Personlighetsstörning vid 35år - hur vänder jag på livet?

Är 35 årig man som blivit diagnoserad med en personlighetsstörning (Jagsvaghet, och mycket annat) och det känns som livet är över, har dock gjort så ett tag. Vill dock vända på detta men vet inte var jag ska börja.

Jag står just nu på kö för terapi och blev rekommenderat att läsa boken "Reinventing your life" vilket terapin kommer baseras på. Efter ha läst boken så känns det som hela min uppväxt varit en lögn och nu kämpar jag med en identitetskris.

Kort fakta om min uppväxt:

Båda mina föräldrar är invandrare och jag är ensamt barn född i Sverige. I hushållet pratade mina föräldrar sitt modersmål, medan svenska var mitt modersmål. Känns som vi aldrig var en familj bland på grund av en språkbarriär. Utöver detta så jobbade mina föräldrar mycket och det var ofta jag blev lämnad på dagis eller hemma själv, detta har jag insett har satt sina spår. Jag har inte ett enda minne där jag berättat för mina föräldrar hur jag känner mig eller någon djupare konversation.

Jag har nästan aldrig fått utveckla något intresse eller stil jag gillar, allting skulle styras via mina föräldrar och jag minns att jag väldigt gärna ville göra lumpen och började träna väldigt intensivt för det. När jag berättade för mina föräldrar började de skratta och jag la ned planerna.

Jag har alltid trott att jag var en populär kille men har insett att detta inte stämmer. Jag inga kompisar och aldrig haft ett förhållande, har varit på över 200 dejter och haft över 50 sexuella partners (de flesta ONS). Alltid trott jag bara bara behövde förändrade något litet men fått lära mig att jag är en toffel och att jag aldrig delar med mig om mig själv.

Hela mitt liv har gjort saker som jag trott ska göra mig populär, så som att tjäna pengarna, ständigt renovera min lägenhet till topp, när jag bjuder över någon måste det vara spektakulärt etc. Nu vet jag inte ens varför jag gör saker längre, är det för mig själv eller imponera andra? Har jobbat ett jobb i 10 år som jag aldrig tyckt om men har sett bra inför andra. Har aldrig prioriterat mig själv, har t.ex hjälpt ytliga kompisar med renoveringar istället för att ta tag i mitt egna hus.

Pengar är en enorm faktor i mitt liv. Mina föräldrar hade knappt några pengar till och allting skulle räknas. Än idag så kollar jag mitt bankkonto och aktiekonto flera gånger per dag. Det folk kallar "njuta" är en tortyr för mig. Går jag på en massage, middag, bio så får jag en brutal ångest, dessa pengar kunde sparats, men till vad vet jag inte. Resa har jag inte gjort på över 10 år. Allting jag gör ska göras så billigt så möjligt och själv. Det är som att jag levt efter pengar och alltid trott att med pengar så kommer alla mina problem lösas.

En fördel med mitt snålade genom livet är att jag tillgångar på 5mkr och funderar nu på att sälja allting och "börja om" i ett annat land. Samtidigt så vill jag testa på terapibehandlingen i Sverige.

Känner mig just nu svag, förtvivlad då jag inte vet vem jag är länge och gått ned i depression som gjort mig orkeslös. Var och hur tar jag första steget till mitt nya liv?

Nej, flytta inte utomlands. Det vore ett försök till att fly från dig själv, och det är helt omöjligt.

Ta chansen med terapin. Det tycker jag är ett solklart val. Och var modig med detta.

Det är väl inte många personlighetsstörda som lider av sina störningar och som anser sig störda. Den brukar snarare vara omgivningen som har problem och eller fel. Andra kan inte motivera sina beteenden men personlighetsstörda brukar kunna det utan problem.
Personlighetsstörningar är bara olika personligheter. Det är inte mer än ett spektrum av mänsklighetens olika sätt att vara.

Steg ett för dig är nog att inse att felet sitter i din personlighet, och att personligheten till väldigt stor del är medfödd. Nu skrev du inte vilka personlighetsstörningar du befunnits ha, men att det låter som din tendens att se dig som offer för omständigheterna är en del av den.
Vet inte vilka fantasier du har om hur andra växt upp, men de flesta grabbar har inte suttit och pratat känslor med sina föräldrar. Och lite större barn klarar sig bra själva när föräldrarna är på jobbet.
Börja med att ta av offerkoftan.

Börja med terapin först innan du gör nåt överilat. Ta den på allvar, var ärlig (litet FÖR ärlig än vad du är bekväm med). Allt för att få en utomstående persons perspektiv - nån att bolla tankar med och hitta en sundare väg fram än att bara kuta från problemen.

OCH 35 år är ingen ålder på en häst - så om det är nu livet börjat, grattis! Bara snacka med terapeuten och efter några gånger kommer du nog hitta en sund väg framåt (att fråga här på FB känns inte helt sunt för att va ärlig )

Flytta! Åren går fort och sedan ångrar man att man blev kvar med arslet i den svenska trygghetsillusionen.

Vilket land tänker du dra till isåfall?

Jag håller med dig till 100 procent och den här överanalysen folk har om sig själva och sina liv är ju helt sinnessjuk. Ni tänker er "sjuka". Jag skriver detta av egen erfarenhet då jag förr kunde tänka en massa "buhu det är synd om mig för morsan slog mig ibland och jag fick inget känslomässigt stöd som liten och om jag fått det hade jag varit mycket lyckligare idag" typ av bullshit. Det leder inget vart alls och det leder ingenstans att rota i det förflutna eller att ha en massa fantasier som börjar med "tänk om".

Sen den här jävla medikaliseringen av varenda mänsklig känsla som finns är ju uppåt vägarna! Jagsvag? Vad innebär det? att man har dåligt självförtroende? Det har alla människor och det är en del av den mänskliga upplevelsen! Psykologin har ju till och med inkluderad sorg i depression numera?? Det är klart som fan man blir ledsen om man förlorar en anhörig till döden, men man är ju inte psykisk sjuk för det! Det är en mänsklig känsla!

Finns väl knappt någon som kan anses vara normal i dagenssamhälle.
Sluta tänk så mycket.
Du gör allt så komplicerat.
Lev livet.

Ta istället du av dig din fula krage på din selfie så kanske du kan få sinnesfrid. Gå ut och arbeta med dig 10 timmar varje dag och räkna summan av antalet timmar som din manlighet.
Du har ingen befogenhet att varken påstå eller säga att någon har och ska ta av sig en offerkofta.

Det är inte jag på bilden.

Ah okay sorry men oavsett så spelar ditt tyckande ingen roll för andra, och dina åsikter är inte mer än just bara dina åsikter.
Vad du uttryckte om offerkofta bestod inte i någon genuin vilja att hjälpa, utan bottnade i din subjektiva politiska eller moraliska uppfattning. Din åsikt är endast din, inte någon annans!

Vill verkligen rekommendera en Youtube- kanal åt dig. Denna kvinna är väldigt duktig på CPTSD och hur man tar sig ur det.
Kolla på flera olika videor, liksom många säger i kommentarerna så hjälper hon bättre än terapi. Kanalen heter Crappy Childhood Fairy

https://m.youtube.com/watch?v=hRQHEulRFj0