Citat:
Ursprungligen postat av
4m4nd4
Hej hallå
Astrid Lindgren gör väldigt bra skildringar av hur det var i verkligheten förr och jag gillar "nutidshistoria" väldigt mycket. Jag funderar mycket på hennes filmer som ska utspela sig från sent 1800-tal till första 20 åren av 1900-talet. Madicken ska exempelvis utspelas under första världskriget.
I slutet av Rasmus på luffen så blir Rasmus Oskars och hans frus barn. Men han är efterlyst för att ha rymt från barnhemmet. Hur funkade det på den tiden? Gick det att bara bli förälder sådär? Eller hur gick sånt till?
Irrelevanta svar undanbedes!
Det fungerade ungefär på samma sätt som med "offentlig upphandling" idag.
Dvs det bud som erbjuder sig göra jobbet billigast får kontraktet.
Och kontraktet I just detta fallet, med Rasmus, var ju att sörja för gossebarnets välfärd och säkerhet, dvs de honom mat, husrum och se till att han går i den skola som alla måste gå i. Helt att ta hand om ungen som sin egen, det var iaf den grundläggande idén bakom systemet.
I Rasmus fall så hade det ju inte fungerat.
För hans fosterfar var ju en luffare.
Och en luffare kan ju knappast anses som en ansvarstagande samhällsmedborgare. Frågan är ju om han ens kan klara ta hand om sig själv med tanke på hur han går på luffen.
Så själva idén med dessa fosterbarnsauktioner var väl egentligen inte så dåligt som vi vill få det till.
Det fanns ju, för det första, ingen socialtjänst vid den tiden.
Det fanns lokal fattigvård, där byn tillsammans skulle stå för underhållet av den lokala "fattigstugan."
Före fattigstugans tid sköttes ju allt sådant inom byn, och vanligtvis fick de olika byborna turas om att husera den fattige, eller sjuke, under en förbestämd tid. Sen skulle nästa granne ta över, osvosv.
Fattigstugan skulle vara ett bättre, mera rättvist, alternativ och samtidigt även ge den, de, fattiga en ökad personlig integritet och självständighet.
Men oftast så stod ju sockens fattighjon och hängde vid allfarvägarnas grindar, med utsträckta händer och fingrar så fort någon främmande kom och red, eller gick, förbi.
Det var väl det enda sättet för dem att få något litet till sig själv - som inte var rutten sill och mögliga Potäter.
Astrid Lindgren var ju en rar gammal dam, och hon ville ju inte visa riktigt hur illa det kunde vara för småbarn under den tidsperioden.
Ute på landet, där kunde det helt klart se ut så som hon försökte skildra (som jag skrev ovan också9.
Men för de barn som rymt hemifrån - eller blivit utsparkade för att föräldrarna inte hade råd med ytterligare en mun att mätta - så fanns ju alltid möjligheten att söka sig in till städerna.
Och det liv som väntade dem därinne, det kunde bli ett liv tillsammans med något barngäng de hittade (eller blev hittade av). De livnärde sig på allehanda brottslighet - från ficktjuveri till barnprostitution.
Ibland också kontraktsmord, så att säga. Dvs där någon vuxen kunde sticka åt den en slant och be dem gå och taga "herr X" av daga, när han sent ont aftonen skulle börja ragla sig hemåt från kvarterskrogen.
---
Men du kanske tänker på "myndigheterna" och hur dessa skulle, kunde, kontaktas för att tex genomgå en laglig adoption av ett sådant fattigbarn?
Du tycker kanske det hade varit konstigt att bara plocka uppen unge och säga att det är våran nu.
Men först och främst så var städer "på den tiden" inte så stora.
Som exempel så kan du tänka på att Sveriges andra största storstad Göteborg, för 200 år sedan bara innehöll ca 16-tusen invånare. Som en liten by, med vår tids att mätt alltså.
Och stadens styrande visste vem som kom och vem som lämnade, och det fanns några nya främmanden, osv. Och de blev snart kontaktade, ofta redan på morgonen efter ankomsten. Då stod en välkomstkommité utanför dörren, med full artilleriorkester och allt.
Helt omöjligt att sova sig förbi ett sådant mottagande, eller hur.
(Och, för att ge en viss fingervisning om hur många som bodde i Hela riket, vid den tiden för ca 200 år sedan, så tänk på att hela Sveriges samlade "produktion" av sill, under ett år, var mellan hundratusen och hundrafemtiotusen tunnor sill.
Och av dessa gick nästan hundratusen på export. Mellan 25-30000 var för inrikesbefolkningen.
Man åt såklart mer än sill, liksom man den exporterade mer än sill, men sillen var det viktigaste.
Rocka, var tex en vanlig rätt då, för 200 år sedan. Inte så många äter väl rocka i Sverige idag, eller?
Och Hummer och Ostron, de var så värdefulla och viktiga att de hade rätt till il-skjuts genom riket, från hamn till mål, tex Stockholm på andra sidan Sverige från Bohuslän sett.)
Att skriva in att fattigbarnet blev adopterade av familj Y hade inte krävt mycket mera än att lokale kyrkoherden skrev in det i rullorna.
Det var ju kyrkan som stod för allmänna register osv.
PS. du vet väl att du kan titta på gamla kartor, och se rakt var dessa "fattigstugorna" fanns?
ånga står fortfarande kvar, och är lyxrenoverade för miljonbelopp - som ett slag mitt på nästippen på de fattighjon som en gång i tiden genomlevde sina dystra bara där, med sina usla salta sillar och fuktskadade skorpor.
De fick då sannerligen inte smaka sig några ostron ...
Det kan jag nog lova dig.
Fattigstudorna var alltså ännu fattigare ände omtalade "torparna".
Torparna hade ju ändå möjligheten att leva som självförsörjande. De hade sina täppor att odla på för husbehov och litet till, de hade kreatur som mjölkkossa och höns, de hade kanske häst också för att dra plogen och träd i skogen.
De hade det kanske magert, men åtminstone så visste de vad de hade och de hade arbetar för det i sitt anletes svett, hela året.
När du går i skogen och ser gamla stenrösen som går på längden som nån slags murar. Det var oftast sådana torpare som själv byggt dem, av stenen de plockade från sina åkrar. Ville de bryta ny mark för att få större avkastning, så var det bara att börja plocka sten igen.
Men även då, så fanns det lite bättre bemedlade ungar som inget hellre ville än att smyga omkring de fattiga torparnas stugor i skogen för att retas.
Av någon anledning så älskar folk att driva gäck med fattiga. Det är precis som att det är ett sätt att skrämma sig själv med fattigdomen.
Just det ja ... om fattiga skulle svälta - under ett nödår tex.
Då kunde det vara svårt för dem att få hjälp.
För - precis som idag - så tänker ju de flesta att "det måste ju vara dens eget fel."
Även om de vet att missväxten drabbat Alla, rik som fattig, så är det ändå mot de allra fattigaste misstänksamheten riktas, och snålheten.
- "Det finns säkert något som de inte har gjort, för de är ju fattiga. SÅ på något sätt måste det ju vara deras eget fel."
På Exakt samma sätt tänker folk idag också.
Jag kan inte förstå det.
