Såg kungar varandra på slagfälten? Och krigade dom själva?

Skulle nog börja tjuvröka igen på en pisskvart

Var väl vid Lund Karl XI var upptagen med att jaga det flyende danska kavalleriet så att slaget började gå dåligt, så han var väl i högsta grad delaktig själv.

Du har rätt i att det fanns granater som kastades för hand också. Men dessa var små, hade jämförelsevis klen krutladdning och kunde endast kastas korta avstånd. Annars var det mörsare eller särskilda granatbössor (med en stor tratt framtill som granaten placerades i) som användes.

Som jag skrev tidigare så nej, kungen dödade ytterst sällan själv med värjan. Och det var inte på grund av "feghet". Hans uppgift var att leda striden och ge order, kanonmat fanns det redan mer än nog av i de menigas led.

Och självklart kunde man inte se varandra i mörkret. Tror du dåtidens människor hade kattögon eller? Man stred inte i mörker om man på något sätt kunde undgå det. Sällsynta exempel på mörkerstrid bekräftar bara regeln.

Att ha en kung närvande var höjde moralen och viljan att prestera. Det är en man som har makten att fördela resurser, så tänk om han såg dig så tappert. Tillämpas väll främst på officerare.
Dessutom så var synen på strid annorlunda dåtiden.
Det var ju också kungens ansvar (förmodligen vilja) att överse en strid, det var en viktig invenstering.




Fanbärare användes för att kunna förflytta och omgruppera arméerna. Föll fanan kunde soldaterna skingras och man tappade sammanhållning. Detta leder till reträtt ofta.

Trumpeter användes för ordergivning och formationer.
Trummorna var främst kanske en taktgång men också höjde de stridsmoral. Mer ljud, mer farlig.


Vems gård? Hade fienden vunnit striden hade gårdarna runtom med stor sannolikhet blivit rannsakade, och vidare så hade bönder fått börja arbeta för fienden.. Om det då inte är din gård, vad hade bonden gjort tror du?
Hade istället dina kompisar vunnit kan du ju räkna med en tillrättavisad behanding, om inte döden.
Lite jobbigt att gömma sig för vinnande strid och vara dödsdömd.

Man krigade sällan på natten. Möjligen snabba gerilla attacker, men inte krigsföring.

Genom att visa att man som kung satte sitt liv på spel tvingades även alla andra att göra så. Att styra på distans var också väldigt tids-ineffektivt. Du kunde beordra huvudet av vem som helst och kungen såg allt. Hierarkien blev väldigt stark, det var kämpa eller dö som gällde.

Så var det naturligtvis 👍

Förr i tiden hade kungarna lite balls och bangade inte på att rida i fronten med dragen värja. Det är lite skillnad mot våra 4-5 senaste kungar som bara bögat runt på sina slott och käkat ripa hela dagarna.

De gick väl inte ofta ut och slogs personligen om de inte blev attackerade. Men hundratals kungar har dött på slagfältet, massor av svenska, danska och norska kungar också.

Jag fascineras av att kungarna under enväldet på många sätt stod närmare folket än dagens ledare framröstade av folket. Vilken demokratiskt vald ledare skulle frivilligt placera sig på slagfältet tillsammans med soldaterna? Det är sånt som skapar sammanhållning och enhet.

Trummor vid rodd höll takten.

Det finns flera skäl varför monarken var med armen

1 Moralhöjande

2 Var ofta "bra" utbildad för leda arméer - Härskare hade fyra uppgifter 1 Leda armen 2 föda barn 3 religiös symbol 4 Styra landet

3 Förhindra statskupper

Antika strider och medeltida strider var ofta ganska oblodiga tills ena sidan började fly. Det är då slakten börjar. Hollywood visar ofta äldre strider på ett felaktigt sätt. De var ofta mer organiserade tills någon sida bryter. Monarkerna hade ju ofta hästar och livvakter så de hade "stor" chans att komma undan om det fanns en möjlighet att strida en annan dag. Till ex Darius lyckas ju fly två gånger.

Lund blir väl extra blodigt för att danskarna bryter och försöker fly över vatten. Den danska kungen har stuckit i väg långt tidigare. Det samma gäller väl svenska kungen, jagandes den danska kungen, men svenska kungen kommer tillbaks*. Jag kan komma i håg fel. Såg kungarna varandra vid lund? Vet ej.


Det är mer komplicerat än så. Men troligen gjorde flera det. Skälen varför man placerade trupp tillsammans var att man stod med vänner och det minskade ångesten, man slogs bättre - Bästa ex för det är Thebian sacred band som bestod av homosexuella par, och ett annat skäl var givetvis bättre "command and control".

Varför jag skriver att det är mer komplicerat än så beror på att vi har väldigt få källor om hur soldater kände sig innan industriell tid. Till ex kan man tänka sig att träning, kultur och religion tog bort ångesten för många Ex samurajer och spartaner men även de flydde eller gav upp. Det är ju sällsynt att trupper verkligen kämpar till sista man. Men det finns undantag Ex Thebian Sacred Band.

* "Command and control", speciellt för kavalleri, var inte speciellt bra vid den här tiden.

Strid i mörker i förindustriella samhällen var mycket sällsynta. När de händer så slutar det ofta väldigt dåligt för en eller båda sidorna*. De blir vanligare sen och nu så används de gärna av den sidan som har tekniska fördelar dvs kan se och kommunicera i mörkret.

*Jag har för mig att en österrikisk arme lyckas "förinta sig själv" på grund av delvis mörker.