Hur kan man vilja ta sitt liv?

Jag tänker på följande citat av författaren David Foster Wallace, som för övrigt tog sitt eget liv år 2008:


Att vara självmordsbenägen handlar inte om att inte vara rädd för döden eller att ens vilja dö, det handlar snarare om att man hamnat i en situation där att fortsätta leva ter sig ännu mer outhärdligt än tanken på att dö.

Jag har testat de mesta inom droger förutom heroin, opium, metadon och övriga inom samma familj. Endast tramadol men det är ju inget i jämförelse, säger de som vet...

Testat att bo i Spanien ett tag, det är ett dilemma då lönerna verkligen suger där nere. Jobba 40 timmar i veckan med något trist som ger dig ca 14-15.000 kr efter skatt. Och nej, priser där nere är inte särskilt mycket lägre än här.

Finns massor av människor som mår piss hela sitt liv utan att få vettig hjälp.
Det är absolut inte så att tex socialtjänst, eller psykiatri har varken okej med resurser eller kunskap. Alls.

Jag kan inte svara exakt på varför en människa vill ta sitt liv, för jag har aldrig själv velat det. Men min pappa tog sitt liv för drygt två år sedan. Jag hade endast väldigt sporadisk kontakt med honom under mitt liv, hans relation med min mamma tog slut när jag var liten, han hoppade mellan olika kvinnor och hade svårt att bibehålla förhållanden. Han var alkoholist och trots att han periodvis lyckades sluta dricka så började han alltid igen till slut och dessa perioder av drickande drev bort väldigt många människor. Det var svårt att ha en relation till honom då han var väldigt opålitlig och kunde vara väldigt elak när han drack. Hans drickande gjorde det också svårt för honom att behålla ett arbete så han bytte arbetsplats ganska frekvent, och därmed även bostad. Det enda som alltid hängde med honom var hans katt.

Jag hade aldrig några djupare konversationer med honom, men vet att han växte upp med en pappa som drack och som slog hans mamma, honom och hans syskon så han bar nog på en hel del. Jag vet inte vad som exakt fick honom att avsluta sitt liv, men jag tror att han var otroligt ensam i slutet (han hade en dålig relation till sin familj, inga nära vänner, umgicks endast sporadiskt med andra som drack, och p.g.a att han bytte arbetsplats ofta hade han inga nära arbetskamrater).

Min mamma uppfattade det som att det fanns någon form av psykisk ohälsa i grunden men han hade aldrig släppt in henne väldigt nära inpå, så jag betvivlar att någon vet exakt vad han bar på eller tänkte. Men jag tror han hade fastnat i en destruktiv livsstil och trots upprepade försök i över 20 år att försöka få ordning på sitt liv så hamnade han alltid på botten, så jag tror bara energin tog slut, samtidigt som han inte kunde se några ljuspunkter i livet. Dessutom tror jag att han, som man född på 70-talet, hade ganska djupt rotade idéer om maskulinitet och hur en man ska bete sig, vilket jag tror hindrade honom från att våga söka hjälp för sitt missbruk och speciellt sin psykiska ohälsa.

Jag kan bara tänka mig att det måste vara en ganska skön tanke att släppa taget när man aldrig känner att man upplever något genuint positivt, man känner sig värdelös som aldrig lyckas få ordning på sitt liv och man vet att man bidrar negativt till andras liv, samtidigt som man inte känner att framtiden bär på några möjligheter att bli bättre. Jag tror självmord är något man seriöst överväger när man genuint känner att man inte har några andra alternativ till en dräglig tillvaro, varken nu eller någon gång i framtiden.

När det blir för mycket i bägaren, för att använda någon form av talesätt, skulle jag tro att självmordsbenägenheten ökar rejält.

Att det inte är lönt mödan, tänker nog en del också.

Egentligen tror jag inte på "själv"mord, det är mer utlöst av andra mänskor, så det är egentligen mord, men mer komplext och kedjereaktionellt sammanhängande.

Å andra sidan, så är det drygt och jobbigt i längden, att umgås eller ha någon nära, som ALDRIG funderat på att ta livet av sig. Brukar vara personre som haft tur, eller glidit fram(även om dom arbetar hårt), och är lite av snubbiga(oavsett ålder/kön).

Men även om saker suger har man överlevnadsinstinkt vanligtvis och hittar småsaker att leva för.

Jobba hårt för att kunna ta en riktigt lång semester på minst tre månader som man spenderar i tropiska länder när det råder vinter i Sverige ja. Så har jag hållit på i över tio år snart men även det börjar kännas enformigt.

Väldigt spot on! Den som aldrig varit där saknar helt förmågan att sätta sig in i situationen!
Kan vara därför det är svårt att få rätt hjälp också. Jag antar att det är ytterst få på vårdcentralerna som sitter på den kompetensen/erfarenheten.

Att ta steget till att söka hjälp kan för många vara monumentalt stort och energikrävande. Och att då bli behandlad som någon gnällig patient med en enkel förkylning ger en bara en större bekräftelse på att man inte har något värde som människa.

Ser man ingen framtid utan den psykiska och fysiska smärtan så kan det vara extremt svårt, till och med omöjligt att se någon glädje alls i att fortsätta leva.

Om man har smärtor varje dag kan jag förstå det, även psykisk smärta.

Det förstod inte jag heller som tioåring.