Tråden för ADD är inte ADHD, likheter, skillnader

Det finns massa trådar innan, men jag skulle vilja ha en tråd för oss som har ADD men VERKLIGEN INTE adhd.

Jag skulle vilja börja med att tala om att i europeiska manualen är ADD och ADHD separata. De ska slås ihop för att göra det enklare att översätta mellan manualer. Amerikanska manualen har tre ADHD, ADHD med hyperaktivitet och impulsivitet, ADHD med enbart brist i fokus och blandad form.

Det är lite som att säga att, kan inte en person med depression få bli diagnostiserad som bipolär. Bipolär men monopolär. Det är ju samma att diagnostisera någon med hyperaktivitet men utan hyperaktivitet.

Vad har ni stött på för specifika ADD-problem som ni inte sett dem med ADHD ha?

Jag skulle vilja nämna några random. Stor skillnad i energinivåer. Peakar och utmattning. Man behöver återhämta sig. Dem med ADHD verkar kunna gå på samma dag efter dag. Kan ha svårt att bestämma sig, istället för att ha impulser. Kan bli fastvuxen vid stolen och känner inte att när de rör sig kan de fokusera bäst.

Tycker ni som HAR add att det är rätt att vi kallas ADHD, och till och med doktorer tror att vi är bubblande enegimonster som gärna hoppar utför en klippa?

Ja eftersom jag inte har H=hyper så tycker jag det kan vara lite jobbigt med hetsiga ADHD människor.
Dom få inte min ADD hjärna att fokusera bättre.

Ja, ibland blir man fysisk ihopskuffade med ADHD-are. Man vi helst sitta i ett hörn och stänga bort världen. Mitt problem är inte koncentration men att hinna mentalt tugga den infon som kommer in. Öses det in så blir det problem. Och då har inte hjärnan bestämt sig för än vad som är oviktigt och inte behöver tuggas. Nu är inte alla ADD:are långsamma i tanken, men vi har liknade drag.

Fullständigt idioti att slå ihop.

ADD skall vara ADHD utan hyperaktivitet. Dvs väldigt många äldre som hade ADHD har fortfarande svårt med koncentrationen, skatbeteende och liknande. Men man är inte längre hyperaktiva (H i ADHD).

Istället ges ADD till autister som stänger av omvärlden pga framför allt svårigheter att sovra bland ljud, ljus, information. Alltså precis det ni beskriver. Det är så djävla huvudlöst att man blir arg. En av de bättre indikationerna på att psykiatrin inte har en aning om vad man sysslar med.

Men det är ingen ide att diskutera med idioter (psykiatriker).

Det är som att påstå att autister har grandios narcissism när de stänger ute omvärlden.

Vad spelar det för roll undrar ni? Tja, alla som var hyperaktiva som barn men lugnat sig får ju inte adekvat hjälp.

Jag är djävligt tacksam att jag inte är beroende av psykiatri. Psykiatriker ville ingen bli så där hamnar de sämsta eleverna och de med lägst ambitioner. En annan grupp är de med "egenintresse" (jag skämtar inte, de är själva lite underliga).

De finns naturligtvis undantag i en så stor grupp men den stora massan är helt inkompetent.

Kanske är den amerikanska formen bäst med fler uppdelningar av ADHD. Det är mer eller mindre nödvändigt när ADD kidnappas och omformuleras.

Den europeiska formen är också uppdelad. Det hjälper inte mycket.

Sedan att man anser att ADD som nu heter något annat främst har brister i uppmärksamheten är ju inte ens sant. Vi har allra svårast med exekutiva funktioner.

Huruvida man kan säga att alla de problemen är autism, nej, ADD är en sak för sig.

Annars får man ha en diagnos autism/ADD, i två delar, mest sociala problem, eller mest exekutiva problem. Annars skulle det ju inte att gå att få någon diagnos alls om man har ADD utan ADHD eller autism.

Vill bara säga att jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning och problemformulering. Egentligen skiter jag i vad det heter men just det att detta handlar om två sätt att vara som utåt skiljer sig fundamentalt blir i det närmaste bisarrt. Jag har svårt att komma igång, blir överväldigad av intryck (märks främst på att jag blir supertrött av att tex gå omkring i en storstad pga av konstant vaksamhet, vara i sociala sammanhang etc), vill vara ifred, själv etc. Visst, tankarna slutar aldrig i huvudet så det är full fart på det sättet men utåt framstår det helt annorlunda. Min eventuella impulsivitet skulle kunna vara att jag kan bli mycket aggressiv om jag blir pressad och att jag gärna utsätter mig i det vissa andra anser var farligt (köra MTB, kampsport, etc).
Men, jag känner flera som har "äkta ADHD" och det är något helt annat. Jag upplever dem som att det inte går att få kontakt med, saknar förmåga att tänka efter mm. Jobbiga jäklar.
Nu tillhör jag personligen den skara medelålders personer som köpt sig diagnosen på äldre dar så jag vet inte ens om jag skulle få ADD diagnos av den riktiga sjukvården. Problem har jag, främst med något som mest verkar vara en låggradig i det närmaste konstant depression, stresskänslighet, utmattningar som lett till riktigt depressioner mm, så jag skaffade mig diagnosen för att få testa amfetamin. Visst funkar det men inte hållbart i längden då det blir att man är pigg på dagen och ännu mer sänkt på eftermiddag/kväll än man skulle varit omedicinerad.

Du skrev:
"Sedan att man anser att ADD som nu heter något annat främst har brister i uppmärksamheten är ju inte ens sant. Vi har allra svårast med exekutiva funktioner."
Tycker jag också är intressant. Jag upplever tex mig själv som hyperuppmärksam och att det är väldigt uttröttande och gör att jag blir låst i hjärnen, paralyserad av att inte kunna välja och liknande.

För egen del har mina problem stort överlapp med hur bipoläritet beskrivs men även GAD. Kanske är man mest en knepig jäkla typ som grinar över sin ynklighet. Önskar bara det fanns något som gjorde livet lite smidigare att leva oavsett vad man kallar det. Men ADHD skulle jag inte kunna säga till någon att jag har utan att känna mig som jag ljuger.

Tycker detta var intressant. Jag har haft GAD-liknande långvariga episoder, men kan chilla mellan varven. Alltså de kan vara i flera år. Har aldrig kopplat dessa till ADD, men det har definitivt med att övertänka som ADD:are ofta gör. Säg att bara en reparatör ska komma. Och i hjärnan grenar det ut sig alla konstiga historier som vad kan hända, och i vissa går allt fel. Så är det med allt som ska ske och det som inte ens ska ske, tankarna grenar ut sig och man får se alla möjligheter. Inte konstigt att man blir stressad och rädd för att saker kan hända. I en version kommer reparatören och lagar något, klart. I en annan version kommer han och kan inte laga, utan det tar flera gånger och jag måste anpassa mig efter det. I en annan version är något allvarligt trasigt och det är mitt fel och det kostar massor. Osv.

Mina tankar går kanske inte alltid jättefort även om de ibland gör det. Men de går aldrig på en autobahn som andras tankar, mina ska gå på varenda sketen grusväg som finns.

Vilken "manual" pratar vi om? En läkare sa till mig bara några veckor sen att jag inte har ADHD och när jag kontrade att det mer var ADD jag tänkte mig, så sa han "det är samma sak"

Förstår vad du menar Skall tilläggas att jag själv inte ser det som jag har GAD utan det har jag blivit tillslängd någon gång pga att jag just då absolut uppfyllt kriterierna. Jag övertänker alltid, men är inte jämt orolig.

Vi har säkert ältat detta i någon tidigare tråd, men hittade du ett sätt att få saker att funka ok? Med eller utan mediciner etc?

Jag tolkar det som att det är exakt denna problematik som Zombienation startar tråden för att belysa.
Alltså att det är absurt att slå ihop två så olika sätt att vara på. Se analogin ovan att kalla unipolär depression för "Bipolär utan manier" på samma sätt som man nu väljer att kalla ADD för "ADHD utan hyperaktivitet". Visst, många som har depression har egentligen bipolär, men långt ifrån alla, och man får inte den diagnosen utan att både egenskaperna/symptomen har presterat sig. Varför då få ADHD när man inte presenterat "något H".

I svensk vård just nu så används DSM V och ICD 10 (snart 11).
ADD finns alltså inte officiellt längre men vissa läkare använder ändå begreppet så att det ska bli tydligt för patienten antar jag.

Har på äldre dar lärt mig hur man bäst gör saker. Det har hjälpt lite. Sedan är det tröst att folk beskriver ADD som låggradig depression för att allt går så trögt. Då tänker jag mer att jag klarar det fast jag har problem. Annars har jag tänkt att jag inte klarar det fast jag är normal. Funkar bra på Ritalin och har funderat på att få det tillbaka. Ska tala med läkaren om det i höst när vi träffas nästa gång.

Sedan har jag lättare att hjälpa andra så jag hjälper min kompis med hennes problemområden och hon mig med mina. Det spar energi åt båda.