Svenskarna i Waffen-SS

Hur kommer det sig att ett hundratal svenskar frivilligt stred för Waffen-SS – Nazitysklands mest kontroversiella och ideologiska förband?
Lennart Westberg har kartlagt vilka dessa svenskar var och vad de gjorde under kriget, där de huvudsakligen slogs på östfronten. När trupper ur Waffen-SS och Wehrmacht sommaren 1941 stormade österut genom Sovjetunionen fanns en handfull svenska frivilliga i de tyska leden. Den svenska säkerhetspolisen summerade efter krigsslutet att totalt 150 svenskar anmält sig till Waffen-SS. Knappt hundra av dem kom ut till fronttjänst där ett tjugotal deserterade och ytterligare trettio begärde och fick avsked i förtid, 28 stupade i strid.

I Berlins ögon blev den klena rekryteringen till Waffen-SS från Sverige en besvikelse. Reichsführer-SS Heinrich Himmlers kärlek till Sverige ”som den viktigaste germanska människoreservoaren bland alla nordiska länder” förblev obesvarad.

En förbindelseofficer antecknade i Hitlers högkvarter den 16 juli 1941: ”Führern kritiserade skarpt svenskarna för den mycket magra kontingenten frivilliga landet hade bidragit med för kampen mot bolsjevismen i öster. Till och med riksmarskalk Göring betecknade svenskarna som dekadenta”.
Svenskarna på den tysk-sovjetiska östfronten deltog i de hårdaste strider som frivilliga från Sverige någonsin upplevt. Anledningen var att de flesta stred i tekniskt välutrustade och mekaniserade SS-divisioner av delvis elitkaraktär, vilka ofta sattes in på särskilt hotade frontavsnitt.

Förutom sommaroffensiverna i öster 1941 och 1942 deltog svenskar även i de taktiskt mer svårbemästrade reträttstriderna 1944–45 mot den då numerärt och i eldkraft överlägsna Röda armén. Det var på östfronten som huvuddelen av Hitlers arméer maldes ner: 80 procent av Tysklands permanenta manskapsförluster skedde där.

Gösta Borg från Stockholm och tidigare frivillig i finska vinterkriget tjänstgjorde som krigsreporter i Waffen-SS propagandaregemente. 1944 antecknade han:

”Vad har hänt med de vodkadruckna ryska soldathoparna i Finland 1939–40? Röda armén lärde åtskilligt 1941 och oerhört mycket mer 1944. Det gamla ryska massanloppet slogs blodigt av försvarselden men dagens massanfall slår sönder allt det träffar på: terrängdetaljer, vapen och människor.”

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Bevara_Sverige_Svenskt

Samma typer. Sedan så undrar jag varför du tror att det är så sjukt att svenskar skulle delta i SS?

De svenskar som gjorde det var ju uppenbarligen nazister, så varför inte?

Vad ska diskuteras? Bosse Schön skrev två böcker om dem som var bra.

Det finns en viktig faktor man bortser från, särskilt när det gäller det ideologiska kriget under WWII, och det är att liksom WWI var krig fortfarande ett äventyr. På många sätt lockade krig ännu unga män på ett sätt som är svårt att förstå idag med all information vi har.

WWII hade inte riktigt samma aura av äventyr som det första, men det är en viktig faktor. Varför Tyskland? Därför det är de man forskat på. Jag är övertygad om att du hittar en mängd som tog sig över till Sovjet liksom de allierade, men vår världsbild idag gör det inte kontroversiellt. Sovjet använde Stockholm som bas för pengatransaktioner från Tyskland vid tiden för revolutionen, och rent geografiskt låg vi betydligt närmare.

Sen hade vi ju de som stred för Finland, och den ideologiska bakgrunden var nog i många fall starkare för svenskar som åkte.

Men självklart fanns det övertygade nazister bland de som åkte till Tyskland, en del av de som inte åkte satt ju i samregering med Sossarna, och Sverige var ju på tyskarnas sida fram till 1943 ungefär.

Inte för att det har med nåt att göra, men snubben på min avatar var en av de svenska SS-frivilliga, Gunnar Ekelöf från Malmberget.

Tydligen var det mångdubbelt fler SS-frivilliga från Norge och Danmark än från Sverige, det tycker jag är väldigt intressant och jag har en diffus teori om vad det kan bero på.

Har du några fakta om hur det gick för denne GE?

Jag har för mig att han överlevde kriget, kom hem till Sverige och levde till 1992.

Min avatar tog han i en fotostudio hemma i Malmberget när han var på permission, figurerade på stan i uniform och ska själv ha påstått att han skjutit judar tills "avtryckarfingret inte kunde betjäna mig mer"

Han verkar för övrigt ha hetat Eklöf, alltså inte som den kända poeten och akademiledamoten. Mea culpa.

Antalet svenskar som stred i SS var betydligt lägre än ifrån andra länder men historiker vill få det till någonstans mellan 250 - 500 pers.

Ingemar Somberg var förövrigt den första svensken som anslöt till SS och rullade som 16 åring över den ryska gränsen tillsammans med SS division Wiking då operation Barbarossa drog igång sittandes i sidovagnen på en motorcykel.

Somberg överlevde kriget och de ytterst brutala striderna och var knappast övertygad Nationalsocialist när han kom hem igen men någon form av nationalist verkar han ha varit då han gjorde en del kontroversiella uttalanden på sin ålders höst innan han avled men han hade lagt Nationalsocialismen bakom sig.

Några som inte gjorde det var Erik Wallin och Hans Gösta Pehrsson som stred i det sk "Svenskkompaniet" i SS division Nordland.

Hans Gösta Pehrsson var förövrigt den svensk med högst rang inom SS (kompanichef) och dog på 70 talet.

Erik Wallin skrev den eminenta boken Ragnarök som handlar om de ytterst hårda och brutala reträttstriderna ifrån Baltikum from 1 Januari 1945 ända till det tyska regeringskansliet och Hitlers bunker i April där bla resterna av SS division Nordland samt SS division Charlemagne frenetiskt försökte hålla ställningarna ända in i slutet.

Erik Wallin somnade in 1997 på ett hotell i Tyskland när han var där på en veteranträff för gamla SS veteraner.

Förklaringen till varför Sverige hade få frivilliga jämfört med övriga nordiska länder är främst att många nationalsocialister sökte sig till Finland för att hjälpa till under vinterkriget istället.

De svenskar som begav sig iväg för att på liv och död försvara oss mot Sovjet och den eviga juden är inget annat än hjältar.

Wallins bok är lättläst, underhållande, och samtidigt allvarlig. Vilken människa han var. En trogen nationalsocialist in i själen, till livets sista timme.

Att TS, historiker och rasfrämlingar som Hübinette försöker smutskasta dessa förstärker endast min poäng om att det i dessa flöt hjälteblod. Det måste svida riktigt hårt för en adopterad kines, rotlös och afait, att behöva studera dessa män och sen reflektera över hur han själv endast bidragit till att smutskasta och hata vita och aldrig kommer någon att kalla Hübinette för hjälte.

För den som inte läst boken rekommenderar jag det starkt. Finns att ladda ned här: https://delafil.se/cd73a13b49eff41d/Ragnar%C3%B6k.pdf

Hübinette är väl korean, inte kines?

Det ska för övrigt ha varit i samband med Korea-kriget som denna adoptions-industri till väst startade. (Nu kom Hübinette senare till Sverige såklart, men industrin startade tydligen under Korea-kriget).

Kan vara en mycket bra förklaring speciellt i fortsättningskriget då parollen inte längre löd "Finlands sak är vår" som under vinterkriget utan mer "Finlands sak är svår"

Då var det ju nästan uteslutande svenska Nationalsocialister som åkte iockmed att Finland var allierade med Tyskland och tom började att avancera in i Sovjetunionen tillsammans med tyska förband och ta mark.

Gamla veteraner brukade säga att de tre kategorier som stred för NSDAP i tex Waffen SS var:

1 Renläriga Nationalsocialister
2 Extrema antikommunister samt
3 Äventyrare

De flesta svenskar närde ju också en förhoppning om att få slåss just på östfronten emot ryssen och inte emot amerikaner eller engelsmän.