Var soldaterna modigare förr?

Jag kan bara yttra mig om tre soldater vars dagböcker och minnesanteckningar jag undersökt – Peter Hagendorf, William Todd och Jakob Walter. Detta är vad jag kommit fram till:

Varken Peter Hagendorf eller William Todd beskrev traumatiska upplevelser på slagfälten utan beskrev mer upplevelser utöver kriget, exempelvis vilka platser de besökte, vilken mat och alkohol som fanns samt beskrivningar av diverse jordbruksprodukter. Slagfälten beskrevs endast i förbifarten, frånsett ett längre citat från Todd som ingående beskrev slaget vid Villinghausen 1761. Detta citat var dock beskrivande och några starkare emotioner uppvisades inte kring händelserna på slagfältet. Över lag beskrevs sällan några starkare emotioner kring allt elände i och kring slagfälten. Enda gångerna de båda gav mer ingående känslomässiga yttranden var vid tillfällen som berörde dem rent personligt. Hagendorf yttrade starka känslor kring stormningen av Magdeburg 1631 eftersom det var, som han själv beskrev det "En vacker stad och mitt fädernesland". Todd blev tillfångatagen av fransmännen hösten 1761 och fick erbjudande att byta sida, vilket Todd vägrade eftersom det skulle innebära att han blev bannlyst från England och därför aldrig kunde se sitt hemland igen, varpå han bespottade de irländska och skotska soldater som bytt sida. Han hamnade till och med i handgemäng med en irländsk soldat boende i England som bytt sida efter att Todd yttrat att "England klarar sig mycket bättre utan dig".

Jakob Walter å sin sida skrev i sina minnesanteckningar om alla de umbäranden han genomled under Napoleons fälttåg i Ryssland 1812. Han snålade inte på detaljer om svält, köld och mänsklighetens grymmaste sidor i tid av nöd. Vid ett tillfälle beskrev han hur han rånats på den lilla maten han hade av ett dussintals fransmän, som han beskrev som djuriska varelser, varpå ett gäng tyskar kom till hans undsättning men själva tog rånbytet. Han skrev också starka känsloyttringar kring hur han längtade hem i den starka ryska vintern med orden "Om jag bara njutit av den mat och den öl jag fått hemma i Tyskland". Men de umgänge han beskrev var betingat av kölden, hungern och utmattningen. Aldrig gav han sken av att känna några traumatiska upplevelse i de fältslag hans armé slogs i mot Tsarens soldater. Detta kan te sig konstigt, men för soldater före första världskriget var sjukdomar, svält och utmattning den största skräcken eftersom det var dessa företeelser som tog flest liv. Under det Trettioåriga Kriget räknar man med att drygt 8 miljoner människor dog. Av dessa var det endast drygt 150 000 som dog på slagfälten, resten dog av andra orsaker såsom sjukdomar och svält. Därför var objelten för skräcken hos soldater annorlunda för soldater förr än för soldater idag, där vi trots allt har mediciner och god logistik också i krig. För soldater förr ansågs död på slagfälten vara mindre skräckinjagande då det var mindre vanligt förekommande.

Men med det sagt är det inte mycket som tyder på att människor förr var mindre rädda för död på slagfälten än idag. Man ska komma ihåg att människor alltid varit just människor och därför har död och våld alltid varit skräckinjagande. Att varken Hagendorf, Todd eller Walter beskrev skräcken på slagfälten betyder inte att de aldrig kände någon sådan skräck. Det kan likasåväl betyda att de inte såg det som nödvändigt att berätta om eftersom denna skräck borde vara naturlig för alla att förstå. Eller också beskrevs den inte för att de inte ville visa sig fega. Eller också beskrevs den inte för att en sådan skräck för döden var konstant att den inte ansågs sticka ut, eller så avtrubbades de efter flera år på slagfälten. Sanningen är att det mest problematiska med dagböcker och minnesanteckningar är inte vad som står utan vad som inte står, som Peter H. Wilson beskrev. Att läsa vad som inte står är lika viktigt som att läsa det som står i anteckningarna. Därför är just avsaknaden av skräck gentemot slagfälten lika iögonfallande som det hade varit om sådana beskrivningar återfunnits.

Jo, självklart var människor rädda även förr.

Det vittnar väl deserteringarna om, om inget annat.
Inte helt ovanlig förseelse i de fall så fienden blev en övermäktiga, och reträtten gick dåligt.

Ibland kunde den deserterade dömas till arkebusering - men först efter att ha fått ut sin avlöning...(!)

Ibland försökte brutaliserade officerare (som lärt sig på fel sätt ute i vida världen, tex i kolonierna) göra exempel av soldater som inte var fullt lika tappra som det kunde förväntas.
Ett sådant exempel var ju kapten von Döbeln, som 1788 i Finland (slaget vid Porrasallmi), där 600 svenskar stod emot en 6000 man stark rysk övermakt - och lyckades hålla stånd, och t.o.m. vinna slaget - vid en smal övergång.
Men, några av de uttröttade och nykomna flyktingarna från tidigare slag, som blivit hitkallade, började dra sig tillbaka efter att de svenska kanonkulorna tagit slut, och den ryska motsvarigheten bara ökade.

Då kom kapten von Döbeln på den goda idén att fånga en av dem och låta spänna fast honom vid kanonerna längst framme i fronten.
Men ... de övriga officerskollegorna bara glodde på honom och ignorerade honom, fullständigt.
Ändå försökte han han flera gånger.
Men man behandlade honom som luft, och ingen åtlydde hans ordergivning.

Angående alla dessa som försökte smyga sig bak till de bakre leden, de behövdes faktiskt bara en tillsägning så vände de om och lommade tillbaka.
Och tur var det, egentligen, för när ryssarna såg svenskar komma gåendes mot striden, så tolkade de ju det som att det var tillökning som väntades ... inte att det var samma som gått som nu kom tillbaka igen.
Men man vann, svenskarna vann alltså.
Det blev ett sjukhesickes handgemäng precis på det smalaste stället, där man slogs man mot man, gevärskolv mot huvud, bajonetter i magen, osvosvosv, då ammunitionen var antingen slut eller det inte fanns tid för omladdning osv under stridens hetta.
Och ryssarna förlorade.
Vilket de hade gjort långt före - vilket visade sig när de skulle börja fly - för de hade stått så tätt sammanpackade att alla som var döda omedelbart lösgjordes från klungan när ryssarna började springa - och det sammanpressade trycket försvann.
Enligt vittnesuppgifter låg ryssarna i upp till 6 man djupa/höga likhögar.

Men ryssen flydde, svensken segrade.


Eller ... det var väl en seger utan större betydelse med tanke på vad som hände 30 år senare.



Men man kunde, som sagt, alltså bli rädd, vara rädd.

Och man kunde dehumanisera fienden. Särskilt kosackerna blev ju hemskt illa beskrivna, och omtalade, av svenskarna, och de svenska officerarna.
Kosackerna beskrevs som odjur, och det hade till stor del att göra med hur de betedde sig.
De hade bla för vana att gå ut på slagfältet efter en drabbning för att stjäla värdesakerna för de döda - och skadade - som låg där. I de fall de levde så skar de halsen av dem, och det var därför de blev så illa omtyckta.
Sen så användes de ju också, av de ryska befälhavarna, till otacksamma uppgifter såsom skärmytslingsstrid, särskilt mot retirerande svenskar.
Eller att stryka omkring i utkanten av svenska läger, och skära halsarna av de som varit oförsiktiga nog att gå ut för att pinka i buskarna.


---

Jag har även läst om motsvarande rädsla i Flottan.