Varför skulle senkapitalistisk psykiatri ens vilja förbättra hjärnan?

Jag ger dig ett tips så att du slipper söka.
Bertrand Russell skrev världens första populärfilosofiska bok strax före ww1.

Filosofins problem av Bertrand Russell
https://www.bokus.com/bok/9789127042...ofins-problem/

Han förklarade i ett svep allt som var rätt eller fel, samt la upp de frågor som ingen kan svara på. En käftsmäll mot all metafysisk filosofi som därmed avrättades.

Existentiella frågor som topic är som sönderspelade LP-skivor med hack i.
Har man inget nytt att komma med, så kan man sätta på The Doors och röka en spliff på helgen som har detta existentiella tema i alla sånger, och sedan orka gå till skitjobbet veckan efter lite styrkt.

Eller hänga sig som en svag individ som anklagar "samhället" för att man är en nolla och det är andras fel. En bubblare är att bli blandmissbrukare och leva på soss. En outsider som vägrar arbeta men är lyckligt bostadslös med lite amfetamin i venen.

Han förklarade inte alla felkällor. Han kom till exempel inte med någon förklaring på vad som hindrade vikterna i sista avsnittet av dokumentären Human Ape från att balansera. Den dokumentären var inte ens gjord när han levde! Och likväl lyckades ett människobarn, men inte en schimpans, att hitta felet.

Det har funnits folk som har påstått att det aldrig skulle gå att svara på om det finns planeter i andra solsystem också. Men det gick att hitta sådana.

Nej, om sökandet efter fel inte kunde leda till lösningar så hade evolutionen selekterat bort allt sökande efter fel som energislöseri. Och då hade ingen letat efter fel. Att hitta felen ger en möjlighet att bekämpa dem. Någon som identifierar bolagsstadgarna som orsak till att världen går åt helvete kan till exempel komma på lösningen att attackera företagens administration. Det är inte att passivt "skylla på" något utan att göra något åt det.

Om "arbetet" man skulle ha haft om man inte var arbetslös var ett kontorsjobb som ändå inte producerar något, skadar det inte produktionen att gå på bidrag istället för att ha det "arbetet". Inget att ta amfetamin för, men väl tid att använda till att lösa problemen istället för att administrera hela dagarna.

Att de senaste årtiondenas diagnosexplosion har kapitalistiska kopplingar framgår av att en stor del av artiklarna om diagnoser, speciellt sådana som psykiatrin kallar för empatistörningar, fokuserar på arbetsplatser (i lönearbete alltså). I många fall har de till och med frasen "in the workplace" i titeln!