Varför gick inte Sverige med i Nato från början?

Runt 1950 bildades som bekant Nato. Danmark, Norge gick med självklarhet med så fort de kunde. Finland kunde inte på grund av förhållandet till Sovjetunionen.

Men hur var det med Sverige? Trots lika självklara sympatier med väst som Norge och Danmark, sysslade vi utanför. Och så följde decennier av en ganska märklig utrikespolitik.

Hur kom det sig?

neutralitetsprincipen

Ett gäng ingenjörer ville bygga vår alldeles egen atombomb.
Vi kunde varit nästan lika duktiga på kärnkraft via detta som Frankrike som inte var nöjd med att lyda under USA och gick nästan helt ur NATO 1966.

Sverige var en socialiststat fram till 1976 och hade inte alls lika självklara sympatier med väst som Norge och Danmark. Sossarna samarbetade med kommunistdiktaturen DDR, finansierade kommunistdiktaturen på Kuba, var först i världen med att erkänna Ho Chi Mins kommunistdiktatur Nordvietnam 1969, t.o.m. före Ho Chi Mins allierade Kina och Sovjetunionen, och var även första västregering att erkänna kommunistdiktaturen Nordkorea 1973, där sossarna t.o.m. upprättade en ambassad vilket Sverige var ensamt om i hela EU under hela 1900-talet. Sverige var förmodligen inte välkommet i Nato på den tiden.

Kanske för vi var neutrala under 2nd ww, vi blev inte angripna av Ryssarna. Dom hade fullt upp med Finland. Sossarna hjälpte Tyska trupper att åka till Norge , Midsommar 1940. ( Du kan se en dramatisering här https://www.svtplay.se/fyra-dagar-som-skakade-sverige )

Hade vi gått med 1950 hade Sovjet förmodligen inte nöjt sig med VSB-pakten med Finland, utan valt att invadera dem istället. För att finnarna skulle slippa hamna i klorna på Kreml höll vi oss utanför.

Just så.
Finland fungerade som en buffert mot ryssen, samtidigt som vi spelade under täcket med NATO.

Tack för svar disease och borris. Så det ska alltså ha varit något storpolitiskt, där Sverige liksom Finland utgjorde någon slags buffert?

Under årtiondena har det varit för mycket snack om Sverige som neutral, men inte så mycket om varför. Fanns det ingen politisk debatt om det här på 40- och 50-talet, innan identiteten som neutral cementerade?

Erlanders dagböcker borde väl innehålla en del?

Neutralitetspolitiken var väl cementerad redan på 40-talet, det var ett uttalat mål från Sveriges sida sedan Napoleonkrigens tid, att Sverige skulle stå utanför större makters konflikter. Att man gjorde vissa avsteg från detta på grund av realpolitik betyder inte att man övergav konceptet helt.

Det var dock nära att man bröt neutraliteten redan på 40-talet, antingen genom en nordisk eller skandinavisk försvarsunion, eller att Sverige hade gått med som grundare i NATO. Den nordiska försvarsalliansen föll på att Sverige inte ville riskera Sovjetunionens vrede och krävde ett sovjetiskt godkännande för att Finland skulle gå med, vilket de inte fick. Det fortsattes med förhandlingarna kring en skandinavisk allians, men när Norge valde att hellre liera sig med NATO föll också det samman.

Det fanns viss debatt kring om Sverige skulle gå med i NATO eller inte. Framförallt högern var tydligt mer vänligt inställd till NATO, medans sossarna förespråkade väpnad neutralitet. Vänsterpartiet ville gå ännu längre och förespråkade åsiktsneutralitet, som mer eller mindre gick ut på att Sverige inte skulle kritisera Sovjetunionen på den internationella arenan.

Som bekannt så segrade neutraliteten och en bidragande orsak var en stark oro för att om Sverige hade gått med i NATO så hade förmodligen Sovjetunionen tvingat in Finland i Warszawapakten och kanske till och gjort Finland till en socialistisk lydstat fullt ut, istället för en slags neutral buffer. Sen var dock aldrig Sverige fullt ut neutralt, även sossarna hade betydligt större tilltro till väst än öst, och under kalla kriget samarbetade man med NATO om militär underrättelse och teknik. Det finns en anledning till att 99% av svenska försvarsanläggningar har sina kanoner riktade österut.

Anledningen är väl historisk, vi har erfarenhet av krig med Ryssland långt tillbaka i vår historia, och därför sitter det väl närmast i generna att anta att hotet även idag kommer från öster. På alla militära kartor kommer den lede fi alltid från öster, och alla militära övningar går huvudsakligen ut på samma sak. Förmodligen med rätta, militärer är ju ett pragmatiskt släkte, som har god insikt i saker och ting.

Frankrike och Frankrike, det var DeGaulle själv som kände sig missgynnad av NATO (ev. även mordhotad), och gav upphov till en allvarlig förtroendekris (den största hittills) inom NATO. Han drog sig ur samarbetet inom NATOs medelhavsflottan, förbjöd utplacering av amerikanska kärnvapen på fransk mark och klagade över atomsamarbetet med Storbritannien. Möjligen bottnade alltihop i USAs oro över medlemsländernas enskilda atomvapenprogram, McNamara önskade att alla kärnvapen skulle stå under USAs kontroll och vara standardiserade. Sveriges atombombsprogram, som var utanför NATO helt och hållit sågs nog med speciellt oblida ögon.

Nej, USA gillade inte alls det påhittet. Men visst är det en rätt märklig idé med ett kärnvapenbestyckat Sverige på 70-talet!

Det blev ju inte heller så mycket av det där till slut. Fruktansvärt dyrt skulle det bli, och vi skulle vara tvungna att tillverka vårt eget plutonium. Tungvattenreaktorn i Marviken var påtänkt som fabrik, men den skulle aldrig ha fungerat på något bra sätt.