Citat:
Ursprungligen postat av
K.M.M.Hansson
Om det inte finns några regler för vad som är konst då är allt konst och inget konst. Om det inte finns några regler så kan en man springa ut till de som asfalterar och säga att de inte får förstöra gatan för det är ett konstverk. Normala människor försöker tala honom till rätta och om inte det går så ber de honom att fara och flyga. Vi kan dra det ännu längre, en person placerar en 500 kg sten utanför kommunhusets entré och säger att det är konst. Tänk om alla bara jamsar med om kommunordförande accepterar det som konst och tvingas slå ut väggen på kommunhuset för att göra en ny dörr.
Det fanns en gammal kinesisk maktspelare vid runt 500-talet om jag minns rätt. Han lade fram ett dött rådjur inför alla rådgivare i salen och sa att det var en häst. De som inte lät sig övertygas försvann för de hade förmågan att stå upp för sina egna tankar och intryck. När en liberal därför säger att Fatimas målningar är "konst" till mig eller andra så ser jag detta som ett försök till maktspel från deras sida. De försöker påtvinga mig deras standard. Med det sagt så är det ett maktspel från min sida att påpeka att det inte är konst men jag hänvisar i alla fall till att det krävs en viss standard.
Man kan tycka att de som har den inställningen har tvingats anamma en omedelbar gradering av varje konstföremål som de beaktar eftersom allt är konst men så är inte fallet. I vissa fall (som vi sett i den här tråden) börjar man vända sig till graderingen av så kallade experter som är lika stora dårar dem själva med tanke på vad godboy skriver i sitt inlägg. I andra fall accepterar man bara personens uttryck som konst vilket gör att degenereringen påbörjas som återigen godboys inlägg framhäver då konsten är så alldaglig att experterna kan inte avgöra att det är chimpanser som målat.
Det är klart att det inte finns några "regler" för vad som är konst? Hur skulle dessa regler se ut? Kan du stipulera några så får jag ta ställning till dem. Eller ska vi ha en akademi som författar reglerna?
Låt oss leka med tanken. Du kanske gillar den såhär långt. Men föreställ dig att akademin är full av postmodernister. Då blir du tvungen att pryda dina väggar med alster av sånt som inte är konst, om du nu inte gillar chimpansmålerier, mensfläckar på duk eller somalisk kulspetspenna på pannå.
Annars är du ju en regelbrytare. Dina litografier av älgar i solnedgång eller gråtande barn eller oljemålningen föreställande den gamle fiskargubben räknas inte som konst. Det vore ju för jävligt!
Eller är det viktigaste för dig att följa reglerna kanske? Ja, då har vi plötsligt inget problem med den regelstyrda konsten. Då förstår jag bättre ditt resonemang.
Det är en
konst att slöjda en lappkniv. Till att börja med ska du helst vara lapp själv och kniven får fan inte se ut hursomhelst för att kvalificera sig som sameslöjd.
Du kan däremot inte skapa regler för ett estetiskt uttryck, vilket också är en betydelse av ordet konst. Fascister och kommunister har försökt men det har aldrig lyckats. Om du vill att fult klotter av somalier inte ska kallas konst - eftersom det inte "uppfyller reglerna" - ja då kommer ju varenda somalie i hela Järva att köpa kulspetspennor
en masse och kalla sig konstnär i soldiaritet och för att hedra Profeten. Och det skulle ge åtminstone mig huvudvärk.
Det finns alla möjliga konstnärer här i världen. Om vi har ett eller annat fall av Kejsarens nya kläder, som i detta fall, så lever jag hellre med det än med regel-konst.
Ordet du söker är ; subjektivt. Jag tycker du ska hitta konst som du uppskattar och njuta av den. Din granne får titta på konst han gillar.
Somalie-Sara å sin sida kan få ha vernissage på Miljöpartiets kansli. Alla miljöpartisterna kommer att tänka attt det ser för jävligt ut, men ingen törs säga något av rädsla för att inte framstå som progressiv.
Plötsligt tar en liten trans-miljöpartist i rullstol till orda.
"Blralslalslassa flurscjhpnbliårp!"
"Ursäkta min dotter Kent-Agnes, hen är cp. Ett ögonblick ska jag se vad hen vill."
En kvinna med bruna små råttögon, flätor och svart byxdress lutar sig fram över rullstolen. Hon bleknar och skakar på huvudet.
"Hen säger...hen säger..Ja, ni får ursäkta, men hen säger "apajäveln kan ju inte rita!". Jag är hemskt ledsen hörni, vi pratar mycket om alla människors lika värde därhemma". Hennes breda skånska är full av tårar.
Men då inträffar nåpot märkligt. Ett sorl uppstår. Det stiger till ett jubel.
"Apajäveln kan ju inte rita!" skriker 65 miljöpartister i lyckligt rus".
Ja, där har ni en tänkbar utveckling enligt mig.
