Gå ner i arbetstid för sin partner som inte klarar av vardagen?

[quote=OceanDeep|87239868]Gå ner i arbetstid för sin partner när orsaken är deras egen begränsade kapacitet? Där ens partner inte klarar av att skapa sitt eget livspuzzel ihop med familjen.

Det är mitt dilemma. Mitt i arbetsmarknaden som råder, löneförhandling och jag kan bara jobba enstaka timmar om min partner skulle få välja, så du själv, chefen, får jobba alla dagar i veckan istället. Öppna och stänga haket.

Ja, vi lever i ett jämlikt samhälle och mitt jobb är således lika värt, eller?

eller kan man säga att jobb som räddar liv är bättre eller har prioritet än jobb som städar upp?

Är jobbet som ger mest pengar det viktigaste?

Ska man göra beslut som släcker ens chans att jobba kvar? Med ett jobb där jag kan ändra schema hursomhelst, flexa och så vidare eller vara ledig längre perioder som du läsare bara kan drömma om och så vidare borde vara ett ganska värdefull arbetsplats. Det tänker jag i alla fall.

Nu är jag ambitiös och ger 110% hemma och på jobbet och ingen önskan att gå in i den berömda "väggen" av depression och begränsad kapacitet

Att se ens partner som med dubbel lön inte klarar av sitt jobb likt sina medarbetare och som negligerar sitt utbildningskrav trots all hjälp från min sida tycker jag är dåligt. Ska jag offra mer för ingenting? Ska jag förlora mitt jobb på grund av inkompetens att parera jobb och familjelivet hos min partner som redan jobbar halvtid?

Det låter som att jag inte ger något stöd men om allt är serverat på ett silverfat och jag har hand om barnen på morgon och kväll men där hämtning är något jag inte behöver göra nu men önskas göra. Då är det väldigt svårt för mig och värdet av mitt jobb hos min arbetsgivare är inte värt något trots specialkompetens då grundläggande öppna / stänga butik inte går att delegera till mig.

Självklart får jag min energi någonstans ifrån och det är egna projekt, kunskap och utmaningar. Utan detta som jag får i mitt jobb per automatik jag har nu trot jag det blir svårare för mig att klara livets puzzel. Ett jobb mer lokalt kommer inte att lösa något. Min partner ändrar sig på timmar eller en dag från höger till vänster. Kan jag vara ledig imorgon, fredag eller nästa vecka på ett nytt vanligt jobb? Tror inte det.

Tillägg då jag verkar vara schizofren i texten:

Jag har några frågor i texten men lite tydligare

Har någon annan varit med om något liknande där ens partner inte klarar av vardagen och kräver dig på mer arbetsuppgifter i hemmet och runtomkring. Till och med för dig att gå ner i jobb eller sluta jobba (Ja) för att hen har press i sitt eget jobb / utbildning / kärriärstege? och samtidigt synligt negligerar detta trots mer och mer tid denne får från sin partner(mig).
Det finns rimlig hjälp att ge sin partner och orimlig.[/QUOTE

Ja du... Många säger att dom ska göra massvis med saker men när dom får möjlighet så tar dom den inte. För det helt enkelt är skönt att lata sig och se nån annan arbeta för de ska kunna lata sig. Jag skulle oroa mig över en partner som inte håller sitt ord till sig själv varför skulle hon hålla ett ord till dig?
Men hey. Ibland om det är mycket som händer hemma med barn som ränner runt överallt och ingen får sova visst de kan va nödvändigt o gå ner i arbetstid en tid i livet.
Tyckte de tog bort en del stress absolut. Och sen är det väl knappast nån som ligger på dödsbädden och skriker "faaan jag skulle ha jobbat mer i liveeet och struntat i min familj"
Men oavsätt hur man vänder sig så har man arslet där bak. (oavsätt hur man vänder sig så kommer skiten åt dig). Livet är att släcka bränder vad brinner mest?

TS, jag håller med blobben!!! mfl. som vädjar till dina vuxna sidor. Mitt i all rörig text låter du faktiskt både gnällig och självupptagen. Kanske är din partner lika mogen, vad vet jag, men oavsett så är det dags att växa upp och fejsa vuxenlivets realiteter.

Ni har små barn som fortfarande behöver mycket omvårdnad. Det är intensivt, krävande och tufft på många sätt och det är sorgligt för er alla att ni inte riktigt verkar ha fattat detta INNAN ni skaffade barn, så att ni kunde inrätta livet efter de villkor som blir i och med barnanskaffandet.

När man skaffar barn får man sätta sig själv och egna önskningar åt sidan. Ni är nu föräldrar i första rummet och ert främsta jobb är att få barnen att överleva och utvecklas till självständiga individer. Beklagligt för er att ni inte hade planen klar innan som sagt, för vem som skulle jobba hur mycket, vem som skulle ta det ena och det andra med barnen, hur ni skulle lösa ekonomin osv. Att ha familj är lite som att ha ett företag, ni behöver ha tydliga roller och en tydlig fördelning av tid och ni behöver ha struktur på ekonomin.

Utifrån vad som framkommer så har din partner det lönsammaste arbetet. Det kan naturligtvis vara värdefullt ur det hänseendet att partnern jobbar mer. Du skriver också att det inte behöver vara en ekonomisk black om foten för dig att gå ned i arbetstid under något år då du räknar med att kunna ta igen det senare. Hur din chef ska lösa situationen på din arbetsplats om du går ned i arbetstid är inte ditt problem, det får du lämna till chefen att klura på. Blir det krångligt kanske du kan byta jobb? Eller stanna hemma på heltid en period och sköta markservice, hem&barn? Barnen är bara små i några år, det går mycket fortare än ni någonsin kan tro för dem att växa upp och då kommer deras behov av er se helt annorlunda ut och era möjligheter att jobba och pyssla med grejer ni själva vill kommer öka.

Att skiljas i er situation vore verkligen att ge upp utan att ens försöka först. Mitt enda råd till er är att ni tar er samman och ser till att styra den här skutan ni har sjösatt i hamn. Börja med ett konstruktivt samtal, där ni ser till att enas om hur ni ska ha det i er familj.

Om du är lika dålig på att uttrycka dig i tal som i skrift, eller om ni inte klarar att prata som vuxna människor, skulle jag rekommendera att ni tar kontakt med familjerådgivningen i er kommun och får hjälp att kommunicera. Det är dags att säga adjöss till tonårslivet och börja axla ansvaret ni tagit på er. Så länge ni inte är våldsamma mot varandra mår era barn faktiskt bäst av att bo med både mamma och pappa, och ni själva har mycket spännande att lära er av att utvecklas tillsammans istället för att springa er kos som småungar så snart något är lite jobbigt.

Jag kan lova dig att din partner kommer må bra om hon går ut alla sociala medier, avinstallera allt och inget smygtittande.

Väldigt vanligt att par har olika kapacitet att lyfta vardagen. De som inte kan så mycket utan att bli utbrända har tur om de har föräldrar eller en partner där kan hjälpa extra.

Att skiljas med småbarn kommer inte göra det lättare om ni inte är som katt o hund. Man biter ihopa tills barnen är runt 10 år och därefter börjar ens liv igen.

Vad jobbar du med för det första?

Och DÄR lägger vi i bromsen!
Jag får se om jag hänger med nu…
Ni har båda jobb, hem och barn.
Du jobbar heltid och hon har svårt att klara av sin del?
Hon har dubbelt så mycket i lön som dig?

Har jag fattat det hela rätt då?

Om den ena parten mår dåligt av någon anledning…och inte längre klarar av sin situation….
Ja då får man börja där.

Men DU ska inte in och ändra något i ditt arbete. Du ska vara rädd om ditt jobb!

Däremot tycker jag att vi ska titta närmare på hennes situation,
Är hon påväg in i väggen?
Har det hänt något?
Kanske borde se över sin egen hälsa.
Hur gammal är din fru?
Klimakteriet? Sviter av covid? Vaccinet?
Depression? Diagnos?
Borde nog boka tid och ta lite prover och även lyssna inåt.,,
Stanna upp!

Och har hon dubbelt så hög lön så kan hon faktiskt gå ner i arbetstid ett tag..,
Om hon nu inte behöver vara sjukskriven?

Kan du beskriva hennes symptom när hon väl är hemma?

Ni ska båda vara rädd om varandras jobb.
För det finns hjälp och bra planering man kan göra kring den som mår dåligt.

Båda är viktiga.
Se över logistiken utefter det,

Nu är jag tyvärr negativ men vill bara väcka en tanke,
OM du förstör ditt jobb som är en viktig inkomst för er båda.,,,
Så är den ÄN mer viktig om ni en dag skulle separera.,,för var har du då?

Skulle det bli fnurr….så kan man vara särbo.

Ni löser säkert detta, men kom ihåg
BÅDAS jobb är LIKA viktiga..,, sen är det skit samma om en är läkare och den andra sopåkare.

Gå igenom hälsan först!
Sen ekonomin…, och se hur ni kan göra en rättvis plan.
Men det gynnar ingen om båda ska dras ner i ”skiten”…..

Utan tipset är att hon först kollar hälsostatusen på dig själv först, sen går ner i tid ett tag
Och att ni tillsammans lägger upp en ny strategi för er gemensamma familj.,,,

Otroligt svårläst och otydlig trådstart, med svepande men också insinuanta formuleringar där vi ska gissa hur er tillvaro ser ut och tycka att din partner inte håller måttet. Vadå brister i kapacitet? Jämfört med vem?

Om frågan är om du ska behöva ta hänsyn till din partners tillkortakommanden? Så är svaret ja. Givetvis. Ni har valt att leva ihop och skaffa barn.

Din partner kanske inte är på topp nu men vem har sagt att han/hon alltid kommer ha denna ”bristande” kapacitet? Mycket kan spela in: graviditeter, förlossningar, amning, att man sprungit på för många bollar samtidigt och för länge, att man trott att det bara är att köra på, att livet inte alls måste ändras bara för att man får barn.

Vad är viktigast, era barn och er familj eller era respektive jobb?

Kommer du sakna ditt jobb när du ligger på dödsbädden?

Du får nog formulera dig på ett mer korrekt vis, det är i det närmaste omöjligt att förstå vad du menar.

Det som gör mig mer orolig…
Om jag förstått det hela….
Att hon jobbar halvtid….
Men känner sig Såå stressad och inte hinner med barnen…den tid då du faktiskt är ännu kvar på ditt jobb (då du jobbar heltid)…
Och ändå orkar hon inte med barnen 6 timmar?

?????
Hon är antingen på väg in i väggen (el redan är där), är deprimerad eller har en obehandlad diagnos eller så spökar sköldkörteln eller annat ohälsa…
Men hon mår inte bra.
Eller så vill hon inte vara mamma….

Ni måste avsätta tid för varandra…
Sätta er ner och prata igenom er situation,
Den är ohållbar!

Ja, du har rätt i mycket. Jag kan dygna om barnen är jobbiga men det händer ju aldrig. Kanske när de var små i början och man inte visste hur. Dem kan väcka mig hur många gånger som helst. Jag återhämtar mig även om det kan vara jobbigt med en hel vecka om allt går bakut under så lång tid men jag klarar det. Jag tror inte alla klarar det.

Det som brinner: Jag måste lämna barnen på förskolan två dagar till och detta är mycket arbete. Sedan blir det att barnen så att säga är i förskolan två extra hela dagar vilket jag inte tycker är bättre på något sätt. Det som har brunnit länge är att få igång min partners jobbstudier och jobb och det som gjorts hittills har ej fungerat och jag har inga direkt nya ideér. Jag kanske startar en tråd om det.
Jag antar att mitt jobb håller på att brinna bort. Varje gång har det löst sig men jag är väldigt pessimistisk.

Jag rekommenderar alla att gå ner i arbetstid lite så att de kan leva lite innan de blir gamla och kommer på att de "är för gamla".


Jag är ganska stressad och hon har ungefär nu glömt bort vad hon sagt. Det är en utmaning med barn och det bästa och vackraste som finns och fortsätter att vara det då man kan lära dem så mycket. Min partner följer inte våra planer eller kanske återigen glömt bort dem. Det är ett återkommande mönster. Vi har fått hjälp och får det. Vi har haft nanny och det var bra och funderade över det detta året men hon har gjort lite snabba beslut vilket är lite svårt för mig att parera. Utifrån vad jag ser så gör hon inte det hon säger och där kanske man ska sätta punkt.

Jag skulle gissa på det också. Jag kollar väldigt sällan och då har hon skickat saker till mig kanske en eller två dagar tillbaka, kanske en vecka utan att jag sett något. Jag gillar mer kontakt, prat och kommunikation mellan fyra ögon. Jag gillar även tanken att gå att knacka på hos någon och kolla om dem är hemma istället för att smsa eller ringa då jag ändå kanske har vägarna förbi.

Vi är helt olika tror jag. Jag kan förstå delar av hennes världsbild då den absolut inte baseras på något jag säger eller någon av mina kunskaper. Man kan säga att jag tänker teoretiskt i hypoteser och påståenden och hon fakta från papper och större skrifter som hon är väldigt bra på att komma ihåg och tillämpa. Jag gillar mer konkret och hon mer detaljplanerande. Ja, jag kan skriva hela natten...

Hemligt.

Barnen och min partner är viktigast

Bra fråga. Har aldrig ställt frågan till mig själv om jobbet vid min grav. Men vad jag tänker på då är hur det går för barnen och alla man känner och sedan jobb och annat kul utmanande som man gjort och så vidare.

Du har nog bäst koll i tråden hittills och förstår alternativen

Ja, hon har varit där 12-18 månader sedan och gick ner i arbetstid för att nu komma tillbaka. Som patient har hon avslutat sin egen medicinering av vilket jag inte tycker om. Hon klarar av att ta hand om barnen under kortare perioder men mycket bättre nu än under kulmen.

Det känns som om intelligensen har gått ner sig och att många beslut fattas för snabbt och med resultat därefter. Hon är på tillbakaväg till att jobba mer och det är där problemet ligger. Det är jobbet som kräver att saker görs i tid. Jobbet har en kraft att du måste prestera nu som hon känner över sig och även studier och dessa efterföljs inte. Med all tid hon får redan nu eller kan ta från hemmet borde det gå framåt men det har stagnerat.

Ts behöver uttrycka sig tydligare om vad som är problemet och hur situationen ser ut. Texten är osammanhängande och virrig. Enda som är någorlunda tydligt är missnöjet med partnern.