Måste jobbet verkligen vara hela ens liv?

Ja vem vill egentligen jobba? Helt jävla värdelöst att gå till ett ställe där man bara är för att få pengar så att man kan leva, gå hem och äta, runka och supa för att trösta sig själv över sin tragiska existens för att sen gå tillbaks till det rötna jobbet och göra samma jobb igen, begriper verkligen inte hur folk pallar med det här hela livet, det är inget annat än ett uselt och vidrigt jävla påhittat koncept att leva.

Jag hatar hela idén och tanken att jag ska investera 90% av min ungdom och medelålder på att jobba nine to five och endast ha en ytterst liten mängd tid över att lägga på de saker jag vill göra och för att sedan när man är pensionär vara för gammal och utsliten för att lägga energi på saker man gillar att göra. Och nu har skiten gått så jävla långt att man ska hela tiden prestera på topp och man har en enorm press på sig och kan inte slappna av eller ta pauser för annars går företaget back på det. Så när man väl är hemma så måste man ta ett par öl eller glas vin för att varva ner och koppla av. Inte konstigt att folk åldras rejält i förtid och hela tiden kommer se 10 år äldre ut än vad de är.

Sen när man klagar på och kritiserar detta äckliga system så ska det alltid dyka upp någon hjärntvättad liten entreprenörsnisse som ska dra till med " ÖÖÖÖH JOBBA MED NÅGOT DU GILLAR DÅ DIN LATA JÄÄÄVEL. JÄVLA PARASIT WÄÄÄÄH!!!". Okej. Men vem fan har sagt att jag gillar att jobba? Jag gick inte med på det här när jag föddes utan jag, precis som alla andra är tvingade in i detta slaveri. Gå härifrån innan det blir handgemäng din jävla Ulf Krissterson rövslickare.

I grund och botten så har jag egentligen inte så mycket emot att jobba, det är och kan ibland ändå vara rätt kul men jag ogillar att jag MÅSTE jobba och att det är ett MÅSTE i vårt samhälle, det är där skon klämmer för mig iallafall. Om man bara hade möjligheten att kunna jobba lite då och mer då och när man känner för det utan att behöva passa specifika tider så skulle det kännas mycket bättre och jag skulle förmodligen må bättre.


Samtidigt så vill jag ju inte gå på soc och leva på bidrag heller, jävla dilemma det här som driver en vansinnig. Att leva på bidrag är ju ännu mer deprimerande men man har åtminstone mer energi till att göra saker man faktiskt vill göra och är intresserad av samtidigt så har man ju knappt pengar alls.

Är inte ute efter att få sympati eller så utan är mest nyfiken på om det finns fler som känner samma sak som mig och kan relatera.

Det är väl duktigt nybliven "ung vuxen" att känna och tänka så - tror inte de flesta ogillar att jobba.

Det står, som nämnts av många andra, fritt att leva utan inkomst. Hur långvarigt livet blir om man inte planerar det snart det beror ju på hur kreativ man är - men att inte jobba det händer ju inte om man inte löser det ekonomiskt oberoende... Självförsörjande? Skitmycket jobb med odling, konservering, potentiellt jakt, djurhållning etc...

Uteliggare? Skitmycket jobb med att sno/ljuga ihop pengar till droger av choice och ens om man är drogfri - till mat...

Så. Nej. Enklast är att hitta något som man tycker är åtminstone ok utan att duka under i processen.

Jag kan, enligt egen erfarenhet, rekommendera veckoskiftsarbete, tex båt eller gruva eller liknande. Jobba en vecka och en vecka ledigt, det kan funka bra för många då det blir mycket sammanhängande ledighet och ofta helt ok ekonomiska villkor.

För mig funkade det som en språngbräda in i ett mer normalt arbetsliv där jag efter att ha jobbat med ... Typ allt... Faktiskt hittar något jag gillar att göra.

Ja vem vill egentligen jobba? Helt jävla värdelöst att gå till ett ställe där man bara är för att få pengar så att man kan leva, gå hem och äta, runka och supa för att trösta sig själv över sin tragiska existens för att sen gå tillbaks till det rötna jobbet och göra samma jobb igen, begriper verkligen inte hur folk pallar med det här hela livet, det är inget annat än ett uselt och vidrigt jävla påhittat koncept att leva.

Jag hatar hela idén och tanken att jag ska investera 90% av min ungdom och medelålder på att jobba nine to five och endast ha en ytterst liten mängd tid över att lägga på de saker jag vill göra och för att sedan när man är pensionär vara för gammal och utsliten för att lägga energi på saker man gillar att göra. Och nu har skiten gått så jävla långt att man ska hela tiden prestera på topp och man har en enorm press på sig och kan inte slappna av eller ta pauser för annars går företaget back på det. Så när man väl är hemma så måste man ta ett par öl eller glas vin för att varva ner och koppla av. Inte konstigt att folk åldras rejält i förtid och hela tiden kommer se 10 år äldre ut än vad de är.

Sen när man klagar på och kritiserar detta äckliga system så ska det alltid dyka upp någon hjärntvättad liten entreprenörsnisse som ska dra till med " ÖÖÖÖH JOBBA MED NÅGOT DU GILLAR DÅ DIN LATA JÄÄÄVEL. JÄVLA PARASIT WÄÄÄÄH!!!". Okej. Men vem fan har sagt att jag gillar att jobba? Jag gick inte med på det här när jag föddes utan jag, precis som alla andra är tvingade in i detta slaveri. Gå härifrån innan det blir handgemäng din jävla Ulf Krissterson rövslickare.

I grund och botten så har jag egentligen inte så mycket emot att jobba, det är och kan ibland ändå vara rätt kul men jag ogillar att jag MÅSTE jobba och att det är ett MÅSTE i vårt samhälle, det är där skon klämmer för mig iallafall. Om man bara hade möjligheten att kunna jobba lite då och mer då och när man känner för det utan att behöva passa specifika tider så skulle det kännas mycket bättre och jag skulle förmodligen må bättre.


Samtidigt så vill jag ju inte gå på soc och leva på bidrag heller, jävla dilemma det här som driver en vansinnig. Att leva på bidrag är ju ännu mer deprimerande men man har åtminstone mer energi till att göra saker man faktiskt vill göra och är intresserad av samtidigt så har man ju knappt pengar alls.

Är inte ute efter att få sympati eller så utan är mest nyfiken på om det finns fler som känner samma sak som mig och kan relatera.

Ja vem vill egentligen jobba? Helt jävla värdelöst att gå till ett ställe där man bara är för att få pengar så att man kan leva, gå hem och äta, runka och supa för att trösta sig själv över sin tragiska existens för att sen gå tillbaks till det rötna jobbet och göra samma jobb igen, begriper verkligen inte hur folk pallar med det här hela livet, det är inget annat än ett uselt och vidrigt jävla påhittat koncept att leva.

Jag hatar hela idén och tanken att jag ska investera 90% av min ungdom och medelålder på att jobba nine to five och endast ha en ytterst liten mängd tid över att lägga på de saker jag vill göra och för att sedan när man är pensionär vara för gammal och utsliten för att lägga energi på saker man gillar att göra. Och nu har skiten gått så jävla långt att man ska hela tiden prestera på topp och man har en enorm press på sig och kan inte slappna av eller ta pauser för annars går företaget back på det. Så när man väl är hemma så måste man ta ett par öl eller glas vin för att varva ner och koppla av. Inte konstigt att folk åldras rejält i förtid och hela tiden kommer se 10 år äldre ut än vad de är.

Sen när man klagar på och kritiserar detta äckliga system så ska det alltid dyka upp någon hjärntvättad liten entreprenörsnisse som ska dra till med " ÖÖÖÖH JOBBA MED NÅGOT DU GILLAR DÅ DIN LATA JÄÄÄVEL. JÄVLA PARASIT WÄÄÄÄH!!!". Okej. Men vem fan har sagt att jag gillar att jobba? Jag gick inte med på det här när jag föddes utan jag, precis som alla andra är tvingade in i detta slaveri. Gå härifrån innan det blir handgemäng din jävla Ulf Krissterson rövslickare.

I grund och botten så har jag egentligen inte så mycket emot att jobba, det är och kan ibland ändå vara rätt kul men jag ogillar att jag MÅSTE jobba och att det är ett MÅSTE i vårt samhälle, det är där skon klämmer för mig iallafall. Om man bara hade möjligheten att kunna jobba lite då och mer då och när man känner för det utan att behöva passa specifika tider så skulle det kännas mycket bättre och jag skulle förmodligen må bättre.


Samtidigt så vill jag ju inte gå på soc och leva på bidrag heller, jävla dilemma det här som driver en vansinnig. Att leva på bidrag är ju ännu mer deprimerande men man har åtminstone mer energi till att göra saker man faktiskt vill göra och är intresserad av samtidigt så har man ju knappt pengar alls.

Är inte ute efter att få sympati eller så utan är mest nyfiken på om det finns fler som känner samma sak som mig och kan relatera.

Ja det är rätt märkligt, det är förbjudet att köpa folks kroppar i Sverige, det är straffbart och du blir like Paolo Roberto en paria om du gör det.

Men att köpa tid, en tredjedel av folks liv är tydligen inget problem.

Ja vem vill egentligen jobba? Helt jävla värdelöst att gå till ett ställe där man bara är för att få pengar så att man kan leva, gå hem och äta, runka och supa för att trösta sig själv över sin tragiska existens för att sen gå tillbaks till det rötna jobbet och göra samma jobb igen, begriper verkligen inte hur folk pallar med det här hela livet, det är inget annat än ett uselt och vidrigt jävla påhittat koncept att leva.

Jag hatar hela idén och tanken att jag ska investera 90% av min ungdom och medelålder på att jobba nine to five och endast ha en ytterst liten mängd tid över att lägga på de saker jag vill göra och för att sedan när man är pensionär vara för gammal och utsliten för att lägga energi på saker man gillar att göra. Och nu har skiten gått så jävla långt att man ska hela tiden prestera på topp och man har en enorm press på sig och kan inte slappna av eller ta pauser för annars går företaget back på det. Så när man väl är hemma så måste man ta ett par öl eller glas vin för att varva ner och koppla av. Inte konstigt att folk åldras rejält i förtid och hela tiden kommer se 10 år äldre ut än vad de är.

Sen när man klagar på och kritiserar detta äckliga system så ska det alltid dyka upp någon hjärntvättad liten entreprenörsnisse som ska dra till med " ÖÖÖÖH JOBBA MED NÅGOT DU GILLAR DÅ DIN LATA JÄÄÄVEL. JÄVLA PARASIT WÄÄÄÄH!!!". Okej. Men vem fan har sagt att jag gillar att jobba? Jag gick inte med på det här när jag föddes utan jag, precis som alla andra är tvingade in i detta slaveri. Gå härifrån innan det blir handgemäng din jävla Ulf Krissterson rövslickare.

I grund och botten så har jag egentligen inte så mycket emot att jobba, det är och kan ibland ändå vara rätt kul men jag ogillar att jag MÅSTE jobba och att det är ett MÅSTE i vårt samhälle, det är där skon klämmer för mig iallafall. Om man bara hade möjligheten att kunna jobba lite då och mer då och när man känner för det utan att behöva passa specifika tider så skulle det kännas mycket bättre och jag skulle förmodligen må bättre.


Samtidigt så vill jag ju inte gå på soc och leva på bidrag heller, jävla dilemma det här som driver en vansinnig. Att leva på bidrag är ju ännu mer deprimerande men man har åtminstone mer energi till att göra saker man faktiskt vill göra och är intresserad av samtidigt så har man ju knappt pengar alls.

Är inte ute efter att få sympati eller så utan är mest nyfiken på om det finns fler som känner samma sak som mig och kan relatera.