Magda Gad: Talibanerna har gjort Afghanistan till en turistattraktion

Men innan vi pratar om Mellanöstern. Jag hittade till min glädje detta konto! Har ingen aning om vem han är, men han har precis cyklat igenom Afghanistan.
Och det han har upptäckt det är vad vi alla har upptäckt där, men som har varit svårt att föra fram till en västerländsk publik.
Att i Afghanistan finns underbart vackra och varierade landskap och en gästfrihet som är helt unik. Som gäst bjuds man alltid in att bo hos främlingar, man ges den bästa platsen att sova på och den bästa maten. Ofta kan du få en present med dig när du lämnar.
Och du betalar ingenting.
Det är inte förhandlingsbart.
Vardagsrummen i afghanska hem är sällskapsrum på dagen, för släkten och för grannar, och på natten förvandlas de till sovrum.
Sorger, glädje, hopp delas. Jag tror att det är det här som fortsätter dra så många besökare tillbaka till landet. Att man välkomnas och blir en del av. Livet levs intensivt på en plats där man behövt lära sig överleva allt.
Länge handlade de korta nyhetsinslagen om Afghanistan om terrorister, bomber, att det var nödvändigt att kriga här och ett tag sades det till och med att Sveriges frontlinje gick genom Afghanistan och att det var här vårt försvar skulle stå!
Det högsta priset för invasionen och för krigandet betalade naturligtvis det afganska folket. Det är en djup orättvisa som är svår att hantera – att de skulle betala med sitt blod för vår retorik om frihet. Hur många afghanska kvinnor och barn skulle behöva dö för att en person i väst skulle känna sig säker?
De är människor som har samma drömmar och behov som vi.
Länge gick det inte att resa fritt genom landet, det var för farligt. Afghaner kunde inte hälsa på sin egen släkt i en annan stad.
Man tvingades dagligen åka genom många checkpoints, man blev kroppsvisiterad när man skulle gå in och handla i affärer. Man kunde vakna till raketer som sköts in i Kabul. Bomber som exploderade i morgontrafiken.
Efter att USA-koalitionen lämnade har mycket av det där förändrats. Det gick plötsligt att gå och handla utan att bli visiterad och att resa fritt överallt (vilket även jag gjorde efter talibanövertagandet, i en fallfärdig taxi).
Folk som hade bott där amerikaner och britter fokuserat sitt krigande kunde äntligen bygga upp sina hus, efter att den decennierlånga beskjutningen tystnat.
Den här cyklisten, Tomás, skriver att han fick sitt visum på några minuter och cyklade in i Afghanistan från Pakistan. Det är sådant vi hörde berättelser om att folk gjorde på 1970-talet.
Med det sagt är Afghanistan lämnat i ett tillstånd som är söndertrasat efter 45 år av olika krig. Väldigt många har ingen politisk representation, det finns en utbredd fattigdom, klimatkrisen driver folk till internflykt, för den som är i opposition finns hot, kvinnor får fortfarande inte gå i skola efter mellanstadiet och det som privilegierade i städer kunde ta del av förut finns inte kvar. Det beror inte enbart av styret utan även av andra strukturer.
Det vi dock vet är att bomber och tusentals civilas död varken leder till demokrati, jämlikhet eller säkerhet – utan tvärtom bort från det.
Afghanerna förtjänar ett mycket bättre öde och jag hoppas att de kan bygga sitt eget nu.

Men innan vi pratar om Mellanöstern. Jag hittade till min glädje detta konto! Har ingen aning om vem han är, men han har precis cyklat igenom Afghanistan.
Och det han har upptäckt det är vad vi alla har upptäckt där, men som har varit svårt att föra fram till en västerländsk publik.
Att i Afghanistan finns underbart vackra och varierade landskap och en gästfrihet som är helt unik. Som gäst bjuds man alltid in att bo hos främlingar, man ges den bästa platsen att sova på och den bästa maten. Ofta kan du få en present med dig när du lämnar.
Och du betalar ingenting.
Det är inte förhandlingsbart.
Vardagsrummen i afghanska hem är sällskapsrum på dagen, för släkten och för grannar, och på natten förvandlas de till sovrum.
Sorger, glädje, hopp delas. Jag tror att det är det här som fortsätter dra så många besökare tillbaka till landet. Att man välkomnas och blir en del av. Livet levs intensivt på en plats där man behövt lära sig överleva allt.
Länge handlade de korta nyhetsinslagen om Afghanistan om terrorister, bomber, att det var nödvändigt att kriga här och ett tag sades det till och med att Sveriges frontlinje gick genom Afghanistan och att det var här vårt försvar skulle stå!
Det högsta priset för invasionen och för krigandet betalade naturligtvis det afganska folket. Det är en djup orättvisa som är svår att hantera – att de skulle betala med sitt blod för vår retorik om frihet. Hur många afghanska kvinnor och barn skulle behöva dö för att en person i väst skulle känna sig säker?
De är människor som har samma drömmar och behov som vi.
Länge gick det inte att resa fritt genom landet, det var för farligt. Afghaner kunde inte hälsa på sin egen släkt i en annan stad.
Man tvingades dagligen åka genom många checkpoints, man blev kroppsvisiterad när man skulle gå in och handla i affärer. Man kunde vakna till raketer som sköts in i Kabul. Bomber som exploderade i morgontrafiken.
Efter att USA-koalitionen lämnade har mycket av det där förändrats. Det gick plötsligt att gå och handla utan att bli visiterad och att resa fritt överallt (vilket även jag gjorde efter talibanövertagandet, i en fallfärdig taxi).
Folk som hade bott där amerikaner och britter fokuserat sitt krigande kunde äntligen bygga upp sina hus, efter att den decennierlånga beskjutningen tystnat.
Den här cyklisten, Tomás, skriver att han fick sitt visum på några minuter och cyklade in i Afghanistan från Pakistan. Det är sådant vi hörde berättelser om att folk gjorde på 1970-talet.
Med det sagt är Afghanistan lämnat i ett tillstånd som är söndertrasat efter 45 år av olika krig. Väldigt många har ingen politisk representation, det finns en utbredd fattigdom, klimatkrisen driver folk till internflykt, för den som är i opposition finns hot, kvinnor får fortfarande inte gå i skola efter mellanstadiet och det som privilegierade i städer kunde ta del av förut finns inte kvar. Det beror inte enbart av styret utan även av andra strukturer.
Det vi dock vet är att bomber och tusentals civilas död varken leder till demokrati, jämlikhet eller säkerhet – utan tvärtom bort från det.
Afghanerna förtjänar ett mycket bättre öde och jag hoppas att de kan bygga sitt eget nu.