Man får inte heller glömma att avsaknaden av fastighetsskatt och ränteavdraget eldat på bostadspriserna som eldat på inflationen.
Men man ska definitivt historiskt sett skamskämma Riksbanken för "Novemberrevolutionen" och deras
drivande roll i avregleringen av kreditmarknaden som satt oss i den situation vi har. Vilket de själva erkänner.
"I Sverige höll regeringen emot ganska länge, medan Riksbankens ledning och tjänstemän drev på för en avreglering. I maj 1985 avskaffades ränteregleringen och på hösten avskaffades utlåningstaket. Denna så kallade novemberrevolution innebar att bankerna kunde sälja en del av sina gigantiska obligationsportföljer och öka sin utlåning. Ett problem var dock att stora mängder kapital släpptes fria och att krediterna expanderade samtidigt som valutaregleringen länge kvarstod. Pengarna tvingades kvar i Sverige. Det bidrog till en kraftig hausse på marknaderna för aktier och fastigheter. Kreditexpansionen efter avregleringen blev kraftigare än de flesta hade trott och för hushållen blev det plötsligt möjligt att finansiera bostadsköp på ett helt annat sätt än då krediterna ransonerats, vilket drev upp bostadspriserna."
https://www.riksbank.se/sv/om-riksba...rrevolutionen/
Men man ska definitivt historiskt sett skamskämma Riksbanken för "Novemberrevolutionen" och deras
drivande roll i avregleringen av kreditmarknaden som satt oss i den situation vi har. Vilket de själva erkänner.
"I Sverige höll regeringen emot ganska länge, medan Riksbankens ledning och tjänstemän drev på för en avreglering. I maj 1985 avskaffades ränteregleringen och på hösten avskaffades utlåningstaket. Denna så kallade novemberrevolution innebar att bankerna kunde sälja en del av sina gigantiska obligationsportföljer och öka sin utlåning. Ett problem var dock att stora mängder kapital släpptes fria och att krediterna expanderade samtidigt som valutaregleringen länge kvarstod. Pengarna tvingades kvar i Sverige. Det bidrog till en kraftig hausse på marknaderna för aktier och fastigheter. Kreditexpansionen efter avregleringen blev kraftigare än de flesta hade trott och för hushållen blev det plötsligt möjligt att finansiera bostadsköp på ett helt annat sätt än då krediterna ransonerats, vilket drev upp bostadspriserna."
https://www.riksbank.se/sv/om-riksba...rrevolutionen/
Citat:
Nej, Riksbanken lever i en värld där medborgarna vältrar sig i billiga lånepengar, och därför måste räntan upp till den punkt då folk inte kan betala vad som helst för vilken produkt som helst och priserna stabiliseras.
Om Olle och Asta har 1000 kronor och enkelt kan låna mer, och båda verkligen vill köpa den enda gurkan i butiken, så kan de buda på gurkan tills den kostar 1000 kronor. Plötsligt vill alla butiker sälja gurka för 1000 kronor. Detta gör att priset på gurka stiger kraftigt, och snabbt. Inflationen stiger.
Om Olle och Asta har 1000 kronor men det går inte att få låna mer pengar, så detta är de enda pengar båda har att leva för, så kommer de troligen inte att buda upp gurkan till 1000 kronor utan välja något annat istället om gurkan blir för dyr. Nu kan ingen sälja gurkor för 1000 kronor, så i teorin går priserna ned till den punkt som de flesta kunder anser att en gurka ändå är värd. Inflationen sjunker.
Problemet är inte räntan, problemet är att många har lånat mer pengar än de har råd med eftersom räntorna (priset på pengar) har varit historiskt lågt. Detta har hjälpt till att driva upp inflationen, eftersom det fanns många budgivare med billiga pengar som budade på en lägenhet som var värd en miljon - och plötsligt kostade den lägenheten (och alla andra) två miljoner. Inflationen steg. För att sänka inflationen så måste priset på pengar bli dyrare, eftersom det gör att folk då inte längre kan spendera billiga pengar på sånt som de inte egentligen har råd med.
Den som förstår detta inser att deras lånekostnad inte alls har gått från 5000:- till 15000:- i månaden, utan att de tidigare har haft en tillfällig rabatt på 10000:- i månaden utifrån vad det egentligen borde kosta att låna samma summa. Finanskrisen och pandemin ledde till ovanligt, och extremt, låga kostnader för pengar, och nu är den anomalin över.
På 90-talet låg riksbankens ränta på 10%-12% med en peak på runt 15% (bolåneräntor ligger förstås högre än styrräntan) och Riksbankens snittränta över tid sedan 1860 är 5%. Att då kunna låna pengar till nästintill nollränta framstår förstås som helt osannolikt lågt, varför man borde kunna förvänta sig av folk att de inser att räntan vid något tillfälle kommer att stiga rejält.
Men istället så lånade folk på, och nu kommer räkningen. Surt, visst, men skyll inte på riksbanken. Att bankerna gör vinst på bolån är väl dessutom helt självklart; banker är inte välgörenhetsorganisationer utan vinstdrivande företag. Visst kan man tycka att vinstnivåerna är slående, men det är knappast (bara) bankernas fel att folk lånar till en massa saker som de inte har råd med.
Om Olle och Asta har 1000 kronor och enkelt kan låna mer, och båda verkligen vill köpa den enda gurkan i butiken, så kan de buda på gurkan tills den kostar 1000 kronor. Plötsligt vill alla butiker sälja gurka för 1000 kronor. Detta gör att priset på gurka stiger kraftigt, och snabbt. Inflationen stiger.
Om Olle och Asta har 1000 kronor men det går inte att få låna mer pengar, så detta är de enda pengar båda har att leva för, så kommer de troligen inte att buda upp gurkan till 1000 kronor utan välja något annat istället om gurkan blir för dyr. Nu kan ingen sälja gurkor för 1000 kronor, så i teorin går priserna ned till den punkt som de flesta kunder anser att en gurka ändå är värd. Inflationen sjunker.
Problemet är inte räntan, problemet är att många har lånat mer pengar än de har råd med eftersom räntorna (priset på pengar) har varit historiskt lågt. Detta har hjälpt till att driva upp inflationen, eftersom det fanns många budgivare med billiga pengar som budade på en lägenhet som var värd en miljon - och plötsligt kostade den lägenheten (och alla andra) två miljoner. Inflationen steg. För att sänka inflationen så måste priset på pengar bli dyrare, eftersom det gör att folk då inte längre kan spendera billiga pengar på sånt som de inte egentligen har råd med.
Den som förstår detta inser att deras lånekostnad inte alls har gått från 5000:- till 15000:- i månaden, utan att de tidigare har haft en tillfällig rabatt på 10000:- i månaden utifrån vad det egentligen borde kosta att låna samma summa. Finanskrisen och pandemin ledde till ovanligt, och extremt, låga kostnader för pengar, och nu är den anomalin över.
På 90-talet låg riksbankens ränta på 10%-12% med en peak på runt 15% (bolåneräntor ligger förstås högre än styrräntan) och Riksbankens snittränta över tid sedan 1860 är 5%. Att då kunna låna pengar till nästintill nollränta framstår förstås som helt osannolikt lågt, varför man borde kunna förvänta sig av folk att de inser att räntan vid något tillfälle kommer att stiga rejält.
Men istället så lånade folk på, och nu kommer räkningen. Surt, visst, men skyll inte på riksbanken. Att bankerna gör vinst på bolån är väl dessutom helt självklart; banker är inte välgörenhetsorganisationer utan vinstdrivande företag. Visst kan man tycka att vinstnivåerna är slående, men det är knappast (bara) bankernas fel att folk lånar till en massa saker som de inte har råd med.