Varför klarar vissa feta människor aldrig av att gå ner i vikt trots att dom vill?

Folk med ADHD har svårt att banta har jag märkt.

Folk med ADHD har svårt att banta har jag märkt.

En sån här kommentar man inte vet var man ska börja gällande ett svar. Varför skulle en till stor del påhittad neurologisk åkomma påverka fysikens lagar? Vare sig du har ADHD/ADD/OCD/PTSD så gäller det fakta att konsumerar du mer kcal än du gör av med går du upp i vikt och tvärtom.

Jag har ingenting emot tjockisar, dom gör mig inte illa och jag skulle egentligen vilja att vi erbjöd dom mer hjälp inom vården för att lyckas. Jag tycker dock det är konstigt varför trots en stark och uttalad vilja av att gå ner i vikt det ändå finns dom som inte lyckas. Hade det endast whitetrash människor som inte klarar av de mest grundläggande vardagssysslorna hade jag nog inte försökt göra en djupare analys av detta men det finns väldigt lyckade individer som lyckats väl i sina karriärer som ändå inte kan förmå sig att göra något åt att dom är feta. Det måste tyda på att det finns andra viktiga faktorer som personen själv inte kan råda för?

Det måste finnas någon neurologisk förklaring att det finns människor som helt enkelt har en annan reaktion till mat och således ett annat begär. Det är ju väldigt märkligt att vissa aldrig ens behöver skänka en tanke till mat och håller sig ändå smala medans vissa går runt med en livslång skam över sin kropp utan att lyckas göra något åt det. Finns det dom som är födda med mer hunger och ökade lyckokänslor när det kommer till mat borde det ju vara på sin plats att man erbjöd dessa människor aptithämmande medicin!

Det handlar om den där lilla detaljen att "vilja" vilket självklart är skitsnack. Hade de verkligen velat så hade de gått ner i vikt. Bevisligen är det viktigare att strunta i motion samt att frossa i snask, skräpmat och övrig kaloristinn föda.

"Genom att sänka ämnesomsättningen skyddar kroppen sina energireserver, vilket gör att bantaren många gånger till slut väger mer än före bantningen" ur Läkartidningen.

För egen del var det först en medicin mot ångest som rubbade cirklarna, och sen en svår skada som dröjde ett halvt liv att få opererad, som ledde till en förändrad livsstil och mer ätande.

Blev fast i en Jabba the Hutt-version av mig själv ... Detta trots att jag motionerar mer än de flesta.

Numera är det stress, dålig sömn och trötthet som gör att det är svårt att ta sig ur "fettbubblan".

Men mirakel kan ske! Har nu gått ner 12 kg och hoppas gå ner 12 till under våren.

Är så illa tvungen, annars kommer jag stupa som Mr Creosote i Monty Python-sketchen.

Det märkliga är att en del äter dubbelt så mycket som mig, och rör sig hälften så mycket, och är smala.

Världen är inte rättvis.

Dåliga gener helt enkelt.


Vissa lagrar fett lättare än andra, personligen har haft en jävla tur i det genlotteriet!