Hur undvika att brusa upp i konflikt eller att bli irriterad pga folks oförstånd?

Man kan nog veta även på förhand att man har rätt och att andas åsikter, uppfattningar, kunskap och självkännedom är fel eller bristfällig. Det finns mycket som inte går ihop och som frestar tålamodet. Man blir arg eftersom att andra har fel, inte har tänkt eller tänker fel.
Låt säga att det är sant och att man blir irriterad på grund av det. I så fall är det inte rimligt att lägga tid och kraft på att få andra till att förstå eftersom det finns så många människor att det är omöjligt och pga att nästan ingen ändrar sig oavsett.

Med tanke på att problemet inte ska "äta upp en", vilket förhållningssätt, attityd eller tankesätt är då bäst att bemöta andra med om eller när man vet att man har rätt och att andra har fel för att låta det passera utan att bry sig eller brusa upp i irritation och konflikt?
Är det något man kanske inte själv förstår och vad skulle i så fall det vara... Hur ska man för sitt eget bästa handskas med människor som inte tycker samma trots att man har rätt? Rätt i sak.

Om du är en person som ständigt måste ha rätt så är det något fel på dig. Folk som är riktigt kompetenta har inget behov av att ständigt hävda sig och jämt ha rätt.
De smartaste människorna jag har mött har inget behov av att ständigt öppna käften och ha en massa åsikter.
Du får nog jobba på din självkänsla. Det är nog där skon klämmer samt ta ett par djupa andetag.

Varför gör du detta till en fråga om smarthet...
Du blandar begrepp som självkänsla och självförtroende hejvilt utan att troligen veta bättre. Det är inte "jag" som måste ha rätt utan att det rätta ska råda.

Varför gör du detta till en fråga om smarthet...
Du blandar begrepp som självkänsla och självförtroende hejvilt utan att troligen veta bättre. Det är inte "jag" som måste ha rätt utan att det rätta ska råda.

Kan du ge något konkret exempel här?
Vad är skillnaden mellan att du har rätt och att det rätta ska råda? Vem bestämmer då vad som är objektivt rätt? Du?

Jag pratar inte med någon jävel mer än ibland bara för att socialt snabbt avsluta för att efteråt kunna hålla allt till ett minimum av mer tankeverksamhet om den saken.
I sådana lägen är det väder, vind, att allt rullar på, gött att göra, ha det och vi ses eller hörs framöver.

I lägen där diskussioner börjar så är jag helt okej med att folk tycker att något är rätt om de vet eller erkänner att vad de tror eller tycker grundar sig i deras känslor.
Exempelvis att jag läser koranen eller bibeln eftersom jag vill tro på tex gud och vad jag läser är inget jag har för avsikt att ifrågasätta eftersom jag är troende.

Eller jag är nazist eftersom jag hatar judar, jag är rasist eftersom jag anser att negrer smutsar ner min bild av hur jag anser att gatuvyn enligt mig bör se ut. Jag är moderat eftersom det gynnar mig mest. För mig är allt sånt helt okej.

Varför gör du detta till en fråga om smarthet...
Du blandar begrepp som självkänsla och självförtroende hejvilt utan att troligen veta bättre. Det är inte "jag" som måste ha rätt utan att det rätta ska råda.