Citat:
Ursprungligen postat av
SablarKonstaplar
Jag uppfattar ensamheten som väldigt behaglig. Däremot så är jag en pratglad människa med lätt för att vara social. Sitter och kollar på en serie om genetiska avtryck och undrar om jag har haft människor som jag härstammar ifrån som mådde bäst när de var för dem själva och läste böcker ungefär. När jag tänker efter så är det vad som gjort mig mest harmonisk sedan jag lärde mig läsa och skriva och innan dess var jag ett barn som ska ha pysslat med mitt under stor koncentration redan vid första året. Dvs geometriska former, pussel. Sedan minns jag ju att jag tidigt var ett tänkande, drömmande barn. Dock är jag inte någon som i vuxen ålder dagdrömmer.
Ensamhet är en börda när man inte mår bra. Vilket jag är lycklig lottad av att slippa som det är nu iallafall.
Undrar hur många människor det är som genetiskt stämplat en att bli som mest fridfull och livsglad när jag lär mig något nytt, läser för mig något problem eller arbetar med text.
Starka personer klarar av att vara ensamma bättre än osäkra personer det är helt klart så.
Tänk ändå vad gott det måste varit att leva på stenåldern. Man hade sin flock och sin lägereld. Alla kände varandra till hundra procent.
Alla i flocken körde på samma kultur så inga onödiga konflikter. Lite regndans bara på kvällen och historier runt elden så var det frid. Barn, vuxna och gamla tillsammans. Alltid utomhus och bra nyttig mat direkt från naturen. Blev man skadad så tog flocken hand om en, inga deprimerande sjukhus eller sjukhem. Ingen stat som lägger sig i osv.
Fan man hade nog trivts bra där 😂