25 år och borderline. Fråga något

Min kompis som är 35+ har detta och han har aldrig kunnat hålla en relation eller ett jobb i mer än några månader.

Det är en mental sjukdom som dels har att göra med en fobi för att bli övergiven och påverkar känslolivet så mycket att man inte kan kontrollera det. Leder ofta till raseriutbrott i det privata och offentliga och stormiga relationer. Det kan jämföras med vissa ångesttillstånd när man blir så överväldigad av negativa känslor att det påverkar ens beteende.

Jo det där med raseriutbrott har jag minst sagt upplevt. Som jag skrev i en annan tråd angående borderline: Vilket jävla öde att ha detta... världen är brutal.

Till TS eller någon annan med BPD i tråden: Har ni upplevt trauma i barndomen som ni tror gjort att ni utvecklat denna diagnos?

Ja, BPD kommer från trauman i barndomen ofta i kombination med att man är lite skör i själen redan från början.

En bekant har det och det är en jävla helvetesstörning med enormt mycket självhat och mörka känslor. Män som tycker att kvinnor med BPD är "häxor som man ska akta sig för"; ni skulle inte överleva en dag med det känslokaos de har inombords.

Är du nymfoman? Dvs. Sexberoende och kan använda sex som du bara behöver använda för att få som du vill tex? Eller tror att killen gillar dig ner? Etc. En skev relation till sex öht. Och till killar öht

Från vad är du heltidssjukskriven eller menar du "förtidspensionerad"?

Borderline växlar mycket snabbt mellan känslor vilket kan verka förvirrande för normala personer. Typ "jag älskar dig men jag hatar dig". Dessutom att ibland flippa ut med totala vredesutbrott. Sen detta ofta i kombination med att vara mycket manipulativa.

Det är ju en Cluster B-personlighetsstörning vilket ofta brukar innebära den är värre för omgivningen än för personen själv...

Så har du behandlat folk illa eller anser du inte något är ditt fel? Visst kanske inte alla med borderline är lika och lider säkert själva också...

Trodde att diagnosen inte längre ställdes utan att det numera kallades något med ”emotionellt instabil”.

Har också hört eller läst att ”utbrotten” kan bero på omognad i hjärnan som växer bort i 25-årsåldern, med eller utan terapi.

Jag fick själv diagnosen för länge sedan och visst hade jag extrema utbrott, skar mig i handlederna några gånger och hade andra självdestruktiva beteenden, kunde börja storgråta okontrollerat på arbetsplatser och i andra offentliga sammanhang osv.

Numera är jag gift och har barn, är egen företagare, lugn och sansad, tar ingen psykofarmaka och missbrukar ingenting. Vågar nästan lova att jag inte skulle fått någon diagnos om jag uppsökte psykvården idag.

Men jag mådde ofta fruktansvärt dåligt mellan ca 15-28-årsåldern och övervägde ofta självmord, trots att jag utåt sett hade ett bra liv.

Eh, jag har inte borderline och jag jobbar, men jag har större förståelse för de som har det än för ashmed ali…

Kass trådstart ändå… Vid 25 borde man väl bara mer mogen och motiverad att beskriva sina problem mer ingående. I alla fall om man vill ha en seriös respons (som jag ser att du inte har fått).

Jag vet att era relationer inte fungerar pga er underliggande rädsla för att bli övergivna, er onormala svartsjuka och kontrollbehov, men såklart era humörväxlingar som ingen normal person pallar med i slutänden. Men att bara beskriva det som ”har aldrig haft någon seriös relation som har funkat” eller liknande är ju en vag beskrivning av era problem. Vad fan, jag är 10 år äldre, har inte borderline eller annan problematik men har ändå aldrig haft några *riktiga* (seriösa) relationer (som har funkat)… Men detta är ju inget som har berott på mig eller har något djupare innebörd.

Varför kan du inte jobba förresten?