Länkar till Borås Tidning, bakom betalvägg.
En av personerna är en kvinna som omhändertogs 2002, då 15 år, med anledning av att hon hade ångestproblematik, isolerade sig och inte gick till skolan. Idag som vuxen vill hon ha svar på vad det var som hände egentligen.
Hon hölls kvar, år efter år, blev misshandlad av andra intagna knarkare och kriminella utan att hon fick någon förklaring på varför de höll kvar henne. Trots allt började hon sköta skolan väl inne på institutionen.
Personal bröt ner ungdomarna, hon själv blev lovad att få resa hem flera gånger, vilket drogs in när det väl var dags. Hon beskriver själv hur besöken med socialtjänsten gick till:
Hennes känsla var redan då att allt handlade om att generera pengar till hemmet. Runt hennes 18 års dag var de tydliga med att chansen att bli av med LVU var liten och att hon troligen blir kvar tills hon är 21. Dessutom begränsades kontakten med familjen då personal avlyssnade alla samtal.
Istället fick hon bo i behandlingshemmets utsluss och jobba på ett kafé fram tills hon beslutade sig att rymma hem till sin pappa. Behandlingshemmet ringde och hotade med polisen! Sara, som hon kallas i artikeln sa då till behandlingshemmet att hon isåfall kommer berätta för polisen hur det var på hemmet.
Idag när hon begärt ut papper från socialtjänsten får hon en smärre chock.
Enligt dokumenten var hennes tvångsvård avslutad i början på 2005 utan att hon fått den informationen alls. Alltså var hon på behandlingshem en tid i tron om att hon var där under tvång. Att behandlingshemmet ringde och hotade med polis när hon rymt var alltså obefogat.
Samtidigt har socialtjänsten dokumenterat sådant som Sara själv aldrig sagt eller varit medveten om alls. Hon vet inte heller på vilka grunder soc. drog dessa slutsatser.
”Sara har viss insikt om att hon behöver hjälp och stundtals uttrycker hon glädje över att hon fått komma till behandlingshemmet, men det beslutet är inte förankrat hos henne”.
”Sara bedöms sakna den insikt som krävs för att kunna lämna ett erforderligt och varaktigt samtycke över tid”.
Rapporter från behandlingshemmet säger att hon hade fina skolresultat, skötte sig galant och kunde ta hand om sig själv som vilken vanlig 15-åring som helst.
Varför var hon tvungen att vara kvar utan någon rimlig orsak under så lång tid, dessutom ihop med ungdomar som har allvarliga problem?
Varför fick hon inte hjälp på hemmaplan? Varför fick hon inte hjälp med grundproblemet under de 3 år på hemmet? Två, tre samtal med psykolog under hela den tiden, kallar man vård?
Varför ljög de om utskrivningen?
I övrigt skriver BT att närmare en tredjedel av de 201 personerna i granskningen, idag är dömda för brott.
Omhändertagens har ökat drastiskt fram tills idag och problemen finns svart på vitt. Speciellt i dessa fall som Saras, där problematiken skiljer sig åt mellan intagna. Dessutom har statens institutioner stängts ner en efter en, på grund av grova missförhållanden.
Det är inte längre en nyhet och vad jag själv tror är att vi blivit vana vid situationen till den graden att vi inte reagerar alls. Samtidigt är det en normal reaktion och en följd av situationer som avslöjas lite åt gången.. medans stora ovanliga avslöjanden får oss att gå ut och protestera.
Staten förstör människors liv och jag blir mörkrädd när chef Abrahamsson på Individ och familjeomsorgen i Borås på riktigt tycker att föräldrar till omhändertagna barn ska känna sig trygga över statens vård.
- Borås tidning,
Enligt honom är det hela samhället som tar hand om LVU placerade barn. Har de tidigare ambitionerna och kraven inte kunnat uppnås, hur ska högre krav och ambitioner förändra det?
Det är en helt obegriplig syn att ha på situationen som chef och inte kunna tala klarspråk när resultatet ligger framför honom. Vem tror på riktigt att det blir en förändring när denna typen människors, utan verklighetsförankring sitter på makten?
Citat:
”201 barn togs av staten, så gick det sen”. https://www.bt.se/boras/201-barn-togs-av-staten-sa-gick-det-sen-svart-att-fa-en-andra-chans/"(hämtad 231208)
En av personerna är en kvinna som omhändertogs 2002, då 15 år, med anledning av att hon hade ångestproblematik, isolerade sig och inte gick till skolan. Idag som vuxen vill hon ha svar på vad det var som hände egentligen.
Hon hölls kvar, år efter år, blev misshandlad av andra intagna knarkare och kriminella utan att hon fick någon förklaring på varför de höll kvar henne. Trots allt började hon sköta skolan väl inne på institutionen.
Personal bröt ner ungdomarna, hon själv blev lovad att få resa hem flera gånger, vilket drogs in när det väl var dags. Hon beskriver själv hur besöken med socialtjänsten gick till:
Citat:
”Personalen kunde övertala dem och prata om hur bra det var. Och hävda att jag ljög. Men det borde ha funnits andra regler för hur de skulle ha kollat upp de här hemmen”.
Hennes känsla var redan då att allt handlade om att generera pengar till hemmet. Runt hennes 18 års dag var de tydliga med att chansen att bli av med LVU var liten och att hon troligen blir kvar tills hon är 21. Dessutom begränsades kontakten med familjen då personal avlyssnade alla samtal.
Istället fick hon bo i behandlingshemmets utsluss och jobba på ett kafé fram tills hon beslutade sig att rymma hem till sin pappa. Behandlingshemmet ringde och hotade med polisen! Sara, som hon kallas i artikeln sa då till behandlingshemmet att hon isåfall kommer berätta för polisen hur det var på hemmet.
Citat:
Ur artikeln: ”Rymningen skiftade maktförhållandena. När Sara satte hårt mot hårt förändrades allt.
– Någon dag senare ringde min kontaktperson och sa att jag hade blivit utskriven”.
– Någon dag senare ringde min kontaktperson och sa att jag hade blivit utskriven”.
Idag när hon begärt ut papper från socialtjänsten får hon en smärre chock.
Enligt dokumenten var hennes tvångsvård avslutad i början på 2005 utan att hon fått den informationen alls. Alltså var hon på behandlingshem en tid i tron om att hon var där under tvång. Att behandlingshemmet ringde och hotade med polis när hon rymt var alltså obefogat.
Samtidigt har socialtjänsten dokumenterat sådant som Sara själv aldrig sagt eller varit medveten om alls. Hon vet inte heller på vilka grunder soc. drog dessa slutsatser.
”Sara har viss insikt om att hon behöver hjälp och stundtals uttrycker hon glädje över att hon fått komma till behandlingshemmet, men det beslutet är inte förankrat hos henne”.
”Sara bedöms sakna den insikt som krävs för att kunna lämna ett erforderligt och varaktigt samtycke över tid”.
Citat:
Ur artikeln: ”Sedan följer tystnad på nästan fem månader i socialtjänstens dokumentation. Nästa dokument är också det sista. Det har skickats från socialtjänsten till behandlingshemmet. En behandlingsassistent skriver att Sara inte klarade jobb och boende i den småländska småstaden, och att hon vill tillbaka till Borås. Sara skrivs ut från behandlingshemmet, men det finns ett glapp på nästan en månad innan dokumentet om detta stämplas in hos socialtjänsten i Borås”.
Rapporter från behandlingshemmet säger att hon hade fina skolresultat, skötte sig galant och kunde ta hand om sig själv som vilken vanlig 15-åring som helst.
Varför var hon tvungen att vara kvar utan någon rimlig orsak under så lång tid, dessutom ihop med ungdomar som har allvarliga problem?
Varför fick hon inte hjälp på hemmaplan? Varför fick hon inte hjälp med grundproblemet under de 3 år på hemmet? Två, tre samtal med psykolog under hela den tiden, kallar man vård?
Varför ljög de om utskrivningen?
Citat:
BT skriver om hemmet: Brister på behandlingshemmet där Sara var har senare uppmärksammats av både Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Det har bland annat gällt att personal inte har kontrollerats mot polisens misstanke- och belastningsregister, att det inte har funnits tillräckligt med personal, att en ungdom blivit utan skolgång och att verksamheten inte uppfyllt lagens krav. Bolaget gick i konkurs för några år sedan. Tillståndet drogs in.
I övrigt skriver BT att närmare en tredjedel av de 201 personerna i granskningen, idag är dömda för brott.
Omhändertagens har ökat drastiskt fram tills idag och problemen finns svart på vitt. Speciellt i dessa fall som Saras, där problematiken skiljer sig åt mellan intagna. Dessutom har statens institutioner stängts ner en efter en, på grund av grova missförhållanden.
Det är inte längre en nyhet och vad jag själv tror är att vi blivit vana vid situationen till den graden att vi inte reagerar alls. Samtidigt är det en normal reaktion och en följd av situationer som avslöjas lite åt gången.. medans stora ovanliga avslöjanden får oss att gå ut och protestera.
Staten förstör människors liv och jag blir mörkrädd när chef Abrahamsson på Individ och familjeomsorgen i Borås på riktigt tycker att föräldrar till omhändertagna barn ska känna sig trygga över statens vård.
Citat:
Kan föräldrar som får sina barn tvångsomhändertagna känna sig trygga med att samhället tar väl hand om dem?
Citat:
– Ja, samhället gör sitt yttersta för att det ska vara tryggt och bra. Och man kan nog säga att våra egna ambitioner och krav på vad vi ska göra har ökat år för år.
– Ja, samhället gör sitt yttersta för att det ska vara tryggt och bra. Och man kan nog säga att våra egna ambitioner och krav på vad vi ska göra har ökat år för år.
- Borås tidning,
Enligt honom är det hela samhället som tar hand om LVU placerade barn. Har de tidigare ambitionerna och kraven inte kunnat uppnås, hur ska högre krav och ambitioner förändra det?
Det är en helt obegriplig syn att ha på situationen som chef och inte kunna tala klarspråk när resultatet ligger framför honom. Vem tror på riktigt att det blir en förändring när denna typen människors, utan verklighetsförankring sitter på makten?
