Varför gjorde inte Danmark flera försök att återta Skåne?

Efter Stora Nordiska Kriget med Freden i Fredriksborg 1720 blev Sverige tvunget att betala till Öresundstullen igen fram till dess avskaffande 1857 vilket återgav Danmark stora tullinkomster som hade förlorats efter Roskildefreden 1658. För Sveriges del var policyn att försöka undgå Öresundstullen så långt som möjligt viktiga impulser till både att stärka Göteborg som landets ledande handels- och sjöfartsstad och till att bygga Göta kanal under 1820-1840. Det fanns från svensk sida uppritade planer på att bygga en kanal mellan Råå och Skälderviken öster om Helsingborg för att undgå tullstationen Kronborg i Helsingör: https://sok.riksarkivet.se/Home/?pos...9c62ce31&inc=4


Danmark återfick så småningom de tullinkomster från Sverige som varit förlorade 1658-1720 vilket minskade det strategiska behovet av att hålla Skåne eller Skånes Öresundskust. Under tiden fram till Napoleonkrigen fortsatte sedan stormakterna och inte minst Frankrike och Holland att balansera Danmark-Sverige så att inget av rikena skulle kontrollera Öresund fullt ut. De stormaktsintrigerna som understödde Sverige i en långt högre grad än Danmark har överlag varit väldigt lite beskrivet i svensk historia (hmm, undra hur positivt bokserien hade låtit om Carl Grimberg istället satt titeln "Svenska folkets underbara öden, äventyr och Frankrikes subsidier").


Så det korta svaret är att för Danmarks del var en återförening med Skåne ett långt viktigare mål under 1658-1720 än vad det blev senare. Och efter att Öresundstullen avskaffades var det viktigare att hålla emot Tyskland (för Danmarks del) och Ryssland (för Sveriges del) vilket också var en stark drivkraft i skandinavismen.

Enligt vissa danskar var Skåne inte huvudorsak till kriget 1709. De menar att man kan utläsa det i regeringsprotokoll.

Viktigast skall ha varit att bryta alliansen mellan Sverige och Holstein.

Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men den danska hären steg nog i land med tanken att de skulle befria skånelandskapen.

Det fanns ju egentligen inte bara en anledning till varför Skåne förblev svenskt efter Danmark som faktiskt överhuvudtaget grundlade Skåne som civilisation efter det kom att tillhöra Danmark genom Harald Blåtand. Flera av anledningarna har redan nämnts i tråden:
-Öresundstullen, som inte bara drabbade Sverige utan även England, Tyskland och massa andra nationerna som sysslade med handel och sjöfart, samt behövde tillträde till Östersjön via Öresund.

Annat som kan vara värt att nämna var även att den danska adeln i Skåne fick konvertera till att bli svensk adel och hade fortfarande rätt mycket privilegier kvar. Adeln fanns det gott om i Skåne och dessa på den tiden var en viktigt faktor för kungen i ett krig. När sedan den fd. danska adeln kom att bli svensk adel, så tappade danskar en mäktig förvant till att återta Skåne.

Ytterligare något som kan vara värt att nämna var ju även att det från svenskt håll ett antal gånger efteråt funnits planer för att ta Danmark och återupprätta Öresundstullen, fast att Sverige då skulle tjäna på det. Så sent som den första Bernadotte hade dessa planer och han var ju ursprungligen en väldigt bra general i Napoleons arme och kusin till honom. Dessa planerna grusade med att engelsmännen lade sig i det, eftersom de inte vill ha en Öresundstull och istället blev det att Norge kom att tillhöra Sverige fram till 1905, då det upplöstes.

Det som man egentligen ville med Jean Bernadotte var att ta tillbaka Finland från ryssarna, men detta blev aldrig av, eftersom han ansåg det för riskfyllt. Istället blev det att Napoleon faktiskt gjorde ett försök att ta Ryssland, men med deras ökända brända jordens taktik och ett väderomslag, så slutade det med att princip hela Napoleons arme frös ihjäl dvs över 450 000 man som tidigare hade princip kuvat stora delar av Europa.

Nu har det inte så mycket med ämnet att göra, men adeln fick också sticka från Skåne om de inte ville bli "medborgare" i Sverige.

Och Nappes armé dog av eller stack, långt före vintern, som du kan läsa om i trådar här.

Ja, det stämmer att de som inte ville fick försvinna, men merparten valde att gå över och därmed fick Sverige en mäktig förvant direkt. De som stack använde man deras slott och mark i ett senare skede till att köpa loss från Bornholm eftersom just de var mest besvärliga och huvudintresset låg liksom inte där, utan man ville främst komma från Öresundstullen.
Napoleons arme fryser ihjäl i den ryska vintern kan du läsa om på bl a wiki, om vi nu antar de är en bättre källa än flashback.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Hur var sentimentet bland skåningarna gentemot själlänningarna? Fanns lojalitet mot Danmark? Man har ju läst lite om snapphanarna, men också att skåningarna kände sig lite som Danmarks negrer.

Anledningen att jag lyfter frågan är att min förfader för tio generationer sedan värvade sig till karolinerna, boende som han var på Österlen.

Enlighten me please, om det fanns en svenskacceptans i Skåne, Halland och Blekinge.

Nationalismen som vi känner den är ett 1800-tals fenomen.

På 1660-70 talet var motviljan mot Sverige stor, men vid återerövringsförsöket 1710 hade vindarna vänt och skåningarna var lojala med Sverige.

Troligtvis berodde detta på att allmogen hade det bättre i Sverige. Man var inte utsatt för godtycke på samma sätt.

Så Danmark var mer feodalt och ojämlikt?

Det är lätt att se att Sverige egentligen var i en dålig position 1660.

Förmodligen hade England och de Förenade Provinserna kunnat sparka ut Sverige från öarna, och även gett sitt stöd till en dansk armé i Skåne.

Men de ville ha ett delat sund.

Karl X Gustav hade tur som dog ung. Hade han levt 20 år till är det fullt möjligt att resultaten och eftermälet hade varit annorlunda.

Hela kriget mot Polen var ett fiasko som bara hjälpte Ryssland och Brandenburg.

Det var inte så kul under återtåget.

Ett av de viktigare slagen då var Malojaroslavets, som fick fransmännen att gå tillbaka samma väg som de hade kommit på.

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Maloyaroslavets

Emellertid var det sjukdomar, hetta och dålig logistik som var de största problemen, och dessa drabbade Nappe från början.



https://en.wikipedia.org/wiki/French_invasion_of_Russia

Logistiken fungerade inte. Det var en för stor armé i ett kargt land. Den franska krigföringen fungerade bäst i Flandern och i Podalen.

Enligt anekdoter fanns det veteraner som menade att hettan i Polen och Ryssland var värre än den i Egypten.

Kanske var danskarna rädda för något liknande på Skånes slätter?

Ja. En sak som ofta missas är att sedan tiden runt Kristi födelse var svear och daner närbesläktade och många svear hade bosatt sig på Själland. Motivationen för krigen var då inte i första hand en rivalitet mellan svear och daner utan mellan svear och daner å ena sidan och götar å den andra. Om Götaland hörde till svearna eller till danerna var av underordnad betydelse. Det viktiga, ur deras perspektiv, var att det aldrig skulle bli självständigt igen.

Krigen hade därmed samma karaktär som det nurasande kriget i Ukraina, där etniska minoriteter tvingas strida mot varann på mark som tills nyligen beboddes av visserligen merendels slaver men med inslag av ett skytiskt, gotiskt, pontisk-grekiskt, saxiskt och tatariskt arv. Vilken sida som vinner har mindre betydelse än vilka som dör och vilka som blir av med sina släktgårdar och sin åkermark.

Därtill kommer den religiösa sekterismen, där Danmark var katolskt och Mälardalen-Uppland kännetecknades av en tveksam lutteranism som söker sig tillbaks till sina katolska rötter. I Götaland fanns något annat, på ungefär samma sätt som majoriteten kristna i Ukraina nu i praktiken lierat sig med Ekumeniska Patriarkatet (Östortodoxi).

Finns en hel del skrivet om det där av Jonathan Lindström, men jag undrar om du har någon källa inom akademin som har publicerat nåt papper kring maktspelet mellan de nordgermanska stammarna?