Passar inte in i mitt eget liv!

Vet inte om det här ska ligga i relationer eller här..
Men mår skitdåligt..
Jag känner att jag inte passar in i mitt eget liv längre. Jag känner inte att jag hör hemma där jag är. Inget känns rätt.

Har levt med psykisk ohälsa hela livet (mycket upp och ner) och har varit totalt kvaddad i perioder, men hur dåligt jag än mått har jag alltid gillat mitt liv och trivts med alla människor och allting som ingår i det osv.
Jag bor i Stockholm och har alltid haft en stor social krets och levt aktivt och "mycket", om man kan uttrycka det så. Har haft sjukt roligt med mina polare genom åren och har jättemycket värdefulla minnen med dom.

Men nånting i mig har förändrats och jag har börjat känna mig som en jävla bluff när jag umgås med folk. Oavsett om det är en bästa vän eller en bekant. Även på jobbet känner jag mig som en falsk idiot som går runt och låtsas va nån jag inte är.

Jag har alltid trott att jag är extrovert och social men jag tror att jag har ljugit för mig själv hela livet och egentligen är den mest introverta människan på jorden. Vill bara gömma mig, eller bli nån helt annan.

Känner mig inte ens rätt i min familj. Känner mig som en felplacerad familjemedlem som nån smög in när ingen märkte. Jag ska inte vara där egentligen. Jag ska inte vara nånstans där jag är.

Fy fan..
Va kan jag göra för att bli av med den här hemska känslan? Allt känns helt jävla svart.
Nån som har känt eller känner samma sak?

Känner inte samma sak och har inte exakt känt så, även om alla känner sig malplacerade ibland... När jag var som mest deppig så beslutade jag mig för att ta bort alla relationer som är destruktiva och energislukande dock (inkluderat jobb, familj, vänner). Det hjälpte mig mycket. Nu har jag bara relationer som jag får ut något positivt av, det är bra.

Jag har studerat många olika familjer. man kan tycka att släktband till ungefär 50% lika borde vara mer lika än de som inte är släkt men det verkar som om det finns en pott som ska uppfyllas till jämvikt där några tar plats och lyser, andra sitter som åskådare och tredje och fjärde person dra sig undan.

Trots släktband så verkar miljön göra att potten fördelas olik snarare än sammanfaller lika. Man är vänner och får hålla till lags med den giv man tilldelats av kollegor, vänner, bekanta, släkt och grannar.
Men dina mentala likasinnade hittar du i dem som är just dig lik eller än bättre har gått längre än så så att du gentemot dessa kan bli den positiva delen av den potten.

Vi går igenom olika faser i livet.
Du har haft kul och det har varit grejen.
Nu börjar du bli vuxen (jag gissar mellan 25-30 år) och du söker ngt annat.
du får fundera på vad det är du söker egentligen för liv som ger det mening.
När du hittat det blir det enklare.
-----------------
Roller spelar vi hela tiden, men kärnan i vårt beteende bör ju avspegla det vi innerst inne vill.

Många, du är inte ensam. Det är nummer ett.

Ska väl inte säga att det är en fas, men det är en fas.

Det kallas för att ha ett en bluffsymtom.... att du är rädd för att andra ska se dig som en Bluff. Jag har det, så du kan vara lugn inget händer... Bara hjärnan som spökar.

Vilken skön reset du gjorde! Jag behöver väl göra nåt liknande. Men jag har direkt några människor att plocka bort just pga "dålig energi". Det är inte där felet ligger.. Vet inte hur jag ska förklara eller göra..

Oj.... Du har säkert helt rätt, bara jag som inte fattar riktigt vad du menar 😄

Jag är 31. Så jag har levt vuxenliv ett tag..
Men fattar vad du menar, klart man går igenom olika faser. Fast jag har aldrig hört att folk brukar känna såhär. Känns som att livet är 40 gånger lättare för alla andra än mig.

Det var onekligen problematiskt. Om du inte känner att du hör hemma i ditt nuvarande liv, har du någon föreställning om vilket liv som skulle vara mer lämpat för dig?

Det var inte lätt, många svåra beslut som till slut ledde till något bra. Bland annat var jag tvungen att säga upp nära relation med en förälder, sluta ett jobb som var väldigt prestigefyllt, sluta knarka (gräs - inget mer allvarligt), osv. Jag känner kanske att vissa dagar har jag fortfarande kemisk obalans och är deppig, men det är sällsynt och generellt lever jag ett ganska bra liv som är meningsfullt (fantastiska barn och en intressant och bra karriär). I kontrast till detta så var det nog ett eller två år när jag spenderade flera av mina dagar per vecka (om inte varje dag) liggandes gråtande i duschen åtminstone en gång per dag. Så det var ganska illa nu när jag tänker på det i efterhand.

Jag vet inte vad du ska göra, men min tro är att om du inte mår bra så har du relationer i ditt liv som inte är enbart positiva, utan nettonegativa som tar ner dig. (det kanske är bra ibland men överlag är det en börda för dig). Jag tror inte att ditt naturliga tillstånd är att må dåligt, utan det är helt enkelt en produkt av allt som påverkar dig. Du kan påverka vad som påverkar dig, åtminstone kan du utesluta negativ påverkan.

Innerst inne vet du vad som är destruktivt för dig. Jag rekommenderar att sluta med det, vad det än kan vara för dig.

Men ja, alla lever sina egna enormt komplexa liv. Jag kan väl inte tala om vad som är bäst för dig, men generellt så tror jag att man innerst inne vet vad som är dåligt för sig själv, men man är så jävla dum att man försöker intala sig själv massa saker. Man måste bara försöka verkligen ta ett steg tillbaka och utvärdera. Förr eller senare är jag övertygad om att du fixar det.

Lycka till!

Jag har sett hur svampfolk ser ut... nej tack