Temperament. Man 40-45.

Hej.

Jag är mellan 40-45.

Mitt temperament börjar att bli en belastning. Men jag kan bara inte rå för det.

Jag vet någonstans vart problemet ligger, men jag bara önskar att man kunde radera ens miljöuppväxt på något sätt.

Jag är uppvuxen i en ganska normal familj, men när jag bröt mig loss och fick mitt egna liv så att säga, mitt liv mellan ca 17-35 var i en viss sorts krets (ej bland babianer).
Tänker dock inte att förklara vilken, i risk för förutfattade meningar och outning.

Om någon snackade skit om dig, så fick dom på käften, det var helt accepterat.
Om någon inte höll ett avtal, så fick dom på käften.
Om någon var en allmän fitta, eller blivit.. så blev dom uteslutna.. fortsatte dom höra av sig, ja då fick dom på käften.
En och annan medarbetare som betedde sig fick oftast.. Ja visst, men då fick jag ju oftast sparken.
Men det var inte hela världen, jag jobbad i restaurang och krog, så det var ju bara att hoppa på nästa kneg utan frågor om referenser (sånt fanns liksom inte då inom restaurang)

Nu, har jag familj.
Jag är ju självklart ärrad av mitt tidigare liv, och försöker att spela "lugna snubben" men det syns igenom ibland, och då skäms jag faktiskt i efterhand men jag kan fan inte hjälpa det.

Får jag t.ex för mig att någon (okänd person) provocerar mig så är jag redo för fight, men ännu värre med kollegor.. får jag för mig att någon försöker att roa sig på min bekostnad, så ryter jag ifrån.
Då blir det så jäkligt dålig stämning.
En del trycker på så jävligt fel knappar.

Ibland känner att jag hade passat så bra på kåken, trots att jag aldrig suttit inne.
Men jag hade liksom fattat reglerna från dag 1!

Är jag så jävla skev, eller är alla människor sådana förbannade urfittade fittor nuförtiden?

Du är skev och osäker.

Du låter alla världens människor styra dina känslor, vilket resulterar i att alla människor står över dig.

adhd utredning --dags kanske!

Jag är anser mig vara en tolerant person.
Faktiskt, jag jobbar och samarbetar med alla möjliga sorters personer.
Men.. Om jag märker att "snacker går".. Jag själv pratar a l d r i g skit om någon, och att skvallra för chefen finns inte i min värld.
Men Helvete, vad det kan brinna i mitt huvud om någon annan gör det.

Skulle skriva samma, en man som är tillfreds med sig själv och sitt liv har inget behov av att slå någon som stirrar på en på käften. Sånt beteende är ovärdigt en vuxen människa.

Ts: Har du funderat på vart din ilska kommer ifrån? Någon gammal skit du inte kan släppa?

Det positiva är att våldsbenägenheten minskar med åldern, så jag gissar att du var ännu värre som ung.

Då du får vredesutbrott för bagateller så är du inte tolerant.

Alla vuxna människor jobbar och arbetar med alla möjliga sorters personer, det gör dig knappast till tolerant, utan är helt enkelt en indikation på att du har ett jobb.

Vem fan bryr sig om folk snackar illa om en? Sluta prata med de personer som gör det, och låt livet gå vidare. De vinner ju om det är så att du tar till dig vad som sägs, men låter du det enbart rinna av dig så spelar det ju ingen roll.

Men hur tänker du i skallen? Att om du sätter dig och skriker, likt en bebis, på folk så kommer de sluta? Knappast en sannolik eller bra strategi.

Sluta bry dig om vad andra människor tycker och tänker om dig, det är ingenting du har kontroll över och att sätta sig och grina över det kommer inget förändra.

Äsch, kör på. Du kan väl dra ner volymen lite och sen behöver du ju inte springa på alla bollar men det är just det där dom håller på med ovanför, att aldrig ryta ifrån, konfrontera eller ifrågasätta som gjort att hela landet kunde göras om i grunden utan att någon av dom där högintelligenta vågade säga ett pip.

Edit: slåss är ju dock kanske lite overkill

Grejen är att jag att inte är en speedad person.
Jag är lugn.

När jag har bankat folk, så har det alltid gått till att motståndaren har skrikit, kaxat puttat osv.. Jag har varit helt lugnt, sedan på 1/2 sek så får jag ett snap.. och blir totalt.. Jag vet inte, helt ur denna värld våldsam.

Detta är alltid helt oplanerat, det bara säger plick i min hjärna, och det.. Jag vet inte.

Jag skriker inte, inte i onödan.
Jag är den tysta, håller käften på jobbet för att inte riskera säga vad jag tycker.

Vill sköta mig, ha kvar jobbet.

Visst finns det gaphalsar, men det är ju bara skitfittor, alla som käftar men aldrig slår.. tänker jag att jag äter till frukost.

Jag vill inte käfta, det ska vara tyst, eller trevligt eller bara allmänt hej och hejdå.
Men om någon börjar att trycka ner, eller prata skit, äckla sig...
Då är jag där... vill bara ta ett strypgrepp om fanskapet och köra ner den i golvet.

Fan också,.... hur finner man i sig i att bli behandlad som skit - av skit?!

Tanken har inte slagit dig, att det kanske är dig det är fel på, när folk "käftar med dig hela tiden" (parafrasering).

Jag är 35+, och inget av det du beskriver har någonsin hänt mig!

Overkill? Det är ju det närmaste vi har.
Det är strax över 100 år mellan oss och bondesamhället, en rallarsving då var fullt normalt, så jävla snabbt går inte evolutionen...

Men i dagens samhälle, på jobb.
Så upplever jag att jag står med händer och ben knutna medan folk bara beter sig illa.
Jag står alltså i beroendeställning.
Detta triggar mig, med min tidigare miljö.. Gör det att jag, alltså mitt invanda sätt att handskas med översittare är att banka dom.
Tänk dig själv att stå bunden medan något jävla kräk piskar dig, det är så det känns mentalt..
Ibland slutar det med en käftsmäll.. och sedan, ja sparken.

Man slutar bry sig om saker man inte kan kontrollera. Kan du inte kontrollera utfallet, så skall du inte tillåta det påverka dina känslor, alls.

Du kan inte ändra på vad andra människor gör, tycker och tänker, så släpp det och gå vidare.