Citat:
Ursprungligen postat av
kompjuter
Mår bättre ibland men oftast är det skit, bröt ihop senast hos min psykiatriker....började gråta... berättade om uppgivenhet och självmordstankar.
Hon frågade om jag ville bli inlagd men jag sa nej.
Visste inte riktigt vad det innebar och ville inte fråga just då.
Jag har även svåra problem med sömnen och allmänt orolig och rastlös, förutom mina depressioner och ångesten.
Nu undrar jag hur dagarna skulle se ut för mig på en sådan avdelning, hur restriktivt är det med olika saker.
Får man lämna och ta en promenad ute om man vill?
Bestämda tider för sova, mat.....ja allt möjligt.
Medicinering? Eller är det mest terapi..?
Många frågor och kanske mycket är individuellt men i stora drag kanske någon vet?
Glad att jag ens kan skriva det här....
- Det är helt beroende som för dig som individuell patient o typ av besvär behöver en individanpassad vårdplan.
Finns allt från avdelningar för psykotiska patienter som är mer stimulifattiga (av självförklarande skäl) än tex allmänpsykiatriska, geriatriska, akutpsykiatriska eller pediatriska/BUP avdelningar där det i högre grad finns patienter med affektiva sjukdomar, syndrom eller andra störningar.
- Det beror på din tillsynsgrad, desto högre desto restriktivare. Självklart finns det, frigång om sådan är lämplig, även LPT frigång o LPT permission.
Nattpermission, helgpermission med mera.
-Ja det finns alltid avdelningsrutiner för pat. att förhålla sig till, så även behandlingsrutiner för personal såsom medicinadministration, ECT eller exvis ankomstsamtal med pat etcetera. Ganska gedigna rutiner genomlag.
Samma med måltiderna, men du måste förstå att inget är skrivet i sten trots sagda strukturer, kan tex en pat inte äta vid viss tid för måltid så kan sådant anpassas, om det finns skäl att göra det.
- Inledningsvis samtal, läkemedelsbehandling, i ditt fall sömnstabilisering o observation, terapi o samtal följer sedan. Helt omöjligt att sia om just din (tilltänkta) vårdplan o hur vårduppdraget skulle te sig på sjukvårdsbesöket.
Klokt att du sträcker ut din hand för du är varken den första eller den sista som har, behövt, hjälp med ditt leverne o mående.