Är läkare värt det?

Finns ju mängder av socialt missanpassade läkare. Om det är av en genetisk missbildning eller helt enkelt en nedsatt förmåga då man lagt sin tid i böcker låter jag vara osagt, men att man träffar på en läkare som inte är missanpassad, det hör till ovanligheten.

Du får göra som min kompis. Plugga läkare i sverige och sedan jobba i USA. Gratis utbildning men slipper svenska lönen 😉

Hans arbetsgivare betalade dessutom hans studieskuld....

Kan inte svara för allas erfarenheter av vården och läkare förstås men har varit en del av den i några år nu i alla fall och bildst mig en uppfattning. Hade definitivt fördomar mot vilken typ av personer som skulle plugga till läkare innan jag själv började läkarprogrammet 2008. Möttes dock av helt fantastiskt fina människor som båda var ambitiösa/drivna men främst trevliga, roliga, musikaliska och generellt hög social kompetens. Hade 5,5 givande år av lärande men även också massa roliga fester, häng, spex osv. Visst fanns ett fåtal personer som skulle klassas som lite mer "udda" men det var förhållandevis väldigt få.

Jobbet är som alla andra jobb bra och dåligt. Det är en stor bredd i vad man kan bli som bör kunna passa de flesta olika personligheter. Familjeläkare på distrikt skiljer sig förstås väldigt mycket i sin natur mot röntgenläkare eller patologer. Har själv stor respekt för duktiga familjeläkare på distrikt som lyckas att inte bli cyniska. Det är inte enkelt att sortera i allt brus där.

Jag är inte rädd att bli ersatt av AI alls faktiskt. Även om jag välkomnar AI på alla sätt och vis om det skulle hjälpa till. Yrket är mer än att bara pussla ihop lite symtom till en diagnos och sätta in behandling. Det döljer sig mycket mer nyanser bakom orden som beskriver symtomen man känner helt beroende på vilken patient man har framför sig. Jag tycker det är intressant att höra att så många (här) upplever läkarskrået som empatilösa, autistiska idioter. Jag själv känner dock full tilltro till att om jag själv blir sjuk på riktigt i Sverige eller någon som är mig nära får man fin god vård av många duktiga inkännande kollegor som jag stött på genom åren.

Om jag rekommenderar att läsa till läkare då? Ja, över lag gör jag nog det även om många aspekter är slitsamma och oglamorösa. Det finns mer pengar att hämta i andra privata yrkessfärer förstås. Men ibland får man ändå känna att man hjälpt någon på riktigt när någon mår som allra sämst. Det är ganska fint ändå.

Något skall du ju göra. Visst tar det tid men återigen skall du göra något medan tiden går. Har två nära som just börjat sin st. Mitt intryck är att de utnyttjas och jobbar sig fördärvade. Några äldre vänner är också läkare. När man väl kommit till rätta verkar det soft.

Lever gör du på fritiden.

Vad var det för arbete?

Har följt tråden med visst intresse, då man själv funderade plugga till läkare en gång i tiden.

Det låter som en hel del läkare ångrat sitt val av yrke när man med jämna mellanrum får ta del av medieuppslag kring platsbrist, stress, och nästan allting annat under solen, samtidigt som det (missförstå mig rätt) kanske också är lite självförvållat? Läkarförbundet har väl så långt jag kan minnas alltid försökt hålla nere antalet utbildningsplatser för att ”bibehålla utbildningens kvalité”. Det ligger ju lite tillgång-och-efterfrågan i det resonemanget för att bibehålla yrkets särstatus och i förlängningen hålla uppe lönerna (antagligen ST- och överläkarnas löner då). Men det verkar som det börjat slå på arbetsmiljön ordentligt nu när antalet utbildningsplatser och därmed antalet utexaminerade läkare inte längre håller jämna steg med befolkningsmängden?

Sen är väl läkaryrket på flera sätt något av en livslång utbildning? Gäller ju att hålla sig uppdaterad kring nya läkemedel och behandlingsmetoder.

Gymnasielärare. Jag vet att det inte yrket är för alla men för mig har det äntligen givit mig ro. Yrket ger mig som sagt varken status eller pengar i överflöd men ju äldre man blir desto mindre viktigt blir det med ytliga ting. Jag tycker att det är tragiskt hur många karriärval som görs pga omgivningen krav. Att kunna skryta om sin jobbtitel är oftast viktigare än att man faktiskt mår bra på sitt arbete….

Ja alla utbildningar är av värde, men sen om det är något för dig beror ju på hur du är som person. Vart är du i livet just nu? Vilka styrkor har du? Vad tycker du är intressant? Vad vill du få ut av livet?

Enligt min uppfattning är läkarutbildningen utformad på ett sätt att du inte behöver använda så mycket "tanke-förmåga". Du som student kommer behöva lära dig att göra många-många distinktioner av en frisk kropp med en sjuk kropp och då menar jag i alla olika åldrar, organiska system och kön. Det kan vara bra att ha ett öga för detaljer, inte bara visuellt utan i teoretiskt också. Tänk på att läkaryrket är ett hierarkiskt yrke, så du har inte auktoritet på samma sätt sålänge du är studerande. Det finns ett sätt som anses vara rätt i allt oberoende av vad du tycker, tänker, finner intressant eller ser på saken. Vissa tycker att det svårt motivationsmässigt att konstant bli överkörd. Men tänk på att du kan välja bort medicinska inriktningar senare om du vill specialisera dig eller om du nu skulle vilja forska. För andra kan kulturen omkring utbildningen vara svår att hantera och det har återigen att göra med vem du är som person och vilken klass du hamnat i.

Tandläkare är också ett alternativ om du tycker att läkarutbildningen är för lång eller om teorin blir för tungt. Har för mig att de integrerar praktiken mycket tidigare än läkarstudenter. De jobbar lite mer med händerna till skillnad från läkare (såvida du inte planerar att bli kirurg). Du kan starta egen mottagning och tjäna feta pengar för olika ingrepp och behandlingar, - då bestämmer ju också du själv priserna. Alltså jag kan hålla på och skriva i evigheter, nu tog jag dessa två som exempel eftersom du frågat om just läkare. Ett tips är att du studerar dig själv och dina styrkor när du utför olika aktiviteter.