Citat:
Jo, men det är ju inte kyrkobesökaren i Jekaterinburg som sitter och välsignar kriget på TV. När toppskiktet i kyrkan agerar som förlängd arm åt Kreml så blir det ganska ihåligt att prata om 'folklig bas' som nåt slags frikort. Det är ledarskapet som sätter tonen – och i det här fallet, tonen för imperieambitioner.
Att gömma sig bakom 'folklig bas' när patriarken välsignar invasioner är rätt magstarkt.
Att gömma sig bakom 'folklig bas' när patriarken välsignar invasioner är rätt magstarkt.
Exakt – och det är just därför begreppet ”folklig bas” blir missvisande i det här sammanhanget. I Ryssland är kyrkans toppskikt, med Patriark Kirill i spetsen, i praktiken en del av maktapparaten och fungerar som ideologiskt stöd åt Kreml. Det är inte en gräsrotsrörelse som välsignar kriget, utan ett starkt centraliserat ledarskap som sätter tonen och använder religion, media och institutioner för att legitimera imperieambitioner. När opposition är förbjuden, media kontrollerad och avvikande röster slås ned blir ”folkligt stöd” något som produceras uppifrån. Det är ett klassiskt kännetecken på en fullvärdig diktatur: ansvar och initiativ koncentreras till toppen, medan vanliga människor reduceras till statister i berättelsen.
Om man dessutom tittar krasst på vad som definierar en diktatur så uppfyller Ryssland samtliga centrala kriterier.
För det första: makten är starkt koncentrerad till en person och en mycket snäv krets runt honom, utan reell maktdelning eller fungerande kontrollmekanismer.
För det andra: fria val existerar inte i praktiken – oppositionella kandidater fängslas, fördrivs eller elimineras, och val används för legitimering snarare än maktöverföring.
För det tredje: medier och informationsflöden är hårt kontrollerade, vilket gör att narrativ om krig, hot och nationell identitet produceras uppifrån.
För det fjärde: civilsamhälle, kyrka och institutioner underställs staten och används som verktyg, inte som självständiga motkrafter.
Sammantaget är det svårt att se detta som något annat än en fullvärdig diktatur – oavsett hur många gånger man försöker klä det i ord som ”folkligt stöd” eller ”kulturell särart”.
