Vad är felet på människor som gång efter gång söker sig till behandlingshem.

Tre, fyra, fem, sex gånger. Vad förväntar de sig? Inte sällan är det på tal om något annat än 12 steg heller. Vad förväntar de sig denna gången? Begriper de inte att Du måste hitta något som väger större än drogerna? Du kan gå på hundra behandlingar. Har du ingen långsiktig idé där en vardag som gör livet värt att leva, efter att du kommer ifrån behandlingshemmet, så är du körd. Inser människor inte detta?

Skulle säga att jag har god självinsikt. Efter andra behandlingen förstod jag ganska så kvickt att det kommer inifrån. Jag behöver inte "ransakra" mig själv med olika uppgifter hit och dit, sitta i grupp och höra andras lidande, dela med mig utav mitt för att förstå att det jag gör grundar sig i en problematik som handlar om att livet är skit. För många har det tydligen varit så att deras liv var bra, men så tog de ett snedsteg eller pga trauma trillade in i drogerna, medans om de inte drogade hade de gjort det bästa av livet, haft vilja, motivation osv, men det är ju där jag skiljer mig från dessa. Hursomhelst. Har då också känt att en behandling blir en "nystart," ett "nytt kapitel," men när jag väl är där så synar jag igenom hela bluffen och använder mig utav statistik för hur otroligt många det faktiskt är som bränner sig så fort de drar därifrån, då det inte alls handlar om behandlingen.

På egen hand så klarade jag mig ett år. Byggde upp en vardag fylld utav träning, arbete och fritidsintressen, men det höll inte. Tyckte fortfarande att livet kändes grått och trist. Jag har alltid varit ganska "låg" utav mig själv, haft få intresse eller vilja att göra något. Aldrig haft tanke på att skaffa familkj då min behov av egentid är alldeles för stor. När jag tog droger för första gången, i synnerhet opiater, så blev jag fast direkt. Det fyllde det enorma tomrummet jag haft, gjorde så att hjärnan saktades ner så jag kunde tänka, och att flera kilo stenar släppte från mig. Enda sedan den gången har jag förstått hur starkt mitt behov av droger är. Kommer aldrig kunna släppa droger helt och hållet. I dag så tar jag droger emellanåt, periodvis, på helgerna, och det är faktiskt det enda som på riktigt gör mig lycklig. Ja, det är tragiskt att det ska behöva vara så men jag fick lotten att helt sakna passion eller finna livet som fint. Jag gläds inte åt det de allra flesta människor jag. Jag synar helt enkelt igenom livet för mycket.

Nå, vart är självinsikten hos de andra pundarna som likt förbannat tjatar om behandling, behandling, behandling. Vad är det de inte begriper?

Edit: Såhär sade personalen på behandlingen till mig. "*Namn*, de flesta som blir nyktra här på *namn på stället* mår mycket bättre efter bara ett par, tre veckors nykterhet, men inte du? Vi undrar om det här är rätt ställe för dig."

Håller med. Är en rätt komplicerad människa. Har oerhört orimliga förväntningar på vad ett liv ska innebära egentligen. Det smärtar mig att jag inte kan leva upp till de krav jag innerst inne vill, då jag inte är kapabel helt enkelt. Må det vara rent intellektuellt eller att jag saknar det där ordentliga drivet då jag fått mattan sopad framför mig hela tiden. En bortskämd jävel. En vardag det mördar mig inombords. Ett år klarade jag, sedan tog jag upp drogerna igen och gick då åtminstone från att köra på ganska hårt, till att köra då och då. Jag behöver verkligen droger för att stå ut. För att inte tappa fotfästet helt. Kan arbeta en hel arbetsvecka, absolut, bara jag vet att när jag är ledig i helgen kan jag utöva min ritual med att ha massa filtar, tända ljus, 1 liter lokavatten, headset, bärbar dator, dokumentärer, musik och youtube, äta mitt preparat sedan bara njuta fullt ut. Är inte en ensam människa, men trivs oerhört bra själv. Kalla mig ensamvarg om så vill. Har enkelt för att trivas i mitt egna umgänge. Jag klickar med oerhört få. Jag gillar inte att ha masker, något de flesta vill. Människor är idioter. De går inte att lita på.

Är väl samma sorts personer som kvinnor som påstår att dom tjänar mindre (när dom jobbar mindre = jobba mer om du vill tjäna mer). Det är vuxna barn helt enkelt.

Alla är inte du.

I många fall så ligger kanske inte problemet i missbruket, utan i individen själv, eller andra förutsättningar. Vilket svårligen kan rehabiliteras genom att ta bort missbruket. Att dessa ändå kommer tillbaka utgår säkert från samhällets övriga syn på saken att man "kan", och kanske även "ska" bruka droger under ordnade former för att fira, festa eller whatever. Så, övriga försöker skylla på sin ursäkt att det kanske gick lite överstyr men det går att ta det tillbaka till rimlig nivå, när det egentligen rör som allvarligare problematik.

"Kulturkrock" eller vad man vill kalla det.

Det är definitivt individen själv. Det finns otaliga människor som kan ha roligt en helg, varannan helg, sedan har de ett liv. Till skillnad från andra där drogerna är ett problem av just den olikheten mellan person A och B. Person A har inget behov av att fortsätta efter att ha firat. Han har andra saker i livet som han gärna utövar. Person B ligger i sin soffa hela dagarna och undrar varför det inte fungerar. Då kommer människan på en ide att en till behandling kanske är en bra idé. Inte att människan helt saknar livskvalité i form av ett värdigt liv med passion, något intresse i det centrala som utgör individen. Dessutom är behandling en skyddad verkstad. Det är så långt ifrån det verkliga livet.

Har inget emot de det fungerar för, men det är inte många. Har personligen aldrig begripit hur gå på ett NA möte på något sätt överhuvudtaget ska minska mitt sug och få mig att tänka om. Så länge jag inte finner en stark passion, (något jag aldrig haft då återigen,) så är det bara att glömma. Jag har accepterat att droger är något som jag behöver emellanåt. Så enkelt är det bara.

Sen kommer den "roliga" biten in, med en hel uppsjö av livsförsvårande diagnoser och så vidare. Och, det är inte helt sällan men inte alltid som dessa individer återfinns. Det handlar verkligen om individer med mer eller mindre grava problem som inte kommer lösa sig själva. Men, för många så gör det så. Att bara klandra dessa för det är att göra det enkelt för sig.

Det är statistik. Rehabilitering från droger rent långsiktigt, där är prognosen inte god. Håller du inte med mig om att det kommer inifrån alls? Om du slussas ut från behandlingshemmet och ditt liv är fortsatt grått och trist. Vart är fundamentet för att hålla sig drogfri? Det är ju absurt.

Det är kantat av många snedsteg och fall att komma ut på andra sidan, många tror att något eller någon annan ska rädda dom, det är bara du själv som kan rädda dig, inget hem, inga 12 steg eller psykologer, du själv!

Snarare undrar jag vad det är för fel på människor som blir rena för livet efter en vända. De kunde rimligen lika gärna ha gått cold turkey hemma och bara skitit i att knarka.

Fastnar man rejält i ett missbruk, så har man ett problem med att lära sig av erfarenheter. Man upprepar misstag gång på gång. Man använder en dag till, fast man inte borde. Man börjar med tyngre droger, trots att man vet att man inte borde. Man tar ett återfall, trots att man inte borde.

Jag förstår de som behöver gå i behandling gång på gång, för de har ju något fel i huvet. De som bara behöver en vända har ju rimligen börjat knarka på grund av de inte informerat sig om risken med att knarka, vilket framstår som obeskrivligt korkat.

Precis, så enligt min beskrivning.

Hela situationen är ju påtagligt mycket svårare om livet långt innan drogerna var sämre än medioker. Vart finns incitamentet då någonstans? Vet inte hur stor skara som tillhör den kategorin som jag gör, men men..

Sen ska det tilläggas att det finns olika grader i helvetet, lite för många partylinor på helgen är något annat än att ha varit hemlös i 20 år och injicerat, är du den senare kategorin så är antagligen en ”hemmiljö” vettigt då allt ifrån räkningar och att sköta ett hem måste tränas upp.

Men oavsett var i helvetet du befinner dig, så måste det likväl komma inifrån dig själv, ingen annan kan göra det åt dig

Det är samma typ av folk som har klippkort på en annan typ av psykinriktning, typ affektiva etc. Testa skriv in dig så kommer det klarna.