En förlorad vän

Jag har en barndomsvän som fick utlöst Schizofreni vid 35-40 årsåldern, det ligger säkert genetiskt då han har en släkting som fick det utlöst vid 50 års åldern. Han går på medicin nu och behandlas. Men han har helt förlorat sammanhanget av livet.

Medicinerna får honom att komma tbx till verkligheten i vissa stunder. Men jag blir ledsen att det bara kom helt plötsligt sådär för honom.

Jag kommer fortfarande träffa honom ibland men jag kan inte umgås med honom som förr.

Har ni haft denna upplevelse?
Hur kändes det att förlora någon från att vara frisk till att helt förlora sammanhanget i livet?

När ni träffar folk med schizofreni så är rådet från psykiatrin att hålla distans, om det blir konflikter. Eftersom det är enkelt att skapa konflikt med någon med schizofreni. Med med medicinen kanske personen kommer tillbaka. Men om inte så är det inte mycket att göra. Istället är det bättre att distansera sig om det inte fungerar.

Jag beklagar, om man säger så i det här sammanhanget. Livet är tufft och inte sällan orättvist.

Det klart att du är ledsen. Det får du vara. Får man fråga ungefär vad ni brukade hitta på och vad ni nu kan hitta på istället? Vill tillägga att jag har dålig koll på schizofreni.

Kärlek till er.

Jepp, hade en kompis där schizofrenin utlöstes av haschrökande och depression. När han började få sublima meddelande från radio och TV som han berättade till mig om så visste man det var på väg utför.
Jobbigt läge, jag var tvungen att klippa banden med personen.

Det var hemskt.
Läkemedel + miljöombyte (stressen och umgänget var utlösande) gjorde att det blev bättre och är okey att träffas idag.

Det är sant, kommer ihåg hur det hände. Men med mediciner är han ändå fungerande.

Hälsade på hos varandra. Kollade på fotboll, träffades gemensamt med andra kompisar på café. restaurang och ibland festa någon gång per år. Ungefär så.

Idag träffsr jag honom på sjukhus ibland eller nåt café. men väldigt sällan.

Förstår, de jobbigt.

En vän till mig försvinner mer och mer in i sjukdomen, skoven hon måste genomlida är långvariga och extrema. Hon är ofta inlagd med sjukligt arga, hatiska känslor drivna av rädslor och sår från uppväxten. Hon slänger ilskna och extrema anklagelser både till människor i allmän omgivning men även till nära och kära. Tidigare har hon inte varit hatisk mot mig men nu det senaste halvåret har hon sagt sådant även till mig. Hon är totalt övertygad om att sakerna hon beskriver har hänt henne, har hänt henne. Och nu tror hon att jag har gjort saker mot henne och därmed svikit henne på de mest fruktansvärda sätt. Jag kan filtrera bort det hon hävt ur sig, för att jag vet att det är sjukdomen som talar. But still.

Jag sörjer hennes livsgnista, spontanitet och glitter i ögonen. Jag sörjer hennes genuina och kärleksfulla rättframhet som kunde få människor i hennes närhet att känna sig sedda, förstådda och värderade. Hon var queen på det viset…och på många andra vis.

Hennes sjukdom och hur hon mår, är en sorg för mig. De sista gångerna vi har setts har jag förfasats av hennes mentala förfall. Den tomma blicken, vanföreställningarna, den sederade framtoningen. Medicinerna gör henne totalt avtrubbad och personlighetsförändrad… Men de håller henne vid liv. Ett liv som dock verkar bli mer och mer fasansfullt att befinna sig i.

Schizofreni anses ofta vara den värsta psykiska sjukdomen en människa kan drabbas av. Och ja…jag har märkt det alltför väl. De senaste åren har min vän rört sig mellan ett okej grepp om verkligheten och då ett halvfungerande liv, till perioder då hennes verklighet mörknar och sönderfaller på ett dystopiskt skrämmande vis. Perioder då hennes verklighet löses upp lite mer för varje dag. Under en sådan period fick jag samtal från henne varje kväll, där hon bad mig lova henne att hon INTE skulle hämta kökskniven i sömnen och skära av sig tungan. Rädslan hon kände inför att somna gick att ta på - den var total, svart, fruktansvärd. Precis i linje med hur jag själv skulle känna om jag var övertygad om att jag skulle cutta av min tunga under natten.

Jag beklagar verkligen

Tack. Ja...livet tar för vissa orättvisa och ohållbara vändningar.

Hur lever din vän? Kan han fortfarande bo kvar i sitt hem? Har han kontaktperson och god man?

Hoppas att han har ett relativt lugn personlighet och kan hålla stressnivån inom sig låg, det är nästan en förutsättning för att sjukdomen inte ska eskalera okontrollerat. Utöver såklart att livet runtomkring är relativt rofyllt. Min vän har ADHD i grunden och stressorerna är därmed inbyggda. Det har varit en förödande faktor för henne, utöver en tung uppväxt.

Min vän har en trygg familj som han bor hos. Han har en god man dessutom. Det har blivit något bättre med tiden. Men i vissa perioder kan personen inte bo hemma.
Innan det utlöste sig då var han extremt arg och stressig, vid schizofreni utlösningen så blev han lugn men började agera konstigt. Dessutom lite lugnare med tabletter/sprutor som han får av sjukhus.
Han kunde inte jobba i början när han fick det. nu har han ett jobb som han kör upp till två gånger i veckan.