Har ingen livslust i vuxenåldern, men vill inte dö

Jag går ganska ofta i tankarna om hur skönt det vore att avsluta den skit som jag upplever att mitt liv som vuxen varit. Men samtidigt så känner jag mig inte så ofta riktigt desperat olycklig att jag gör upp "planer" osv, utan det är mer som en groende tanke jag alltid har i bakhuvudet att "nu får det bli ett sista år och se om något blir bättre i år osv." Samma sak när kalendern slog om till 2024, jag undrar hur jag ska orka ännu ett år av att bara tycka allt är piss. Men samtidigt så har jag fortfarande den där drömmen om att nått sorts mirakel ska hända så allt plötsligt vänder för mig i år.

Men går det att "rycka upp sig" när man upplever att man saknar personligheten och det "inre drivet"?
Jag hade en okej uppväxt i alla fall upp till gymnasiet då jag blev väldigt ensam då det var i den vevan som min förlamande blygsel la sig som en våt filt över alla sociala relationer och jag förlorade kontakten med barndomsvännerna i den vevan. Sedan när jag trodde att en tidig flytt hemifrån småstaden till "anonyma Stockholm" skulle lösa alla mina problem...ja i alla fall en stund. Vid 20-25 års åldern så försökte jag ganska återkommande att få nya vänner. Men det förblev ändå den där förlamande utanförskapskänslan med ytliga vänskaper eller snarare bekantskaper. Visst blev jag bjuden på fester osv. under dom åren, men kände att det antingen var för att vara schysst jag fick hänka på. Delvis tror jag det varit mitt bitvis desperata vänskapsbandssökande/bekräftelsetörstande som gjort att jag inte lyckats få riktiga vänner under åren 20-25. För varje gång någon av mina bekanta ens inlett en konversation och frågat hur jag har det så har det liksom känts som årets händelse också har jag väl "klamrat mig fast" på ett oskönt sätt, varvid det inte blir fler hälsningar sedan.

När det kommer till kärleksrelationer så vet jag att jag i alla fall inte varit på den absoluta botten då jag faktiskt haft partner vid två tillfällen och jag bedömer mig själv som att jag i alla fall i den åldern var ganska snygg. Men precis som med vänskapsrelationerna så liksom förstod jag inte hur jag skulle hålla det levande och var och en av dessa relationer hade jag sedermera pajat på några månader.

Och det är ungefär så det ofta går för mig med jobblivet också. Jag har haft ett jobb jag lyckades behålla några år, resten är jobb som jag upplever att jag inte klarat av pga. min personlighet och låga drivkraft.

Nu när jag är över 30 så känns det sämre än någonsin. Det är ännu svårare att söka kontakter nu när man inte är ungdom alls längre. Inga ungdomsföreningar dit jag brukade söka mig för 10-12 år sedan, och ärligt talat så har jag ännu svårare att integrera mig med utpräglat vuxna människor då de har en annan mentalitet och befinner sig i andra faser i livet...
Någon som har seriösa tips om hur man kan dra sig ur isolering och destruktiv personlighet. Alltså inte börja gymma och typ käka råa ägg, gärna någon som gått igenom vuxenlivet på liknande sätt men lyckats göra något för att bli lyckligare?

Som taget ur en scen ur mitt liv, det du beskriver.
Har inget behjälpligt att komma med, vela bara delge dig att du inte är ensam åtminstone.
Bemöda dig inte att söka efter livets svar. Livet är skit, enkelt!

Det är välkommet ändå faktiskt, haha.

Adapt and overcome


Acceptera att livet är skit och det är normalt du kommer inte få det bättre utan det kan gå sämre

Det är normalt att vara deprimerad det är normalt att många är ensamma och dör ensamma

Prova olika saker det är så man hittar "lycka" eller purpose i livet att sträva mot ett mål är en drog speciellt för män

It may not be perfect but its a straightforward way of life

Ja, gått sämre har det väl redan varit på väg att göra då jag provat lätta droger ett tag bara för att slippa känna tung depression i alla fall några helger. Funderade ett tag på att flytta hem till min uppväxtort igen då det känns som att det snart bara är föräldrarna jag har nån form av relation till, men det skulle kännas på nått sätt ännu mer deprimerande att "ge upp" ytterligare på det sättet, tror jag. Plus att de gånger jag hälsat på så blir jag mest bara ledsen för att det påminner mig om de "ljusare tiderna" när man var barn...

I don't wanna die, but I aint keen in living either som han sjöng Robbie Williams

Droger hjälper tillfälligt och de kan göra dig värre allt du genomgår sitter i hjärnan tillfälligt jag skulle ej rekommendera dessa

Att ge up känsla vid flytt till föräldrar bör du se som en omställnings möjlighet istället, du måste förstå att misslyckas är en del av livet för alla och den varierar i storleks grad, i slutändan är det hur vi beter oss vid en sån situation att dra lärdom eller repetera.

De kommer inte vara i livet för alltid heller spendera mer tid med dom är ju inte fel

Lär dig acceptera att det här är ditt nya normala tillslut så blir hjärnan trött på att må dåligt och att tänka så mycket det tar lång tid och det blir aldrig 100% men du lär dig att leva med det.

Känner igen mig. Hade så stora förväntningar på livet när jag var yngre. Inget blev som man tänkte sig.
Livet blev inte bättre, det blev betydligt sämre. Har också tappat allt driv och motivation sen typ 5år tillbaka. Ingen lust att göra något längre. Det bästa på hela dagen är sista timmen på kvällen när jag kryper ner i sängen, kollar lite på någon sitcom och somnar in. Skönt det vore att gå i ide. Vara vaken är överskattat.

Handlar om att ta tillvara och se möjligheter men också från uppväxten varit med och sett vad man kan göra i livet. Kommer du från en fattig familj i miljonprogrammet så är det svårare.

Mellan 20-40år måste du utbilda dig, starta företag, göra karriär, skaffa familj. Att sitta och vänta på erbjudande utan silversked i munnen kommer inte hända. Man behöver inte bli framgångsrik men iaf göra sina val medvetet.

Sköt skolan, vidareutbilda innan 25år och se till att träffa mycket brudar innan man gifter sig och skaffar barn men framförallt skaffa en hobby eller flera. Passion är viktigt som fan och gör en lycklig.

Är medelålders och inte ens nuppat. Autismproblem. Skolan gick åt h-vete. Aldrig haft flickvän ens.
Hobbys har jag men tröttnat på allt.

The key to happiness in life is to have low expectations. - Jim Ron

Om du inte har drivkraften får du börja där.

Gå till ett bibliotek och kika efter böcker om det.
Sök på youtube.
Tänk på andra, vad driver dem?
Titta på konst på internet, finns det något fint?
Lyssna på musik, hur påverkar musik dig?

Hitta det som driver dig.

När jag var 30 gick jag en yh-utbildning. Där bör du träffa nytt folk. Du är också i en bra ålder för att resa runt i världen, gör det nu istället för sen. Du kan också starta ditt yrkesliv nu, där kan du träffa folk, om du väljer rätt yrkesbana för din personlighet. Många vuxna träffar sin vänner i yrkeslivet istället.