Islamofobi

I årtionden har vänstern och Sossarna skanderat och skällt på oss svenskar för att vi har islamofobi. Nu senast var det Peter Hultqvist och Morgan Johansson som med allvarliga miner och eftertryck i rösten varnade för islamofobin på den genom tiderna löjligaste presskonferens jag någonsin sett. Där stod de som helan och halvan och försökte verka smarta. Jävla dumhuvuden.

Fobi innebär enligt Wikipedia följande.

”Fobi kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag, skräck eller stark äckelkänsla som återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen hyser stark aversion mot”.

Islamister utgör ett fruktansvärt hot mot oss. De vill ta över och förinta västvärlden som den ser ut nu. De använder fruktansvärda metoder som att spränga sig i stora folksamlingar, attackera människor med kniv på öppen gata, köra på människor med fordon och mycket annat. De planerar och organiserar stora och små terrordåd som de sedan utför. Tex terrordådet i Stockholm, 9/11 och dåden i Paris bara för att nämna en mikrodel av allt. De kastar ut sina döttrar från balkonger i höghus, kastar kokande olja eller syra i ansiktet på sina fiender. I sina hemländer skär de halsen av sina fångar och bränner de levande i burar. De våldtar kvinnor i grupp samtidigt som kvinnornas barn mördas. Listan kan göras hur lång som helst och dessa fasansfulla gärningar är så makabra och fruktansvärda att man inte tror det är människor som utför de. Dessa illdåd planeras i moskéer i Sverige under täckmantel att man utövar sin religion, Islam.

Är det konstigt att människor har islamofobi? Seriöst! I både media och även då det röda blocket pratar om det som om det vore något konstigt. Jag tycker det är konstigt att inte ha islamofobi ärligt talat. Och om nu så många lever i Sverige med fobi för islam och då enligt Wikipedia går runt och är livrädda och känner skräck, samt ilska (som dessutom absolut inte obefogad heller) så är det väl för fan upp till de styrande att få bort hotet så vi slipper leva med fobi? Är det inte deras ansvar att hjälpa sina medborgare? Om människor har fobi för andra mycket mer harmlösa saker så får man hjälp. Men just när det gäller islamofobi så skall man bara bli utskälld och gapad på. Dessutom är det ju lättare att bota sin fobi om det man har fobi för inte utgör ett konstant hot mot ens liv. Har du ormfobi kan du ju träna på att utsätta dig för att gå nära ormar och lära dig att det inte är någon fara. Men om hela ditt hem skulle krylla av giftiga ormar då kan du ju inte träna bort rädslan eftersom vi har en stark överlevnadsinstinkt. Om muslimerna höll sig i sina länder så hade vi kunnat träna bort vår islamofobi men nu när de utgör en direkt livsfara för våra liv då går det inte att bota denna fobi.

Frågeställning:
Vad anser du om ordet islamofobi?
Är det konstigt att svenskarna ha islamofobi?
Hur botar man bäst islamofobi?

Det har alltid funnits flera sidor i den här frågan för mig. För det första är det väldigt lätt att blanda ihop kultur och religion när man pratar islam och mellanöstern. Jag känner en hel del muslimer, och har dessutom umgåtts relativt nära med familjer som är troende muslimer. Jag kan uppskatta stora delar av den arabiska kulturen, maten (givetvis), men också till viss del hur annorlunda den är mot vår. Jag kan uppskatta att få ta del av den som besökare, men inser varje gång hur mycket jag själv sticker ut i dessa sammanhang. Jag ska tillägga att jag trots detta alltid blivit bra behandlad, och att gästfriheten är nästan gränslös. Det kan på ytan vara svårt att avgöra hur mycket av detta som enbart är kopplat till kultur, respektive religion.
När det gäller kristendom eller andra religioner är detta tydligare. Vi ser helt enkelt inte "svenskhet" som ett resultat av kristendom, utan snarare helt baserat på kulturella värden.
Jag har inte samma erfarenhet av kristendom, troligtvis för att jag helt enkelt inte exponerats mot troende kristna eller judar heller för den delen. De är så få.

Någonstans här ligger både problemet och nyckeln.

Min personliga uppfattning är att religion är en personlig angelägenhet som Staten inte har någonting med att göra, precis som sex eller styrketräning. Vidare anser jag att religion är någonting man utövar själv, eller i grupp, men gärna i avskildhet; och, om ej avskilt, med respekt för andra. Faktum är att jag tycker att den tidigare skrivningen kring religionsfriheten är bättre än den nuvarande, för där fanns just detta med.
Vi behöver mindre - inte mer - religion i samhället för att klara vår resa mot ett modernt samhälle rustat för en högteknologisk framtid.
Dina frågor:
1. Vad anser du om ordet islamofobi?
Det finns definitivt poänger i att grupper kopplar extrema känslor kring olika ämnen, och att man benämner detta med ett ord. Islamofobi existerar givetvis. Jämför gärna med det hat som omedelbart triggas av att en Republikan besöker ett amerikanskt universitet osv. Det finns ingenting positivt med att låta känslor styra ens beteende.

2. Är det konstigt att svenskarna ha islamofobi?
Inte alls. Svenskarna har utsatts för propaganda från två extrema håll under decennier. Detta har (som i resten av västvärlden) resulterat i extremt polariserade åsikter. Eftersom det bara finns två olika "lag", har islam idag plockats in i miljö, HBTQI (ironiskt nog) och feminism (ännu mer ironiskt nog) gruppen. Utan balanserade och sansade debatter kommer denna polarisering att fortsätta och till slut resultera i våld (vilket jag får förmoda är målet).

3. Hur botar man bäst islamofobi?
Vi behöver politiker som för vuxna debatter, inte den lekstuga vi sett de senaste tjugo åren.
Vi behöver politiker (och media) som vågar ta upp även de obekväma frågorna.
Vi behöver politiker och media som inte agerar på uppdrag av utomstående parter som representerar olika typer av intressen. All makt skall enligt regeringsformen utgå från folket.

Om vi börjar där kan vi kanske börja prata om hur vi ska skilja på vad som är utomstående länder eller organisationer som genom religion försöker förändra svenska lagar, och vad som är människor med en annan kulturell bakgrund. Det är absolut nödvändigt att vi klarar att skilja på dessa för att kunna gå vidare.

Oavsett vad SD har för bakomliggande agenda kring detta, så tycker jag Åkessons utspel om detta inte kom en dag för tidigt. Som vanligt är det ingenting annat som kan få övriga partier att öppna munnen i dessa frågor. Det är (om du frågar mig) det enskilt största problemet.

Alla ord som slutar på -fobi har en bibetydelse av att rädslan i fråga är obefogad och irrationell. Saker som det anses vara rimligt att vara rädd för etiketteras aldrig som en ”fobi”.

Då kan man ställa sig följdfrågan: hur kommer det sig att folk började använda ord som slutar på -fobi som slagträn i den politiska debatten? Svaret på den frågan är Michel Foucault (1926–1984). Som ung radikal engagerade han sig i det franska kommunistpartiet. På den tiden var kommunistpartiets ståndpunkt att homosexualitet var en sinnessjukdom. Det var inte ett särskilt ovanligt ställningstagande då. I stort sett alla intellektuella på den tiden var av den bestämda uppfattningen att homosexualitet var ett mentalt sjukdomstillstånd. Det besvärade Foucault, som själv var homosexuell. Så han började nysta i den här frågan. Hur kommer det sig att vissa saker betraktas som sjukdomar, och andra inte? Det hela mynnade ut i en bok som ursprungligen släpptes 1961. Den finns översatt till svenska under titeln Vansinnets historia under den klassiska epoken. Boken handlar inte om vem som är sjuk i huvudet och vem som inte är det, utan snarare vem som uppfattas som sjuk, vem som inte gör det, och varför.

Som en följd av boken började man vända på steken. Stora delar av samhället började istället uppfatta de som var negativt inställda till homosexuella som de verkligt sjuka, istället för de homosexuella. Ordet homofobi var en del av detta. Det tål att påpeka igen vilken pannkaksvändning det skett i synen på homosexualitet de senaste femtio åren. 1961 hade ingen hört talas om ordet homofobi. Det myntades av George Weinberg och slog igenom först mot sextiotalets slut. Det går alltså inte att ge Foucault hela ansvaret för detta, men han var en av de som bidrog till att normalisera homosexualitet, och misstänkliggöra aversion mot homosexualitet. Detta genom att prata om hur det går till när vi får för oss att något beteende är ”sjukligt”.

Samma sak har man försökt göra med synen på islam. Därför myntades islamofobi på 1970-talet som en pendang till homofobi, med förhoppningen att samma process ska upprepas.

Vi gör som bögarna och negrerna, vi tar ordet till oss.

Men istället för fobi, bygger vi på ordet aversion, viket betyder antipati, avsmak, avsky...

Vad sägs om islamoavig?

Om du undrar om jag är islamoavig, ja det är jag!

1. Störtlöjligt såklart! Lika löjligt som snacket om fördomar som i själva verket är lärdomar.

2. Svenskarna har inte islamifobi, vilket antyder att det är en upplevd rädsla och inte en reell oro. Oron och motståndet för islamister är fullt legitim och tyder på sundhet, inte galenskap.

3. Antalet människor som lider av ohälsosam islamofobi är nog försvinnande få och det bör väl då behandlas på samma sätt som övriga fobier.

Snyggt tänk där.
Personligen anser jag begreppet islamofobi som lika mycket nonsens som om nån skulle börja prata nazismofobi.

Det är ingen fobi, det är en berättigad rädsla.
Har någon hört talas om Buddhafobi eller Hindufobi eller någon som är orolig/rädd för att det numera finns många Hinduister eller Buddhister i Sverige?

” Vad är skillnaden mellan rädsla och fobi?
Rädslor skyddar från hot och är en naturlig del av livet. Rädsla för sjukdomar och döden är vanliga rädslor. Man pratar om fobier då personen i fråga vet att hens rädslor inte har någon logisk förklaring. Höjdskräck, klaustrofobi samt insekt- och djurfobier är typiska exempel på fobier.”

När man ser hur odemokratiska, våldsamma och ofta dysfunktionella de muslimskt styrda länderna är föreligger det definitivt en välgrundad rädsla för att Sverige ska bli likadant.

Begreppet ”islamofobi” är därför helt felaktigt och dessutom farligt.

Fobi är ett slags sjukdomstillstånd som ofta går att bota med olika former av terapi.

”Islamofobi” kan alltså användas för att beteckna befogad kritik av (och rädsla för) islam som en sjukdom!

Detta öppnar sålunda för oanade och mycket obehagliga möjligheter att avfärda islamkritik som något onormalt eller t.o.m. patologiskt.

Yttrandefriheten blir då slutgiltigt avskaffad även i Sverige precis som den redan är i de muslimska länderna idag.

Till att börja med har USA:s agerande i Mellanöstern har skapat fler extremister och flyktingar. Se Irak-kriget och när den ”arabiska våren” började.

Och sedan är terrordåden i Sverige, Frankrike etc ett resultat av att man välkomnat överdrivet mycket muslimer till dessa länder utan att ha fullständigt koll på dem. Östra delen av Europa vill ej ha dem för dessa har angripits och legat i ockupation av dem förr medan Västeuropa minus Spanien har ej samma erfarenhet som Östeuropa idag ställer sig oförstående varför länder som Polen och Ungern ej vill ha muslimska invandrare då dessa länder vet vad muslimerna är kapabla till, något som många fredsskadade svenskar inte känner till. Men på senare tid skulle misstänka att många har vaknat upp.

Saken är att muslimers kultur och religon skiljer sig avsevärd från svenskarnas som tex med omskärelse eller att kvinnor ej kan skaka hand med män. Det bästa vore om USA:s rika elit slutar med att göra kaos i Mellanöstern och där muslimerna lever i sina länder i fred, först då tror jag fobin försvinner.

Ordet islamofobi används för att skuldbelägga dem som är kritiska till islam. Det är ett klassiskt trick. När man inte kan bemöta kritik med sakliga argument så försöka man istället att skuldbelägga kritikerna.

Man skulle t ex skuldbelägga dem som är kritiska mot sekter genom att kalla det för sektofobi.

Den som är rädd kommerbintebin i Guds Rike - bibliskt

Således är islamofobi helt fel uttryck att använda för de som kämpar emot helvetesgeggan

Den ska väck, och så enkelt är det. I Jesus Kristus Namn

Det och många andra -fobi som man använder är egentligen en härskarteknik som man använder för att tysta de som opponerar sig mot många av de falska vänsternarrativen.

Att man då samtidigt stöder och försvarar en religion som är helt mot allt annat vänstern står för, visar vilka falska människor de egentligen är. De kan inte hålla ihop sina egna narrativ, utan hamnar i totala motsägelser. Enda sättet de då kan lösa motsättningarna är att tysta kritiken med sådana här härskartekniker, så motsättningar och deras rasistiska åsikter när det gäller hudfärg inte kommer upp till ytan och en öppen diskussion.