Citat:
Ursprungligen postat av
JanneKson
Vi fick riskbedömningen 1 på 2 (!) när vi gjorde KUB för första barnet. Det är det sämsta resultatet som går att få. Jag hatar det testet, eftersom alla falska positiv det ger förstör hela nöjet med att vänta barn.
Fostervattensprov (det med nålen in i livmodern) visade noll avvikelser, och barnet föddes (och är) fullt friskt. Graviditet två så skippade vi KUB och köpte NIP direkt, av förklarliga skäl.
Jag hade kunnat leva med ett barn med Downs, men det är de andra trisomierna som är de jävliga, när livslängden kan bli några månader i bästa fall.
Tack för att du delar med dig, och jo, all pepp har på en sekund omvandlats till oro och osäkerhet. De tog ett blodprov i samband med provtagningen från livmodern, men vi förstod det som att de bara testade för en begränsad mängd avvikelser där, och att svaret från Uppsala ska ge en mer heltäckande bild. Som jag förstod det ska de även testa för något genetiskt, oklart vad. När jag snackade med min morsa idag började hon prata om att hon aldrig gjorde ultraljud när jag låg i magen, och började fundera kring ifall jag som föddes med ganska stort huvud också på något sätt kan ha haft bred nackspalt utan att hon visste om det. Det känns ju osannolikt att sånt där går i arv, men vad vet jag egentligen?
Jo, vi känner verkligen liknande. Bo på sjukhuset i ett år tills den lilla kroppen ger upp känns som något vi verkligen vill bespara alla inblandade ifall vi har möjlighet. Även med downs finns stora medicinska risker, men där har man ju också egna erfarenheter av folk som kan leva bra, om än anpassade liv. Hade vi fått besked att det var downs kan jag inte säga säkert hur vi hade gjort, men jag tror det hade blivit ett nytt försök.