Funderar på att ta mitt liv
Vill varna för att det här inlägget kommer innehålla tankar om självmord.
Jag är 31 år och har haft väldigt mycket problem med fysisk smärta i mitt liv. Det började när jag va 22. Var i min livs form då jag en dag efter gymmet fick smärta i ryggen. Denna smärta flyttade sig sedan ner till min fot. Läkarna misstänkte diskbråck men på MR sågs bara en lätt sliten disk utan kontakt med någon nerv. Gjorde allt mellan himmel och jord för att få den konstanta smärtan att försvinna men ingen fungerade. Jag fick ge upp allt och sluta med mitt jobb.
Började läsa upp mina betyg, kom in på läkarlinjen. Efter 5 år av ett konstant helvete gick smärtan successivt över. Jag var överlycklig och började springa vilket jag blev ganska bra på. Fick en lätt skada som skulle behandlas med lite rehab ordinerat av sjukgymnast. Under en av övningarna så fick jag tillbaka smärtan i ryggen och efter detta ner i foten och helvetet var tillbaka igen.
Nu har det gått 9 månader och jag är inte ett dugg bättre. Åter igen så har jag fått sluta med allt. Jag har extremt svårt att koncentrera mig på mitt jobb vilket mina patienter får lida av. Under första episoden så tänkte jag mycket på om jag skulle ta mitt liv men jag gjorde det aldrig. Jag tror att jag har börjat landa i att det helt enkelt inte är värt att leva och jag känner att det kanske är den enda lösningen på problemet. Jag har ett bra liv skulle jag säga med sambo och många fina vänner. Men samtidigt så orkar jag inte leva på det här sättet längre. Alla dygnets timmar ägnas åt att tänka på smärtan eller läsa på olika artiklar på vad det skulle kunna bero på eller hur jag skulle kunna minska smärtan.
Jag har börjat dra mig bort från både min sambo, familj och mina vänner och rent mentalt va det nog längesedan jag var närvarande i någon konversation över huvud taget. Ätit antidepressiva både förra perioden och den här perioden men inte märkt någon större effekt. Tror egentligen inte att jag är deprimerad, vill egentligen mest dö för att slippa ha ont. Känner att dom negativa delarna av livet på det stora hela överväger dom positiva och helt ärligt känner jag mig klar. Jag har haft mina år och det har varit en fin tid. Är också glad över att jag fått uppleva den smärtfria perioden med men nu känner jag att det får vara nog med lidande.
Får extremt dåligt samvete när jag tänker på alla runt omkring mig. Vet att jag förmodligen kommer att förstöra mångas liv för all framtid genom mitt självmord men samtidigt känner jag inte att jag kan leva enbart för andras skull.
Vad jag vill med den här tråden vet jag inte riktigt heller. Vill nog mest skriva av mig lite.
Till er som läst så här långt vill jag säga tack för ordet. Hoppas ni mår bättre än mig
Vill varna för att det här inlägget kommer innehålla tankar om självmord.
Jag är 31 år och har haft väldigt mycket problem med fysisk smärta i mitt liv. Det började när jag va 22. Var i min livs form då jag en dag efter gymmet fick smärta i ryggen. Denna smärta flyttade sig sedan ner till min fot. Läkarna misstänkte diskbråck men på MR sågs bara en lätt sliten disk utan kontakt med någon nerv. Gjorde allt mellan himmel och jord för att få den konstanta smärtan att försvinna men ingen fungerade. Jag fick ge upp allt och sluta med mitt jobb.
Började läsa upp mina betyg, kom in på läkarlinjen. Efter 5 år av ett konstant helvete gick smärtan successivt över. Jag var överlycklig och började springa vilket jag blev ganska bra på. Fick en lätt skada som skulle behandlas med lite rehab ordinerat av sjukgymnast. Under en av övningarna så fick jag tillbaka smärtan i ryggen och efter detta ner i foten och helvetet var tillbaka igen.
Nu har det gått 9 månader och jag är inte ett dugg bättre. Åter igen så har jag fått sluta med allt. Jag har extremt svårt att koncentrera mig på mitt jobb vilket mina patienter får lida av. Under första episoden så tänkte jag mycket på om jag skulle ta mitt liv men jag gjorde det aldrig. Jag tror att jag har börjat landa i att det helt enkelt inte är värt att leva och jag känner att det kanske är den enda lösningen på problemet. Jag har ett bra liv skulle jag säga med sambo och många fina vänner. Men samtidigt så orkar jag inte leva på det här sättet längre. Alla dygnets timmar ägnas åt att tänka på smärtan eller läsa på olika artiklar på vad det skulle kunna bero på eller hur jag skulle kunna minska smärtan.
Jag har börjat dra mig bort från både min sambo, familj och mina vänner och rent mentalt va det nog längesedan jag var närvarande i någon konversation över huvud taget. Ätit antidepressiva både förra perioden och den här perioden men inte märkt någon större effekt. Tror egentligen inte att jag är deprimerad, vill egentligen mest dö för att slippa ha ont. Känner att dom negativa delarna av livet på det stora hela överväger dom positiva och helt ärligt känner jag mig klar. Jag har haft mina år och det har varit en fin tid. Är också glad över att jag fått uppleva den smärtfria perioden med men nu känner jag att det får vara nog med lidande.
Får extremt dåligt samvete när jag tänker på alla runt omkring mig. Vet att jag förmodligen kommer att förstöra mångas liv för all framtid genom mitt självmord men samtidigt känner jag inte att jag kan leva enbart för andras skull.
Vad jag vill med den här tråden vet jag inte riktigt heller. Vill nog mest skriva av mig lite.
Till er som läst så här långt vill jag säga tack för ordet. Hoppas ni mår bättre än mig
