Hur hanterar man ångest över tanken att någon närstående ska dö tillslut?

Hej, är i 30 års åldern med sambo och en dotter som är 3 år.

I yngre dagar så tänkte jag väldigt lite på allt utom dagens problem och var lite "känslokall" av mig. Var inte direkt ledsen eller tänkte någonting vidare då varken mormor eller morfar gick bort. Detsamma gällde då farbröder och liknande gick bort som vi ändå umgåtts mycket med.

Iom att dottern kom så har allt detta vänts upp och ned, går nästan inte en dag utan att jag någon gång tänker på att mina föräldrar ändå närmar sig slutdestinationen fastän farsan som är äldst nyss gick i pension så förhoppningsvis har han då minst 10-15 år kvar. Förr så spendera jag knappt någon tid alls med mina föräldrar förutom vid speciella tillfällen men sen dottern kom så försöker jag få in så mycket tid som möjligt med dom då det inte finns något bättre än att se dom leka med vår dotter, samtidigt som det också ibland ger mig ångest för det för mig också till tanken att dom inte kommer finnas där för alltid.

Kan knappt se en film eller lyssna på musik från personer som är i farsans ålder då det bara får mig att tänka på hur pass "gammal" dom är och att jag inte vet hur länge jag kommer få ha dom med mig. Detsamma gäller då man läser i tidningen om kända personer som gått bort i äldre dagar vilket ger en extrem ångestkänsla.

Fick nyligen lite krämpor/sjukdomssyndrom som jag med hjälp av google och min nya känslohjärna blåste upp till det mest extrema sjukdomarna vilket gav mig flera panikångestattacker att jag inte skulle få se min dotter växa upp och att mina föräldrar skulle få se sitt barn dö före dom, allt detta tills symtomen avtog och i efterhand inser jag hur extremt mycket jag blåste upp detta i min skalle.

Iom detta har jag insett att jag förmodligen kommer gå sönder totalt inombords när det oundvikliga väl händer och någon av föräldrarna väl går bort och speciellt när båda inte finns kvar. Funderar därför om fler har detta problem och hur ni hanterar det? Ska man börja gå i terapi? Hur bearbetar man detta?

TLDR: Har ångest över att mina föräldrar kommer gå bort till slut och vet inte hur jag ska acceptera det. Hur hanterar ni det?

När dom döende är i ålder eller lider, så brukar det gå lättare för mig. För då tänker jag just att personen i fråga hade åldern inne och nu lider inte personen längre. Det har hjälpt mig lite iaf att kunna hantera det.

Döden är en del av livet. Du kommer se tillbaka med kärlek, om det varit ett fint familjeförhållande.

I övrigt så får du ju ta och lugna ner dig. Du skapar ju ett problem för dig själv, trots att inget inträffat ännu. Fokusera på idag, det som kommer framöver får du ta hand om då.

Tänk på hur världen skulle se ut om ingen dog. En bisarr form av dystopiskt helvete.

Jag inser att all vår tid är ändlig, och den kan ta slut när som helst. Oavsett om det är jag själv, eller någon annan älskad, kommer vi alla att dö någon gång och upphöra att medvetet existera. Det spelar ingen roll hur vi känner om denna information, den är framstående tills motsatsen bevisats.

Om du bara värdesätter individen, och inte den påverkan som deras existens har orsakat, så är döden verkligen tragisk. Om du tittar på hur världen har påverkats och vad som har delats, vare sig det är ett ögonblick, en lektion, visdomsord, varningar om fara eller någon annan form av världsinteraktion, kan vi trösta oss i det faktum att de har funnits och har gjort skillnad i världen.

Att vara upprörd över någons död är ett tecken på att de har påverkat ditt liv på ett meningsfullt sätt.

Livet är inte ditt, livet är ett lån som eventuellt måste betalas tillbaka, vare sig du vill det eller inte. Du har det i din ägo men du kommer inte att ha det för alltid. Du måste uppskatta spelet medan du har det. Så när det oundvikligen behöver returneras kan du vara nöjd med att veta att du uppskattade spelet bäst du kunde när du hade det.

Kom ihåg att oavsett om du stressar över det, accepterar det eller ignorerar det, blir resultatet detsamma. Du och alla du känner kommer en dag att dö.

Hantera känslan som irrationalitet och kritisera den. Du visste ju att de skulle bli gamla och dö någon gång, så det är väl ingenting att sörja bort livet med. Du har fan en dotter att ta hand om, ska du sitta där i panik kommer hon att ta efter och härma din panik. En dag är du själv där och ska få din dotter att få panik över din död. Löjligt! Lägg dumheterna åt sidan och gör något kul istället.

Du är inte ensam om att uppleva detta. Det gäller de flesta av oss. Mina råd till dig:

1. Se till att umgås med nära och kära så mycket du bara kan. Hjälp dem. Visa dem kärlek och glädje. Gör många olika saker ihop. Det kan vara allt från att resa till att laga mat tillsammans. Att sitta och glo på TV varje gång gör att minnena inte sticker ut på samma sätt. Fira allt som går att fira och fira ordentligt.

2. Filma och fotografera så mycket du bara kan. Filma dina föräldrar tillsammans med dig och ditt barn och låt dina föräldrar berätta om sina liv. Filma, för du anar inte hur snabbt man kan glömma.

3. Se till att vara FÖREBYGGANDE dvs se till att du och dina nära och kära gör hälsokoll minst en gång per år och AGERA om nåt inte verkar stämma. Avfärda inte saker och ting utan är det nåt som inte är normalt kontakta läkare. Vänta inte utan AGERA. Vet du om nåt som är bra för hälsan så se till att det uträttas eller införskaffas. Nu i dessa istider behövs broddar. Har dina föräldrar det? Man kan dö av att falla och slå i huvudet. FÖREBYGG från skador, sjukdomar och död. Man kan få ordentliga broddar för 150:- vilket är en bra investering. Hur är det med brandvarnare, luftrenare och annat som kan förlänga ens liv om man har dem? Se till detta, prata och diskutera med dina föräldrar om sånt här.

4. Prata om begravning. Det är bättre att veta hur dina föräldrar vill ha det än att senare, när du är i chock/sorg, gissa sig till det. Ordna med testamente och allt annat som är nödvändigt vid begravning. Kanske vill de kremeras? Var vill de ligga begravda eller utströdda? Det är hemskt att tänka på men bättre att göra i god tid. Du som har barn borde också ordna dina papper vad gäller din död t. ex. med Vita arkivet.

Slutligen. Alla ska dö och du som har barn ska fokusera främst på ditt barn. Prata med ditt barn om dina föräldrar, spara minnen som fotografier och filmer och titta på dem tillsammans. Se till att göra kopior som finns på olika ställen - om det skulle börja brinna. Glöm inte Allhelgona. Skaffa böcker om döden så kan ni läsa ihop. Tips på barnböcker om döden är "Godnatt, herr Muffin", "Anden, Döden och Tulpanen" och "I huvet på en katt".

Exakt så är det! Att döden är en del av livet har jag hävdat hur länge som helst. Döden är det mest demokratiska man kan tänka sej - den drabbar ALLA, undantagslöst. Om man tar upp det med vänner och bekanta så slår dom tyvärr ifrån sej på ett sätt som får en att tro att dom utgår från att dom är odödliga.

Man vänjer sig normalt rätt snabbt efter att en närstående har gått bort. Det kommer förstås att innebära en viss saknad, men inte mer än att du kan hantera det. Livet kommer inte att raseras när det väl sker, du kommer att fokusera på andra glädjeämnen istället.

Tack för alla svar, tar till mig av allt som skrivits!


Tack för många bra tips. Speciellt nummer 2 då jag har en morsa som älskar och ta kort konstant för allt möjligt och som jag tidigare enbart tyckt vara irriterande men nu när du skriver det så är det ju en självklarhet att det kommer vara guld värt i framtiden, så kommer tänka om nästa gång det blir filmning/fototagning så istället för att vara irriterad så kommer jag se det positivt.

Först punkten är något som jag redan börjat göra, far t.ex ofta ut och hälsar på farsan på lediga dagar med dottern osv. Blir även ofta att fara iväg på någon längre resa eller liknande på somrarna.

3an och speciellt 4an är något som jag inte ens lagt en tanke på men som såklart måste göras men vet inte om jag är mentalt redo för att ta det snacket än, vill inte ens tänka på det om jag ska vara ärlig.

Jag hade exakt samma känslor över min far och det försvann endast efter att jag pratat och berättat för min far om dessa känslor. Då blev allt bra.
Så prata med dina föräldrar om dina känslor.

Jo är nog vad som behöver göras, tror bara jag försöker hålla kvar i den känslolösa fasaden jag hade tidigare då jag inte än vant mig vid att vara så känslosam än.