Citat:
Precis hemkommen från Elgiganten i hjärtat av en vibrerande svensk metropol och här blev jag vittne till en scen som inte längre får mig att höja på ögonbrynen. Där, bland de sista minuters teknikentusiaster, fann jag mig själv mitt i en fredagskakofoni som för de flesta var som vilken glad dag som helst.
Men här kommer klimax: Vid utcheckningen, som om regisserad av ödets ironi, stötte jag på ett spektakel. En grupp unga somaliska killar, vars närvaro skar genom butikens vanliga brus som en kniv genom smör. Deras levande energi och ohämmade röster bröt mot den oskrivna lag av allmän butiksetikett. Glåpord, stökiga och högljudda. Helt ohämmade och förstår inte själva att de framstår som fem jävla clowner.
De är i de allra mest elementära totalt ouppfostrade. Avsaknaden av tydliga manliga förebilder, att bli dit satt som unge när man gör fel är helt frånvarande tankar i deras små huvuden.
Vi står inför en kokande gryta av samhällsspänningar, en situation som blivit allt mer omöjlig att ignorera. Överallt i samhället möter vi scener som verkar ryckta ur en annan verklighet: fem unga invandrare dominerar det offentliga utrymmet med sitt stökiga uppträdande och högljudda skratt, medan de obekymrat slänger ur sig fraser på arabiska. Denna bild skär genom hjärtat på mig – är detta verkligen det land jag kände som barn? Är detta den framtid jag önskar för mina egna barn?
Nu avfärdar många mig som konspiratorisk eller högergubbe men knip käften och försök förstå den bakomliggande analysen. Låt oss inte stanna vid ytliga observationer. Det handlar inte bara om språket eller beteendet; det handlar om en känsla av förlorad samhörighet och förändring som skaver mot själen.
Vad är det vi bevittnar? En transformation av vår kultur, våra traditioner, och vårt sätt att vara. Denna förändring frammanar rädsla, ilska och en djup känsla av förlust. Vi talar inte längre bara om några ungdomar som är högljudda på en offentlig plats – vi talar om en symbol för en större förändring som många upplever som påtvingad och orättvis. Nu är det 62 tusen enligt polisen som är i närheten av gängkriminalitet i Sverige. Räkna med en 6-7 stycken per person som också talar med samma brytning och tillber samma kulturella sfär där kvinnor reduceras och homosexualitet är en synd.
Men frågan kvarstår, vad är det som egentligen gnager? Det är en känsla av att vår gemensamma identitet eroderas, att de värden som en gång höll oss samman nu är under belägring. Och mitt i denna turbulens står vi, vanliga medborgare, kvar med frågor utan svar, med en oro som växer sig starkare för varje dag som passerar.
Varför ska jag betala skatt för mitt land när mitt land inte längre existerar i den mening jag vill att det ska vara? Varför ska mina barn ta värvning och försvara det här landet som misshandlar dom mentalt på det här viset? Varför ska min dotter behöva utsättas för såna här killar överallt hon går ut på stan?
Det är inte bara en fråga om språk eller etnicitet – det handlar om en känsla av tillhörighet, av att ha en gemensam grund att stå på. Och när den grunden skakas, vad blir kvar då för oss? Vad blir kvar för våra barn?
Dessa är inte frågor som lätt kan avfärdas eller förklaras bort. De är uttryck för en djupgående osäkerhet och en strävan efter att återfå något som tycks ha gått förlorat. Så, när jag ser dessa unga män, ser jag inte bara individer som beter sig illa – jag ser ett tecken på en större kris, en kris som påverkar oss alla på ett mycket personligt plan.
Vad behöver vi då göra? Vi behöver en dialog som går bortom anklagelser och fördomar, en ärlig konversation om vilket samhälle vi vill bygga och hur vi kan återskapa en känsla av gemenskap i denna nya verklighet. Det är dags att vi tar dessa frågor på allvar och börjar söka verkliga lösningar, inte bara för vår skull, utan för våra barns framtid.
Det här är människor som saknar socialisering av sina föräldrar som är komplett inkompetenta att föra vidare något vettigt till sina barn i form av normer, etiketts beteende och värderingar.
Vi behöver liksom placera människor i uppfostrings läger eller något. Jag vill inte att min dotter eller min son ska REDUCERAS pga att vi inte vågar ta i med hårdhandskar mot de som är problemet.
Låt oss inte vika undan från elefanten i rummet: deras uppträdande väckte blickar och viskningar. Är det här vår nya vardagsnorm, eller har vi hamnat i en kulturell krockkurs utan säkerhetsbälten? JA.
Varje gång man ser dessa ungdomsgäng som helt saknar etikettsregler och normer så byggs Sverigedemokrater ännu starkare. Jag är rädd att vi kommer ha ännu mer nationalistiska partier inom en snar framtid om denna utveckling inte förebyggs.
De här typen av ungdomar skulle få de allra mest wokeistiska bruttor ni stött på att rösta tokhöger - INGEN gillar såna här människor.
Jag tror att vi kommer behöva skapa uppfostringsinstitut och skicka människor dit vars föräldrar inte förmår att anpassa deras barn och socialisera dom in i den verklighet som ett samhälle i västvärlden konstitueras utav.
Kasta in er tankar, mina vänner.
Diskussionen är öppen – men låt oss hålla den civiliserad.
Men här kommer klimax: Vid utcheckningen, som om regisserad av ödets ironi, stötte jag på ett spektakel. En grupp unga somaliska killar, vars närvaro skar genom butikens vanliga brus som en kniv genom smör. Deras levande energi och ohämmade röster bröt mot den oskrivna lag av allmän butiksetikett. Glåpord, stökiga och högljudda. Helt ohämmade och förstår inte själva att de framstår som fem jävla clowner.
De är i de allra mest elementära totalt ouppfostrade. Avsaknaden av tydliga manliga förebilder, att bli dit satt som unge när man gör fel är helt frånvarande tankar i deras små huvuden.
Vi står inför en kokande gryta av samhällsspänningar, en situation som blivit allt mer omöjlig att ignorera. Överallt i samhället möter vi scener som verkar ryckta ur en annan verklighet: fem unga invandrare dominerar det offentliga utrymmet med sitt stökiga uppträdande och högljudda skratt, medan de obekymrat slänger ur sig fraser på arabiska. Denna bild skär genom hjärtat på mig – är detta verkligen det land jag kände som barn? Är detta den framtid jag önskar för mina egna barn?
Nu avfärdar många mig som konspiratorisk eller högergubbe men knip käften och försök förstå den bakomliggande analysen. Låt oss inte stanna vid ytliga observationer. Det handlar inte bara om språket eller beteendet; det handlar om en känsla av förlorad samhörighet och förändring som skaver mot själen.
Vad är det vi bevittnar? En transformation av vår kultur, våra traditioner, och vårt sätt att vara. Denna förändring frammanar rädsla, ilska och en djup känsla av förlust. Vi talar inte längre bara om några ungdomar som är högljudda på en offentlig plats – vi talar om en symbol för en större förändring som många upplever som påtvingad och orättvis. Nu är det 62 tusen enligt polisen som är i närheten av gängkriminalitet i Sverige. Räkna med en 6-7 stycken per person som också talar med samma brytning och tillber samma kulturella sfär där kvinnor reduceras och homosexualitet är en synd.
Men frågan kvarstår, vad är det som egentligen gnager? Det är en känsla av att vår gemensamma identitet eroderas, att de värden som en gång höll oss samman nu är under belägring. Och mitt i denna turbulens står vi, vanliga medborgare, kvar med frågor utan svar, med en oro som växer sig starkare för varje dag som passerar.
Varför ska jag betala skatt för mitt land när mitt land inte längre existerar i den mening jag vill att det ska vara? Varför ska mina barn ta värvning och försvara det här landet som misshandlar dom mentalt på det här viset? Varför ska min dotter behöva utsättas för såna här killar överallt hon går ut på stan?
Det är inte bara en fråga om språk eller etnicitet – det handlar om en känsla av tillhörighet, av att ha en gemensam grund att stå på. Och när den grunden skakas, vad blir kvar då för oss? Vad blir kvar för våra barn?
Dessa är inte frågor som lätt kan avfärdas eller förklaras bort. De är uttryck för en djupgående osäkerhet och en strävan efter att återfå något som tycks ha gått förlorat. Så, när jag ser dessa unga män, ser jag inte bara individer som beter sig illa – jag ser ett tecken på en större kris, en kris som påverkar oss alla på ett mycket personligt plan.
Vad behöver vi då göra? Vi behöver en dialog som går bortom anklagelser och fördomar, en ärlig konversation om vilket samhälle vi vill bygga och hur vi kan återskapa en känsla av gemenskap i denna nya verklighet. Det är dags att vi tar dessa frågor på allvar och börjar söka verkliga lösningar, inte bara för vår skull, utan för våra barns framtid.
Det här är människor som saknar socialisering av sina föräldrar som är komplett inkompetenta att föra vidare något vettigt till sina barn i form av normer, etiketts beteende och värderingar.
Vi behöver liksom placera människor i uppfostrings läger eller något. Jag vill inte att min dotter eller min son ska REDUCERAS pga att vi inte vågar ta i med hårdhandskar mot de som är problemet.
Låt oss inte vika undan från elefanten i rummet: deras uppträdande väckte blickar och viskningar. Är det här vår nya vardagsnorm, eller har vi hamnat i en kulturell krockkurs utan säkerhetsbälten? JA.
Varje gång man ser dessa ungdomsgäng som helt saknar etikettsregler och normer så byggs Sverigedemokrater ännu starkare. Jag är rädd att vi kommer ha ännu mer nationalistiska partier inom en snar framtid om denna utveckling inte förebyggs.
De här typen av ungdomar skulle få de allra mest wokeistiska bruttor ni stött på att rösta tokhöger - INGEN gillar såna här människor.
Jag tror att vi kommer behöva skapa uppfostringsinstitut och skicka människor dit vars föräldrar inte förmår att anpassa deras barn och socialisera dom in i den verklighet som ett samhälle i västvärlden konstitueras utav.
Kasta in er tankar, mina vänner.
Diskussionen är öppen – men låt oss hålla den civiliserad.
Förstår inte. Kommer du att komma till saken någon gång? Eller är du alltid så här långsam i ditt berättande? Du har ingen fast relation, eller hur? Vem fan står ut med det där messandet, liksom....
