Var hittar man stöd/coachning?

Jag startar detta ämne med anledning av att jag har sedan en period på lite mer än två år haft stora utmaningar kopplat till min psykiska hälsa, som successivt har blivit till det sämre.

Jag befinner mig i ett mentalt ohållbart skede och behöver någon form av stöttning men vet inte vart jag kan vända mig.

Jag är drygt 30år och har aldrig brukat droger. Jag lever ensam i en storstad och har mycket få vänner. Mitt mående har accelererat till det sämre efter att jag bytade arbete för drygt ett år sedan. Jag har verkligen kämpat och försökt att stå ut men stressen och förväntningarna tar ut sin rätt. Jag sover knappt längre, lever på ett mål mat om dagen, klarar inte av träning längre och vänner träffar jag inte.

Jag känner inte alls igen mig själv längre så som jag var förut. Under en period av några månader så har en tröst varit att sälja av möbler och göra mig av med tillhörigheter som inte fyller en direkt funktion - trösten är att det blir mindre "skit" att ta hand om för efterlevande.

Jag har lite pengar sparat och går i tankar om att säga upp mig och göra chefer och föräldrar besvikna, för att sedan söka ett "enklare" jobb någon enstaka dag i veckan. Mest som en sista utväg, ett försök att rädda mig själv från att välja det definitiva valet om ett totalt slut. Jag vill helst undgå det sistnämnda för att inte skada mina föräldrar.

Jag har otroligt svårt att se en ljus framtid för mig och söker egentligen stöttning eller någon form av coach eftersom jag är helt ensam. Jag har ingen att bolla tankar med vad som bör göras i min situation. Undrar därmed om vart man kan vända sig?

Mvh

Jag var där du va för inte så länge sen, men den stora frågan är har du varit med om någon trauma eller känner du bara att allt blir mer och mer meningslöst?

För mig rekommenderade folk psykolog men det var rent av skit, man ska sitta där och berätta att allt om en själv och det slutar med att dom ger en nån skitövning som kan göra att man slipper tänka i nån minut sen kommer ångesten ändå tillbaka..

Ett första steg vore väl ändå en kontakt med vården. Du började skriva om detta redan 2022. Har du inte lyckats hitta någon vettig hjälp under hela den tidsperioden?

Låter som du har något slags orealistiskt och knasig relation till att göra dina föräldrar besvikna pga att du skulle byta jobb? Varför skulle dina föräldrar bli besvikna om du byter jobb, och varför lägger du så stor betydelse på vad dina föräldrar tycker du ska jobba med? Om du inte trivs på ditt jobb, så byt. Många utvecklar depression genom att jobba på eller med sånt de inte gillar. Viktigt också att man har stöttning i sin vardag med relationer som familj, vänner, partner. Har man inte detta får nästan vem som helst depression. Jag upplever att du har för höga förväntningar på dig själv och vad andra ska tycka om dig. Vilket är vanligt i Sverige och leder till att vi ha en hög halt av populationen med denna typ av nedstämdhet. För alla ska vi ju vara framgångsrika akademiker, företagare och kändisar. Men detta är inte realistiskt. Sen så behöver du inte ha ett jobb med 1 dag i veckan. Trivs du inte med ditt nuvarande jobb så säg upp dig och gå på A-kassa som jag utgår att du är med i. Den kan du gå på ända tills du hittar ett nytt jobb som du gillar med 80% av tidigare lön. Tagga ned, ta de lugnt, och inse att du är en människa och inte en robot. Låt inte folks höga förväntningar trycka ned dig.

Definitivt vården som du bör kontakta. Antingen din lokala vårdcentral eller en privat psykmottagning. Vidare så tycker jag verkligen att du ska säga upp dig från ditt jobb och hitta något annat. Om dina föräldrar visste hur ditt nuvarande arbete påverkade dig skulle de inte vara stolta, de skulle vilja att du slutar. Förutsatt att de har något vettigt innanför pannbenet dvs.

Vad ska vården göra? Sjukskriva honom med antidepp och sen att han återgår i arbete igen om nån månad? Det är i stort sett de ända vården kommer göra. Och de hjälper oftast inte ett skit. Han får ta tag i de riktiga problemen som uppenbarligen handlar om hans prestationskrav och att han inte trivs med sitt jobb. Byt jobb och hitta något han trivs med samt prata och umgås med vänner och bekanta så mycket som möjligt. En person på cirka 30 bast som inte trivs med sitt jobb, saknar vänner och inte har partner (som jag utgår ifrån att han inte har) blir nästan samtliga nedstämda med tiden. Det säger sig självt.

Om du vill ha terapi så rekommenderar jag dig att söka upp en terapeut inom det privata. Har hjälpt mig mest av alla insatster jag fått när det gäller samtal inom vården.

Sedan kan medicin hjälpa för en del, antidepressiva hade ingen effekt på mig dock.

Meditation och att jobba med mig själv har haft god, men långsam, effekt.

Finns inga quick-fixes när det gäller psykisk ohälsa men det finns stöd. Till syvende och sist är man utlämnad till sig själv. Se till att bli din egen bästa vän.

Och ta det från en som varit i det djupaste mörker jag kan tänka mig: Ger man sig fan på att vägra att acceptera att det är för evigt och att det går att förändra så är det möjligt.

För mig har det varit en daglig kamp som fortsätter men den blir lite ljusare för varje dag, med vissa bakslag. Jag ska väl skriva att jag har en psykossjukdom som jag kommer att få leva med resten av livet. Men den går numera att hantera och jag lever enligt mina förutsättningar och i mitt eget tycke ett helt ok liv.

Skulle man döma mig utifrån så är mitt liv högst mediokert och misslyckat. Har verkligen varit en besvikelse gentemot mina föräldrar, mest för att jag alltid valt att gå min egen väg.

Men en bra början, även om du inte får så mycket hjälp, är att vända dig till din kommuns öppenpsykiatriska mottagning. Åtminstone kanske du får en diagnos, det har varit till nytta i mitt fall.

Sen hitta dom glädjeämnen du kan och skit i vad alla andra tycker och tänker.

Det snabbaste och lättaste är typ mindler eller via någon annan app, de har ganska korta möten, men man får en tid snabbt! Och som sagt sök vård via din vårdcentral. Och om du börjar må väldigt dåligt, tveka INTE för att åka till psykakuten!

Vill börja med att tacka för alla svar och ber om ursäkt för sen återkoppling.


Jag kan inte påstå att jag har varit med om något direkt trauma, svårt att säga, däremot känner jag absolut en hopplöshetskänsla som har blivit allt starkare.


Jag har varit i kontakt med vården inledningsvis och arbetat en del med KBT som verktyg. Jag upplever dock fortsatt stora svårigheter och en fortsatt försämring. Jag vill helt enkelt få hjälp med att sluta känna och sluta tänka.


Tack för ett insiktsfullt inlägg. Som du skriver så är det fullt förståeligt att man kan utveckla depression av att arbeta med något som man inte gillar/fungerar för en. Jag befinner mig i en situation som jag inte ser någon möjlighet att vända. Jag upplever stor press och stress, oförmögen att påverka min situation till det bättre. Som tidigare nämnts så är jag ensam och har ingen att prata med om min situation. Jag är låst i mitt eget huvud. Jag har egentligen inte något som attraherar en annan person - att utbilda mig och arbeta med något i linje med utbildningen var ett försök att hitta egenvärde men resulterade i det motsatta. Jag är med i A-kassan och ditt förslag ska jag kolla närmare på.


Tack för återkoppling. Jag tror att mina föräldrars önskan om att allt ska vara bra är så stark att verkligheten som den är bortses i så stor mån som möjligt. Jag har vid tidigare tillfälle flaggat för att jag vill få till en förändring - utan att avslöja hur det egentligen är. I korthet fick jag som svar att en förändring innebär inte alltid att det blir bättre - det tar rätt hårt på en redan skadad framtidstro.


När man läser det från ett utifrånperspektiv - så är det inte så konstigt att mitt mående är som det är.