Jag var kanske 10-11 år gammal, skolan hade utflykt till en utomhus friidrottsplan. Stället var rätt ruinerat, och runt om banan fanns små skjul där jag och mina vänner gick runt och ryckte i dörrarna till en av dem plötsligt öppnades. Inne i det äckliga vattenskadade skjulet fanns en ledsen liten säng, och ett bord med några hundralappar. Jag tog pengarna, medan mina vänner inte ens vågade sig in. Sedan sprang vi där ifrån och fortsatte leka och pröva på olika sorters friidrott. Jag köpte godis för nästan alla pengarna i kiosken som fanns på platsen, och var så glad och socker-hög tills min fröken kom fram till mig med en av mina kompisar som skamset går bakom henne. "Busted..." tänker jag.
Fröken är inte ens arg, som jag väntat mig- utan snarare djupt förtvivlad och besviken. Det är nästan som om hon är skamsen för mig. Det är då jag ser honom. På andra sidan planen vid skjulen där jag hittat pengarna, står en annan fröken och pratar med en man som liknar ett monster. Den bästa liknelsen jag har för att beskriva honom är quasimodo. Han är överväxt, stor och tung, hans ansikte är missbildat, han har special-anpassade skor pga att ett ben är längre än det andra.
Min fröken föser mig mot honom. Jag vill försvinna ner i marken. Ansiktet riktigt hettar till av skam. Jag minns att jag mest var arg att jag blev upptäckt. Jag ger tillbaka en tjuga och några mynt, men resten av mannens pengar har jag spenderat på godis och läsk. Jag minns inte vad han sa, men han var inte arg. Bara ledsen. Det lät på rösten att han kanske var lite efterbliven utöver sin grova missbildning. Nu vänder min ilska till ånger. Denna stackarn bor i ett rötet skjul på en idrottsplan, det visar sig att pengarna var det lilla han lyckades spara ihop efter att han krattat gruset åt ägarna. Det lilla arbete han klarade av med sin missbildade kropp.
Han var inget monster. Det var jag som var monstret. Han må ha vart missbildad utåt, men det var jag som var missbildad inombords. Jag sa aldrig förlåt. Han fick aldrig sina pengar tillbaks. Han haltade tillbaka till sitt rötna lilla skjul. Jag kommer att bära den ångern för alltid. Det kan ha vart det värsta jag har gjort hela livet faktiskt. Sparkade på någon som livet hade sparkat från födseln. Fan. Nu måste jag gå och spotta min spegelbild i ansiktet lite...
TLDR; Jag stal pengar från en gravt handikappad, retarderad och hemlös man. Mår fortfarande dåligt för det jag gjort.
Fröken är inte ens arg, som jag väntat mig- utan snarare djupt förtvivlad och besviken. Det är nästan som om hon är skamsen för mig. Det är då jag ser honom. På andra sidan planen vid skjulen där jag hittat pengarna, står en annan fröken och pratar med en man som liknar ett monster. Den bästa liknelsen jag har för att beskriva honom är quasimodo. Han är överväxt, stor och tung, hans ansikte är missbildat, han har special-anpassade skor pga att ett ben är längre än det andra.
Min fröken föser mig mot honom. Jag vill försvinna ner i marken. Ansiktet riktigt hettar till av skam. Jag minns att jag mest var arg att jag blev upptäckt. Jag ger tillbaka en tjuga och några mynt, men resten av mannens pengar har jag spenderat på godis och läsk. Jag minns inte vad han sa, men han var inte arg. Bara ledsen. Det lät på rösten att han kanske var lite efterbliven utöver sin grova missbildning. Nu vänder min ilska till ånger. Denna stackarn bor i ett rötet skjul på en idrottsplan, det visar sig att pengarna var det lilla han lyckades spara ihop efter att han krattat gruset åt ägarna. Det lilla arbete han klarade av med sin missbildade kropp.
Han var inget monster. Det var jag som var monstret. Han må ha vart missbildad utåt, men det var jag som var missbildad inombords. Jag sa aldrig förlåt. Han fick aldrig sina pengar tillbaks. Han haltade tillbaka till sitt rötna lilla skjul. Jag kommer att bära den ångern för alltid. Det kan ha vart det värsta jag har gjort hela livet faktiskt. Sparkade på någon som livet hade sparkat från födseln. Fan. Nu måste jag gå och spotta min spegelbild i ansiktet lite...
TLDR; Jag stal pengar från en gravt handikappad, retarderad och hemlös man. Mår fortfarande dåligt för det jag gjort.
