Psykolog som varit privat

Behöver lite tips och råd vad ni hade gjort i min situation. Ska försöka hålla kortfattat för jag vet hur tradigt det är att läsa långa utlägg..

Har en kontakt inom psykiatrin som jag haft i nåt år. Denna personen är egentligen hur snäll som helst dock har den svårt att dra gränsen mellan privatliv och jobb. Det började oskyldigt med att den följde med mig på ett möte jag tyckte var jobbigt. Detta var under arbetstid så det var inget jag reflekterade över. Efter besöket bjöd den mig på fika (och betalade). Jag tänkte att det var en engångsföreteelse för att mötet hade gått så bra.

Bara kort därefter så har denna personen bjudit mig på fika/lunch cirka 4-5 gånger. Har åkt i dens bil. Vi har möts upp och gått promenader ihop efter arbetstid. Har till och med följt med personen när den skulle köpa present på stan till en familjemedlem. Jag vet vart den bor och har dens telefonnummer då den ringt mig privat en gång när vi skulle mötas och den blev sen.

Hade ni varit okej med att ha så pass mycket privat kontakt med någon inom psykiatrin? Jag känner att det känns lite väl mycket ibland och att jag lätt kan hamna i beroendeställning till personen. Har tänkt om jag kan ta upp det med dens chef men vet inte om den redan är medveten om att personen är privat med patienter och att jag riskerar att se dum ut som ”skvallrar”..

Nu kan jag noll eller inget om hur dessa personer jobbar eller beter sig vanligtvis.
Men i min värld så verkar du ha en person som bryr sig, ni är bra vänner, hen hjälper dig när hen jobbar samt utanför och du vill slänga personen framför bussen?

Ja, du är dum som fan som tänker "skvallra". Förstår faktist inte du tänker. Personen i fråga våldtar dig inte, du är inte tvingad att umgås med personen på din fritid. Om du inte vill umgås med personen utanför möterna så säg det? Vad fan är det med dig. Men nej, förstör kanske personens rykte, få hen sparkad, få licensen bränd också. Är detta en troll tråd? Jag hade inte haft några problem med det. Har jag inte velat hade jag sagt nej. Nej jag vill inte umgås utanför våra möten.

"Svårt att dra en gräns..." Jo tjena!
Personen är väl medveten om att det finns en gräns och träder över denna gräns medvetet.

Tycker du bör ta det till chefen och be om en ny kontakt som inte går över gränser sådär oprofessionellt.

Antar att du är kvinna och det är en man du pratar om.

Av det lilla du skriver verkar det som personen ifråga "went over and beyond" vad man kan förvänta sig som patient. Att det blev en fika efter att personen följt med dig på ett möte var väl bara ett fint sätt att avsluta själva "sessionen" istället för att sticka direkt efter att det var slut? Varför går du på promenader och fikar då för du kan väl säga nej? Kan ju vara som så att personen ser att du har grava sociala problem och försöker hjälpa dig ut i samhället igen just genom att du får göra saker som att gå i butik, gå på promenad, ta en fika etc.

Mycket svårt att veta om personen ifråga forcerar sig på dig i en sådan utsträckning att det är opassande eller om det är "medicin" som du egentligen behöver.

Det låter inte normalt, men behöver inte vara helt fel för det. Är du på ett stödboende eller nåt i den stilen. Verkar som den där terapeuten verkligen ser dig som ett ömmande case som den vill hjälpa (fast varför), alltså nåt utöver det vanliga som vi behöver förstå i tråden. Du kan väl ta upp det med den personen direkt. Formellt och med hänsyn till legitimation och etiska riktlinjer så är det annars knappast okej.

Det var ju just det jag skrev att det var snällt första gången att personen bjöd på fika efter mötet. Det du beskriver är KBT, det har jag redan gått och det gör man isåfall på arbetstid under den tiden man har på psykiatrin tex 60 minuters besök. Men att man åker efter jobbet och gör saker med en patient är en helt annan grej än det du beskriver. Och ja jag har svårt att säga nej. Även om det verkar lätt så är det inte det när någon är så pass mycket äldre och mer bestämd i sin personlighet än vad jag är.

Du tolkade min text helt fel och verkar orimligt upprörd över en frågeställning på Flashback.. På psykiatrin jobbar man med människor som lider av psykisk ohälsa och kanske diagnoser och trauman. Ska man bli privat utanför arbetstid kanske man ska sadla om till att jobba som kontaktperson isåfall. Det finns nog vissa regler de ska förhålla sig till hur man möter patienter och har svårt att tro att det skulle stå att det är okej att höras privat då.

Jo, det låter ju konstigt men vi har inte hela bilden men om du säger att du upplever det som obehagligt/opassande så är det så det är. Hur du ska komma ur situationen vet jag inte om du inte kan säga nej.

Vad tror du personen ifråga har för motiv att fika och gå på promenader med dig?

Är du snygg och trevlig kvinna och han är man så tror jag du vet svaret. Kan förstå om man tappar omdömet, men du bör sätta ner foten.

Personen bör vara rädd om sitt jobb så om du gör det tydligt att fortsatt privat kontakt inte önskvärt så borde personen fatta vad som händer om han inte hörsammar det?

Så förklara för mig varför du inte kan säga nej?