Citat:
Ursprungligen postat av
WbZV
Benägenhet handlar om karaktärsdrag och läggning. Givet samma betingelser i övrigt skulle en självmordsbenägen person välja att ta sitt liv medan en person som inte är självmordsbenägen skulle välja att leva.
Vill du diskutera varför vissa personer är mer självmordsbenägna än andra så blir det snarare en psykiatrisk diskussion än en filosofisk sådan.
Jag undrar över det etiska och metafysiska. Vad är en person som lever för andras skull? Är det slaviskt? Har dessa god moral? Det var andra som drog in det estetiska, om det är fint eller inte.
Låt oss tänka oss en självmordsbenägen person, hur kan den agera med god moral men slippa leva för andras skull? Önsketänkande kan man säga att de bör starta goda rutiner och relationer som ger dem livslust och glädje. De som inte har den möjligheten, är den ända goda vägen att lida, trots att andra hade föredragit ett slut.
Hur kommer det sig att människor ska lida hela vägen, men djur ska avlivas? Det kan diskuteras i
(FB) Varför avlivar man inte gamla och sjuka som man gör med djur?
Jag undrade framförallt om de som lever för andras skull kan ses som en ofrivillig slav. Svaret är NEJ eftersom personen själv valt att uppoffra sig själv, men det tänkte jag inte på då.
När det kommer till godhet är så upplever jag att den som inte har en egen skull blir en börda, den som kräver att andra ska behöva dem, dessa kan gå över gränsen till parasit ibland. Släpp stekspaden! Jag vill göra mina egna pannkakor. De måste hitta sin egen mening, inte bara hjälpa andra hela tiden. Jag upplever att VISSA som lever för andras skull trakasserar andra genom deras beteende.
Den som lever för andra, den är inte nödvändigtvis god eller ond, självisk eller altruistisk. Det bestäms från fall till fall verkar det visa sig. Altruisten måste vara försiktig så den inte klampar folk på tårna när den ska hjälpa till. Kan vara värt att reflektera över nu när det snart är jul.
