Vad är era bästa/roligaste erfarenheter från beroendemottagningar?

Hej, har funderat på inläggning men har mest hört om det negativa. Vill försöka motivera mig själv genom annat än vad mitt bristande sunda förnuft säger till mig. Har ni några positiva/roliga erfarenheter från mottagningar?

Undrar alltså inte om specifika mottagningar, bara allmänna erfarenheten från vården för att sänka ribban o se det mer mänskliga i det

Har inte haft as kul där, nån gång vill jag minnas. Patienterna i väntrummet ser inte särskilt inbjudande ut för att ha någon djupare konversation med. Folk är tysta och sammanbitna. Typ som nyktra människor som försöker hålla masken fast dom inte behöver.

Betydligt bättre stämning på beroende akuten! Skit dunder berusade människor som tog hand om varandra för att dom visste exakt vilken sits sina medmänniskor befann sig i. Var vackert må jag säga.

Det bästa minnet jag har är från tillnykteringsenheten där jag lagt in mig och mådde skit i ett mörkt, grått rum på en brits. Allt var mörker och elände. Ensam med min ångest som så många gånger förr.

Så var det plötsligt lite rörelse och röster utanför i korridoren och de tog in en man till sängen i andra änden av rummet. Han såg medelålders ut kanske. Sliten, halvlångt svart slitet går och i dunklet såg jag att hans vänstra arm slutade ovanför armbågen.

Jag presenterade mig halvsittande i sängen när vi blev lämnade ensamma och han svarade lite lagom trevligt sådär som man kan göra om man hamnat i lite samma sits med en annan missbrukare. Vi började småprata och jag som vad där pga alkoholmissbruk, igen, trots att jag ännu inre fyllt 30 tyckte det var lite spännande att träffa en "riktig knarkare" för jo, armen hade han fått amputera efter att ha satt en fix fel förklarade han.

Han började tjata på sköterskorna om en smörgås och ett glas mjölk. "JAG MÅSTE VÄL FÅ EN SMÖRGÅS?!"

När det gick upp för honom att det inte skulle bli nån smörgås på ett bra tag så gav han upp och skulle ut. Han beskrev då hur bra det ändå var med sjukhus för på alla avdelningar utom just den vi var på finns det handsprit i mängder. Så han hade siktet inställt på det och vi önskade varandra lycka till och han försvann i jakt på sin handsprit.

På nåt sätt gjorde hans korta besök mig själv lite bättre till mods och jag kunde le lite åt situationen.

Det var några år sen och jag är säker på att han är död idag för han var knappast i topptrim om man säger så. Man lever inte länge på handsprit. Speciellt utan mjölk och smörgås...

Han är bara en av de färgglada original jag stött på i liknande sammanhang, men han stack ut och jag kommer aldrig glömma den svarthåriga, enarmade mannen som ville ha ett glas mjölk och en smörgås...

PS Ibland har jag haft ganska trevligt på avgiftning och haft bra samtal med både patienter och personal men ibland har både patienter och personal varit sviniga så jag skrivit ut mig för jag inte pallat allt kaos. Det är lite lotteri.

Han kan ju ha styrt upp sig?

Jag känner själv en gammal hemlös silverräv som hoppade runt på kryckor och stomipåse med noll tänder. Han såg ut som typ 90 år och sov i olika tvättstugor. Tänk en hemlös Herbert i Family Guy.

Sen kastade han sina verktyg och la av med tjacket. Han slängde kryckorna, blev av med sin stomipåse och sopade i sig nya tänder. Klippte sig fräsig och rakade ner sig till ett tredagarsstubb gjorde han också.

Han tog sedan upp styrketräningen som han har tävlat i och började djura där (eventuellt testo inblandat).

Eftersom han är en ökänd tjejtjusare så blev jag inte ett dugg förvånad när jag sprang på honom på en uteservering i somras. Jag blev så jävla glad över att se honom så jag bjöd på en flasköl och surrade lite med honom samtidigt som olika kvinns strök omkring och ville vara nära honom.

Han satt där avslappnad och solbränd och lyste i solskenet med sina Aviator och snygga tänder som såg helt naturlig ut. Han hade världens nöjdaste smile - denna livsnjutare. Man passade på att själv sola sig i glansen av honom. Jag sa det till honom, - Janne, hade jag varit kvinna alltså...

Din herre kanske gjorde något liknande?

Jag tycker rent generellt att silverrävarna har en förmåga att gå från vrak till fly relativt fort när de väl har bestämt sig för att klippa.

Janne heter egentligen någonting annat.

Ja ingenting är omöjligt antar jag men denne herre var i verkligt dåligt skick och hade nog inte så långt kvar. Minns inte om han kanske berättade att han redan var dödsdömd med organsvikt osv eller varför jag var så säker på att han var på sista versen men det var känslan jag fick.

Jag nämnde för en som var där, och han måste ha varit nån spion eller något, att jag drömt att detta var en dödsfabrik.

Nästa gång jag hamnade där några år senare så låg där en Illustrerad Vetenskap med "Dödsfabriken" på omslaget...

Vet inte om det var roligt, hade nog med problem, men att dom orkade minnas detta i flera år...