Hur ska jag bete mig när jag blir utsatt för kränkningar på jobbet?

Finns det något professionellt stöd du kan få?
Genom vården?
Eller betala privat?
Att ha ngn som man kan bolla situationer med och som kan lugna tankarna.
Medicinering finns ju för stressrelaterade besvär - psykiska.
Och mediciner för fysiska besvär som orsakas av psykiska obalans.
--------------
Du verkar vara lite hysterisk? Det är visserligen ett skällsord kan man tycka, men det är inte så jag menar.
Mer en smula överspänd, obehärskad, utom dig, nervös, svårt att lugna dig, hjärtklappning, kaos i huvudet, ogenomtänkta beslut. Något av det kanske?
Då finns det hjälp om du inte prövat det tidigare förstås.

Bland de som är lite äldre på dagens arbetsmarknad anser man att yngre personer lägger för mycket tid på planering, dokumentation och annat "tomt arbete" också kallat "fluff" eller "professionalisering" - som de yngre fått lära sig att de ska hålla på med av sina lärare på högskolan.

Lärarna på högskolan i sin tur har ofta begränsad erfarenhet från yrkeslivet - eller har misslyckats där och sökt sig till skolan. Där man använder sig av "vetenskapligt förhpllningssätt" för att smita undan kärnverksamhet och sådant som är jobbigt.

Jag säger nu inte att yngre individer - under 35 - är dåliga individer eller lata. Utan de är offer för en akademisering av yrkeslivet. Vetenskapliga principer kan vara produktiva - men bör inte tillämpas på alla aspekter av yrkeslivet.

Just att syssla med överdriven dokumentation, lusläsa lagtexter och kräva arbetsbeskrivningar kan framstå som professionellt och ett bevis på kunskap bland yngre akademiker. Men för äldre blir detta ett rött skynke och varningstecken.

Jag skulle nog själv faktiskt göra vad jag kan för att knäcka och bli av med personer som uppvisar sådana tendenser. Man vill ha folk som fokuserar på problemlösning utifrån den situation som råder. Även om den inte är perfekt.

Prata med facket. Om det är som du säger finns det ett solklart ärende för dem att driva. För den sista delen.

Att bli ifrågasätta kan ju bero på att du är dålig. Sen mötten mellan vårdnadshavare elev och rektor förstår jag inte varför du ska vara med på.

Om du hela tiden verkar uppleva problem på arbetsplatsen, till och med på flera olika arbetsplatser så är det nog mer rimligt att problemet ligger hos dig.

Nej, jag mår jätte bra hemma. Inga besvär alls på semester och helger. Det kommer bara på jobbet när jag känner mig nedvärderad och utsatt av en person. Vården kan inte hjälpa mig av den anledningen att jag är fysiskt frisk och mina besvär arbetsrelaterade. Jag har försäkring genom facket och sökt hjälp hos psykologen där. Första lediga tid är om en månad som jag bokat, förstås.

Håller med till 100%!
Fast i dagens samhälle är det ju alltid fel på alla andra!🙄
Och kurator kanske är det TS inte borde vara?
Eller är det ett litet troll som skapat, ännu en tråd,bara för att reta upp/engagera andra?🤔

Hej, alla underbara människor som har tid att svara på mina "dumma" frågor!
Jag har tidigare fått massa hjälp av er i samband med olika problem, som tyvärr, uppstår på mina arbetsplatser. Nu befinner jag mig i situation där jag behöver lite fler goda råd hur man står ut att arbeta heltid på en toxisk arbetsplats.
Kort om mitt arbete: en disfunktionell högstadieskola på fler än 400 elever. Jag är ensam kurator som har min fjärde rektor på 1.5 år( stor personal omsättning).
Om ni har läst mina trådar tidigare så har jag slutat helt med min politisk engagemang, vabbar ganska lite nu (1-2 gång per termin), men måste sjukskriva mig en vecka varannan månad på grund av stressrelaterade besvär.
Nu är det så att jag har fått en ny rektor som inte gett mig någon arbetsbeskrivning, men tilldelat muntlig olika nya arbetsuppgifter. Hen är medveten om min ohälsa och att jag bett hen om hjälp från företagshälsovården i samband med tidigare mobbning på arbetsplatsen. Hen vägrar att hjälpa mig nu med det eller förbättra kommunikationen med min mobbare (en biträdande rektor)
Jag mår fruktansvärt dåligt på jobbet, men vägrar sjukskriva mig ( på grund av ekonomiska skäl)
Det kan vara så att felet ligger hos mig och att jag är inte lämpad till att arbeta med människor längre. Men vad mer kan man göra än att byta yrke vid 45 års ålder?

Du kan kanske göra som mig - ge upp.

Jag har försökt att komma in i gruppen, på alla möjliga sätt, men det funkar inte.
Har ägnat en massa tid på att fundera på varför.och vad jag kan förändra, provat olika ingångar med.
Men ingen vill ha med mig att göra.

Jag tror att jag saknar det påklistrade, falska och torra som en del fullkomligt verkar älska.

Så, jag skiter i dom. Funderar snarare nu, på fler sätt att isolera mig, har några idéer på lut faktiskt.

Vad synd att du känner så här! Jag vet i alla fall att min familj, mina barn tycker om mig. Även vissa kollegor på jobbet, vissa föräldrar och barn som jag jobbar med.

Tyvärr, verkar min psyke försämrats och jag verkar klara av motgångar på jobbet sämre än förut. Därav min höga frånvaro och känsla av utsatthet.

Du kanske har vuxit ihop med jobbet?
Det kan nog bli så att hjärnan till slut inte kan separera arbete och verkliga liv.
Lite som när vi blir upprörda över saker vi ser på TV, våra hjärnor tror att det rör "oss".

Byta jobb är som att byta kanal, bara lite omständigare.

Jag måste ha varit helt sjuk i huvudet. För alla säger i princip att jag ska byta jobb. Men min ångest över detta är så stor, att jag stannar kvar. Jag känner mig helt enkelt värdelös som arbetstagare och har svårt att ”sälja” mig på en intervju.