Svenskarna i Waffen-SS

Första renodlade NS litteraturen som jag någonsin läste var just Ragnarök då bokutbudet vad det gällde NS litteratur i slutet av 90 talet var tämligen skralt.

Helt klart den bästa krigskildring jag någonsin läst och om Wallin inte hade avlidit 2 år innan jag kom över boken så hade jag nog ringt upp honom och tackat honom personligen för sin krigsinsats för nordens folk.

Den främsta förklaringen torde väl dock vara att Sverige inte var ockuperat av Tyskland och inte styrdes av en direkt tyskvänlig regering. Rekrytering var ju förbjuden i Sverige medan det var nåt som staten och ockupationsmakten hjälpte till med och gjorde reklam för i länder som Norge, Danmark, Nederländerna, Belgien, Frankrike osv.

Jag har aldrig sett siffror på det men jag misstänker att antalet frivilliga var lågt även från länder som Schweiz?

Från befolkningsmässigt stora länder som Storbritannien, som låg i krig med Tyskland, var det ju bara en väldigt liten handfull med frivilliga som anslöt sig till Waffen SS.

Danmark hade runt 6.000 frivilliga och det är klart att ockupationen underlättade, men hade svenska nationalsocialister inte varit upptagna på annat håll hade vi nog kunnat trumma ihop lika många som Schweiz i varje fall (ca 1.300).

Det skulle vara trevligt med en samlingstråd om svenskarna i Waffen-SS, men jag tycker att Historia skulle passa bättre än den här avdelningen. Vad anser ni andra?


Du vill alltså helt enkelt veta varför svenskar gick med i Waffen-SS, vilka motiv de hade? Jag kan tipsa om att det här på Flashback finns massvis med trådar om Waffen-SS, har du sökt i dem innan du kom dig för att öppna en ny diskusion?

Jag skulle tro att den här tråden kan ge en del upplysningar.



Extremt krystad förklaring. Under vinterkriget 1939-40 var Tyskland och Sovjet allierade. Säkert fanns det en och annan furugårdare eller lindholmare bland de över 8.000 svenskar som gick med i frivilligkåren, men det absoluta flertalet bör nog till vardags ha haft normal (för den tiden) borgerlig eller socialdemokratisk åskådning.

Eller syftar du kanske på de svenskar som stred för Finland under fortsättningskriget 1941-44, vid Hangöfronten och på andra håll?

Den siste levande svenske SS-veteranen var sannolikt Jan Wilhelm Dufwa från Lidingö, som dog i slutet av 2020, 97 år gammal. Jag bokförde hans död i tråden om avlidna WWII-deltagare, samt öppnade en tråd på Skalmans forum, där jag dock som obotlig slarvpotta stavade hans namn Drufwa.

Finns det någon källa på att Hans Gösta Pehrsson inte lagt nationalsocialismen bakom sig?
Erik Wallin är det väl lite tveksamt med, han umgicks en del med skinheads på 80-talet men frågan är om han var så intresserad av politiken utan mest gillade uppmärksamheten han fick, och en del monetärt stöd.

Jag påstod aldrig att det absoluta flertalet skulle varit NS, men att uppåt tusen av dessa 8.000 hade sympatier åt det hållet är inte en orimlig uppskattning.

Såvitt man vet så lade inte GP Nationalsocialismen bakom sig det är dock lite svårt att fråga honom nu eftersom att han dog på 70 talet om jag inte minns fel.

Wallin var hardcore NS ända in i det sista. Det framkommer rätt så tydligt om man har läst hans bok som inte bara är en slags biografi och krigskildring utan även en hyllning till Division Nordland samt lite mer specifikt divisionens bepansrade spaningsavdelning AA11 samt alla de svenskar som tjänstgjorde i Waffen SS.

Wallin höll kontakten med överlevande kamrater ur Waffen SS hela livet och avled i samband med en veteranträff i Tyskland 1997.

Men vad är källan på att man vet det?


Jo han skämdes absolut inte för sin historia men jag är osäker på om han var så politiskt intresserad utan mest var nostalgisk. Jag tror att han umgicks mycket med den yngre Erik (som var extremt intresserad av SS).

Hjältar var dom i mina ögon! Synd att inte fler judar tog sitt pick o pack och flyttade in i lägren.

Det var Sven-Olov Lindholms linje, att svenska frivilliga i första hand skulle strida för Finland i fortsättningskriget.

Anledningen var dels att hans partis linje var att Sverige skulle förbli icke-krigförande (men stödja Tyskland naturligtvis), och dels att det var olagligt att värva till någon annan utländsk militär än Finlands. Hade han uppmanat till värvning i Waffen-SS hade risken varit stor att han hamnat i fängelse och att partiet förbjudits.

Jag har för mig att jag läst att det var militärattachén general von Uthmann vid tyska legationen i Stockholm som fick förklara för Berlin, att partiet skulle blivit förbjudet och Lindholm hamnat bakom galler om han aktivt rekryterat för Waffen-SS. Men Berlin var mycket irriterade på Lindholm för detta. Han hade inte blivit svensk statschef om Sverige blivit ockuperat...

Lindholms hållning var ju att Sverige skulle förbli neutralt om jag inte minns fel och vid en eventuell tysk ockupation så hade han tom lovat kungen att SSS medlemmar skulle slåss för Sverige emot Tyskland.

Lindholm ville ha goda förbindelser med Tyskland men ville inte se Sverige införlivat i det tredje riket utan som en oberoende NS stat i slutändan.

När NSDAP tog makten i Tyskland så bytte man ju tex uniformer ifrån brun till marinblå, hakkorset byttes ut mot Wasakärven och partiet bytte namn till SSS för att distansera sig ifrån Tyskland så jag kan mycket väl tänka mig att Lindholm hellre såg att svenska SSS medlemmar hellre slogs i det finska fortsättningskriget tex än på östfronten i Waffen SS.