Måste man verkligen ”bli något”?

Jag har aldrig varit en karriärist. Hade ett sommarjobb som tonåring jag hatade, sedan har jag mest gått på bidrag hemma hos morsan. 37 bast idag och finner ingen lust att söka jobb.

Ser inte heller någon poäng. Varför ska jag jobba när andra får bidrag? Har själv lyft vårdrelaterade bidrag i snart 12 år för diverse krämpor. Skulle väl teoretiskt kunna jobba men aldrig haft suget. Så till frågan, måste man bli något eller är det ok nu för tiden inför lag och samhälle att leva på bidrag till pension?

Ska tilläggas att jag har en otroligt bekväm tillvaro, hyresrätt på 27 kvm och busskort. Spenderat mest dagarna med att slökolla på tv eller köra cs.

Det känns som jag inte behöver bli något här i livet. Det är rätt bekvämt som det är, har råd med snacks varje dag, enstaka besök på donken varje vecka för lyx och går sällan ens ut. Varför måste jag bli något om jag inte vill när jag har det bra?

Bidrag har änsålänge gjort mitt liv rätt drägligt.

Så erecdet ens någon mening när man äe snart 40? Aldrig haft lust att gå till en arbetsplats och träffa människor.

Så ja, varför börja nu, när man ändå har det, rätt gott? Tankar? Det ända är väl att man fortfarande är oskuld men det är väl fruntimren idag som förväntar sig att man ska vara så speciell och helst rik så jag bryr mig knappt om dom längre.

Ja, vad Säger Ni? Hör ofta att man ska ”rycka upp sig”, men igentligen, varför ens?

Du är redan någon.
Du är något underbart.
Ett dåligt föredöme.
Ett avskräckande exempel.
Det är bland det finaste man kan bli faktiskt.
,

Nej, man måste inte bli något. Men känslan av att bidra till samhället, flytta hemifrån och få en fin familj är inte dum. Men är du nöjd med tillvaron av att leva på andras arbete så kör hårt. Själv söker jag för fulla muggar efter ett jobb så att jag inte känner mig trygg i en sådan situation som du är i.

Det är ju upp till dig, men du ska ha jävligt klart för dig att du är en parasit som lever på någon annans välförtjänta pengar. Så vill du vara en parasit, så varsågod. Annars tycker jag du borde skaffa ett jobb och bidra till samhället.

Det är inte han som lever på oss.
Det är vi som lever på honom.

Ser inte riktit poängen med att hålla på me jobb när det bevisligen går rätt bra utan jobba, men du kanske är en av dem som har behov av att känna dig viktigt för du jobbar.

"Går rätt bra" = Bo med mamma, vara oskuld och dina levnadskostnader finansieras av andra?

Fastjag gillar inte samhället. Jag vill inte bidra till något jag inte ens bryr mig om

Om du är nöjd med din ekonomi kan ingen ta det ifrån dig. Själv så skulle jag inte stå ut med att aldrig kunna ha lite snygga kläder på mig och lukta gott. Arbete ger också rutin i vardagen vilket passar mig bra, jag tycker om rutiner.

Rätt nice också kunna hitta på något ibland på sommaren, typ "Fan skulle det inte vara roligt dra till grönan ikväll?" och kunna göra det. Du kan aldrig unna dig något mer än din BillysPizza. Men igen om du är nöjt med det så är du ju det så kör på.

Nej det behöver man inte. Har du ingen speciell dröm du vill förverkliga så behöver du inte gå samma väg som din granne. Vissa går hela livet och är helt inställda på att bara dom får mycket pengar så blir dom lyckliga så man jobbar röven av sig för att kunna köpa den där bilen. Det där borde växa bort efter tonåren.

Själv är jag nöjd så länge jag har ett jobb jag står ut med. Behöver inte bli chef eller klättra i karriären. För mig är det snarare något jag vill undvika till varje pris, mer ansvar och mindre fritid. Usch.

TS: Säg att du är ett troll.

Arbete är inte bara försörjning, om man hittar rätt i livet så är arbetet ett ställe där man kan använda sin "superkraft", där man varje dag inser att man är kung på det man gör. Ganska trevlig känsla faktiskt!