Citat:
Ursprungligen postat av
Skyggedans
1. Det fanns en maktkamp mellan kyrkan och upplysningstidens filosofer och ideal. Föraktet mot religion är ett arv från upplysningstiden.
2. Medeltidens religion i Europa var katolicismen, vilket det finns ett historiskt starkt motstånd till i Nordeuropa i.o.m. reformationen och trettioåriga kriget.
Som du skriver så innebar ju reformationen, och protestantismen något nytt, och framförallt var det ju en slags pånyttfödelse, där man försökte tvätta bort allt det som man menade hade varit fel med den katolska irrläran. Så ny försökte man göra det rätt, så att säga, och då rensades allt som kunde stå emot den sanna kristendomen ut, bort.
Det var i den ivern efter renlärighet som många slutade tänka klart. Allt som inte bidrag till att sanningen skulle vara det förhärskande i så många delar av livet och samhället som möjligt, det skulle bort.
Som med de flesta andra renläriga rörelser så finns det en sak som saknas, och det är toleransen, tålamodet.
Nåde den som inte ville rätta in sig i ledet.
Men reformationen var inte bara renhetshets, faktiskt (även om det oftast var den inriktningen som hade stöd från maktens salar) utan ju fler som fick möjlighet att läsa själv, och själv tolka, kunde bidra till religionens utveckling.
Här i Nordvästeuropa uppstod ju tex en slags esoterisk kristendom, som kallades "Teosofi" (inte det där som kallas Blavatskys Teosofiska samfund, från förra sekelskiftet alltså) redan under 1600-talet.
Det blev en närmast alkemisk tolkning av det bibliska budskapet, där den esoteriska symboliken presenterades som en "nykel" att öppna Bibelns dolda skatter med.
Så Reformationen gav verkligen upphov till en Polariserad religiös världsbild, där den ena var striktare och den andra mer öppnare.
Som alltid annars när man i historien kan se hur utvecklingen lätt hade kunnat ta en helt annan sväng, så kan man göra just det även här.
Och visst går det att fundera över hur vår historia hade kunnat ha utvecklat sig med en "Teosofisk statskyrka" istället för den renläriga bokstavstrogna varianten som det ju blev.
För om det är något som Västeuropa saknat, så är det ju den mer "mystiska" delen av det religiösa.
Allt sådant blev ju mer eller mindre uppgrävt med rötterna, så djupt som det bara kunde bli - och allt som återstod var stumma Texter och filosofisk intellektualism.
Som t.o.m. ledde till en slags rädsla för Naturen, och en vilja att dominera varje uns av "vildhet" som kunde finnas däri.
"Guds natur" skulle vara en "tänjd och tuktad" sådan, under Människans strama tyglar.
Precis som att Gud stod över människan, så borde ju även människan stå över djuren och naturen (då hon ju var skapad till Guds avbild).
Den Teosofiska, esoteriska, varianten däremot, den hade snarare velat främja vår Delaktighet med allt det Skapade, som vi inte var Herrarna över utan blot Delar av själva Helheten. Det enda Målet borde därmed vara Enhet.
Visst, det var ju knappast något som passade en makthungrig furstes aptit, precis ...
Så att det blev som det blev har väl sin naturliga förklaring, så att säga.
Eller hur.