Citat:
Ursprungligen postat av
Banzai-Perkele
Det enda jag kan bidra med är att en barndomskompis farsa hade skaffat en sådan där och att den var husets stolthet under en smärtsamt kort period. Man tyckte den såg rätt ball ut med den där telefonluren ovanpå. Nu jävlar har framtiden kommit till byn, ungefär
Fadern ifråga var lastbilschaffis och allmänt fordonsintresserad och jag tror han skaffade den med tanken att köpa & sälja bildelar. Han var dock total datordyslektiker och den där Teleguiden försvann efter en kort glansperiod och jag misstänker att den knappt användes.
Dessa hade akustiska modem som pep och surrade om vartannat. Man lyfte väl på luren, kollade att man hade kopplingston varpå man ringde upp numret hos en annan Teleguide-innehavare. Därpå lade man på luren så att den tog emot och sände ljudpulserna, dvs datat.
De klarade väl bara typ 300 Baud, 37,5 tecken per sekund alltså ?
Citat:
Ursprungligen postat av
mikaels
Jag hade såklart en, den funkade ungefär lika långsamt som en PC med modem gjorde några år senare, fast med klunsigare gränssnitt.
Proprietär teknik innan TCP/IP och internet tog över, och Minitel ( den franska versionen) gick så bra i Frankrike att de missade internets genombrott med tio år. Knappt ikapp än

TCP/IP var ju den nya tekniken för paketswitchning, alltså datattrafiken delades upp i små paket som hade avsändaradress och mottagaradress, dvs IP-adresser i bägge fallen. Denna teknik för att skicka data behövdes om det blev trångt på tfn-linjerna samtidigt.
Men på vanliga modemlinjer som opererade i single- eller duplex-mode behövde inte skicka datat paketvis, utan de kunde skicka det i en strid ström. Då och då inlagda så kallade kontrolltecken som var informations-/styr-tecken var nödvändiga inte minst som styrtecken för kommandon till tex en printer.
Skulle man skicka en hel fil med data användes särskilda protokoll, tex Z-Modem, X-Modem etc.
Även på den tiden så förekom säkert paketswitchade lösningar, men då var antalet tfn-linjer/modem-linjer tydligen högst 255 för varje stack. Det behövdes då 8 bitar för adressen. Den 256 adressen dvs vanligen 0000 0000 var i så fall tex broadcastadressen, dvs paketet duplicerades till alla modem i stacken.
Eller att 0000 0000 var dumpadressen, null-enheten där allting dumpades som skickades dit.
1111 1111 fick då bli broadcastadressen som gick ut till alla enheter
Men det var stora problem med dessa stackar eftersom signalkvaliteten kunde variera högst påtagligt, och det gjorde att flaskhalsar uppstod, att modemen fick sända om och om igen missade paket.
Så de lär mest ha förekommit på små kontor i så fall.
Det fanns nog fler layouts med 127 adresser, där 7 bitar användes för adressen, och den 8 bitten var den så kallade paritetsbiten.
Stämde inte pariteten på den 8-bitars byten så kasserades den bara, och man hoppades att avsändaren sände den om igen.
Mängder av olika lösningar förekom faktiskt.
UNIX införde de så kallade sockets, som ett basalt koncept i sitt OS, alltså en pålitlig transmissionslina med felkontroll och omsändning av felaktiga paket.
Felkontrollen utgjordes av checksummor tex CRC16 eller CRC32, och det finns många varianter med extra felkontroller på tex stora filer.
Programmeraren skulle alltså inte behöva kontrollera inkommande data själv, utan kunde lita på
att inkommande data alltid var korrekt.