Vad fan är det för fel på min s.k. morsa?

Vad fan är det för fel på kärringen?

Dubbeldiagnos, borderline, dålig uppväxt utan kärlek!
Din mamma är ett offer från början som så klart borde sökt hjälp själv och förstå att beteendet är fel! Men nu är ni där ni är nu.
Sånt hår skapas inte av fungerandestabila hemförhållanden.
Orkar du så försök bygga en kontakt på ett sätt som fungerar. Inte för att det kommer hjälp eller att mamma kanske förtjänar det utan för att själv lättare kunna bearbeta och kanske en dag ”förlåta” för att inte behöva gå runt med ilska själv och förstå.

Mina föräldrar skilde sig innan jag föddes men de fortsatte ändå att bo ihop ett tag efter skilsmässan. Det berodde bland annat på att hon hotade att begå självmord ifall pappa lämnade henne. Medan hon var ihop med pappa var hon otrogen flera gånger men när pappa konfronterade henne så hotade hon alltid med att antingen begå självmord eller att döda farsan. Samtidigt var hon själv paranoid och misstänksam mot farsan. En gång fick han ett vykort från en tjejkompis som rest utomlands och det tolkade morsan som att han varit otrogen med henne (vilket han inte hade då han inte var intresserad av tjejkompisen på det sättet).

Hon har bland annat jagat pappa med kniv, vilket det också finns vittnen till. Pappa ville lämna henne men vågade inte på grund av hur hon betedde sig. Jag vill inte avslöja för mycket men på den tiden bodde de i en liten byhåla där alla känner alla, typ. Hon bor fortfarande kvar där och folk kommer ihåg hur hon betett sig. Så hon är inte särskilt populär där.

Men i alla fall: Jag föddes och med tiden fick jag även en lillebror. Mamma utsatte oss båda för fysisk misshandel och hon försökte även ha ihjäl oss vid flera tillfällen. En gång när jag inte ville äta så försökte hon kväva mig genom att köra ner en sked i halsen på mig och om inte pappa hört mina skrik så hade jag troligen dött då. Min lillebror slog hon så att han blev röd över hela ryggen och en gång försökte hon dränka honom i badkaret.

Till slut grep socialen in och bedömde att hon var en olämplig förälder. Pappa fick ensam vårdnad om oss och de flyttade isär. Efter det blev hon i princip bara en statist i våra liv, om ens det. Hon hörde aldrig av sig över huvud taget; inga brev, inga telefonsamtal, inte ens ett futtigt litet grattiskort när vi fyllde år.

Pappa gick bort 2022 och fick tyvärr lida rejält sista tiden. Han hade två typer av cancer och sista dagarna råkade han dessutom på lunginflammation och blodförgiftning. Jag förstår inte varför någon som är ursnäll och genuint omtänksam och ständigt prioriterar andra framför sig själv ska tvingas gå en så pass plågsam död till mötes?

Några dagar efter att pappa gick bort bestämde jag mig för att kontakta min så kallade morsa. Dels ville jag berätta att pappa dött, dels ville jag fråga ut henne om hur fan hon kunde först misshandla och sen överge sina egna barn. Och vad fan säger kärringen?

Hon påstår att hon aldrig har misshandlat mig och min bror över huvud taget trots att det finns bevis i form av läkarutlåtanden, vittnesmål, etc. Hon påstår att hon aldrig varit otrogen mot pappa trots att det finns bevis - i samband med en utomäktenskaplig affär blev hon på smällen och istället för att fastställa faderskapet föredrog hon att göra abort. Vad kan man dra för slutsatser annat än att hon vänstrat?

Att hon aldrig skickade grattiskort/julkort till mig och min bror berodde, enligt henne, på att pappa ändå skulle slängt det i papperskorgen. Jag känner min pappa och under hela vår uppväxt tjatade han ständigt om hur konstig moesan är som inte bryr sig om sina egna barn över huvud taget och inte ens kan skicka ett litet kort!

Dessutom påstår kättingen att pappa ville få henne omyndigförklarad! Detta trots att pappa var emot sånt till 100%! Han ansåg att ingen skulle behöva bli omyndigförklarad oavsett hur oförmögen man är att ta hand om sig själv.

Hon påstår även att hon mer än allt ville finnas där för mig och min bror när vi växte upp. Ändå tog hon aldrig kontakt med oss!

Vad fan är det för fel på kärringen? Vilken vettig människa tar avstånd från sina egna barn? När jag berättade för henne att pappa dött så sa hon rent ut att hon inte brydde sig och att jag och min bror inte betyder ett skit för henne.

Det broblematiska här är att vi fortfarande vill ha någon form av kontakt med föräldrar. Vi vill att det skall fungerar.

Men parrelationer har lärt mig att man kan inte reparera saker som är trasiga. Det blir aldrig samma sak hur mycket karlssons klister man använder. man kan inte heller krama vatten ur en sten. Alla människor har inte förmågan att älska.

Hade hon själv en svår uppväxt? Hur gammal var hon när du föddes?

Gör det enda rätta och ta avstånd från henne också. Hon förtjänar inte att få er hjälp när hon blir gammal och behöver.

Hon måste väl ha blivit polisanmäld, vad hände då?

Refuserad och Klas-Vegas har gett dig kloka svar.

Det är sorgligt att höra hur du och din bror haft det under uppväxten. I sammanhanget låter det ändå bra att er pappa fick ensam vårdnad,
och jag hoppas att ni fick den trygghet och stabilitet ni behövde.

Av det du berättar förstår jag att det finns många oläkta trauman och många frågor om hur det kunde bli som det blev. Att vilja söka svaren hos den som ligger bakom är naturligt, och jag förstår besvikelsen och smärtan i att istället mötas av samma typ av beteende som förr.

Din mamma är antagligen ingen frisk person, borderline är ingen långsökt gissning. Man kan beskriva personlighetsstörda som psykologiskt fast i ett väldigt tidigt utvecklingsstadium, alltså att man psykologiskt bara har funktionsnivån hos ett litet barn. Man är för evigt fast i tvåårstrots, omnipotent hållning, osjälvständighet, perspektivlöshet etc., och livet kantas av eviga misslyckanden med påföljande frustration, som man försöker hantera med sina småbarnsredskap. Personlighetsstörningar är obotliga och livslånga tillstånd. Det bästa för dig som barn är därför ofta att hålla distans, för att inte retraumatiseras när barndomens hemska upplevelser upprepas igen och igen i nya tappningar.

Försök hålla fokus på dig och vad du behöver för att må bra istället. Svaren på varför mamma gjorde det hon gjorde, och uttrycker sig som hon gör, kan du förmodligen inte få från henne. Hon är själsligt omogen och har inte förmågan att se på sig själv med perspektiv, och väljer tex. att försvara sig och gå till anfall snarare än att ge dig något vettigt.

Det är förmodligen av värde för dig att få prata om det du varit med om och reflektera över mammas beteende tillsammans med någon som kan hjälpa dig hitta svar och gå vidare. Det finns samtalsterapi i olika former, både inom landstinget och privat, men också självhjälpsgrupper av olika slag. Grupper för vuxna barn till narcissister funkar för dig som haft en borderlineförälder, grupper för anhöriga till missbrukare kan funka osv. Kolla med din kommun vad som finns! Kyrkan kan också ha samtalsgrupper och enskilda samtal ibland, och det kan finnas ideella organisationer. Att utsättas för obegripligt och gränsöverskridande beteende som liten sätter spår, och att få reflektera över vad man varit med om kan vara en väldig lättnad.

Beklagar sorgen för din pappas död. Det finns ingen "rättvisa" kring vilka som får uppleva sjukdom, smärta och död.

Ser vissa svårigheter att analysera din mammas psykiska hälsa genom din pappas uppgifter om henne. Har du några egna minnen av henne?