Citat:
Hej! kanske inte förstår riktigt hur du menar men inga ungdomar jag tränat eller känner till har börjat med skidskytte utan alltid är det ungdomar som åker skidor som provar på skidskytte för att dom tycker det ser kul ut, sen dom som gillar det brukar åka både och.
Det kanske finns dom dom som inte åker skidor och börjar med skidskytte direkt men det har jag aldrig sett eller hört?
När det är dags för gymnasiet blir det ofta ett vägval men många väljer gymnasier med båda för att kunna kombinera, typ Elsa Malva.
Alltså jag hoppas ingen gör detta val när dom är 13 utan bara håller på med det dom tycker är kul och med så många sporter som möjligt, det utvecklar alltid.
Men som någon klok här skrev på någon tråd "att det viktigaste är inte hur bra man är nu utan hur bra man blir när när man är klar"
som ni alla vet så har vi ju massor av exempel på det..
samt alla dom som var kanon som juniorer och vi trodde skulle bli stjärnor men la av eller lyckades inte som seniorer.
Det kanske finns dom dom som inte åker skidor och börjar med skidskytte direkt men det har jag aldrig sett eller hört?
När det är dags för gymnasiet blir det ofta ett vägval men många väljer gymnasier med båda för att kunna kombinera, typ Elsa Malva.
Alltså jag hoppas ingen gör detta val när dom är 13 utan bara håller på med det dom tycker är kul och med så många sporter som möjligt, det utvecklar alltid.
Men som någon klok här skrev på någon tråd "att det viktigaste är inte hur bra man är nu utan hur bra man blir när när man är klar"
som ni alla vet så har vi ju massor av exempel på det..
samt alla dom som var kanon som juniorer och vi trodde skulle bli stjärnor men la av eller lyckades inte som seniorer.
Att alla skidskyttar "börjar" som längdåkare är uppenbart. Sporten är bokstavligen längdskidåkning + skytte. Vad (vissa) längdfanatiker vill göra gällande är dock något helt annat, nämligen att skidskyttar utgör b-sorteringen. Om detta verkligen var fallet så skulle de knappast vara någon förlust för längdsporten på elitnivå. Det är sporten i sig de inte tål, eftersom den blivit mer populär än den "rena och ädla" skidåkningen. Som om inte all sport på tävlingsnivå är jippo och cirkus, underbyggd av sponsorpengar, med godtyckliga regler som inte har med sportens "renhet" att göra.
Innerst inne är de slitna mellan två skrämmande insikter. Den första är att den tradionella skidåkningen (vilken jag också föredrar), med intervallstarter, svåra banor, långa lopp och långa slingor med minimal hängåkning, inte är intressant för "en modern publik". Denna sorts skidåkning är exklusiv, inte lönsam eller internationellt gångbar. Det för med sig en gnagande skräck att sporten är så liten att segrar inte betyder något. Vem bryr sig om att Sverige är bäst i världen på innebandy, när så få länder utövar sporten?
Den andra insikten är att längdåkningen bara kommer att kunna hävda sig som nationell stolthet (delvis gentemot skidskyttet) genom att fortsätta urvattna sin själ med trams som masstarter, bonuspoäng, androgyna åklängder, sprint, lagsprint, stadsbanor, kvällslopp (fyrverkerierna syns bättre på kvällen), minitourer och skidbyten. Vilken väg man än väljer så ligger otillräcklighetskänslan där i botten och pyr.
Tror väl knappast det undgått någon hur mycket mer sympatiska skidskyttar är jämfört med längdåkare. Det är inom längdåkningen nationshatet frodas, och fansen är värst av alla. Ändlösa dopinganklagelser, hat på sociala medier, och ibland ren huliganism.
Det är inom längdåkningen utövarna knappt hejar på varandra. Man behöver bara jämföra träbocken Kläbo med JT Bö. Kläbo är alltid först ut ur målfållan, verkar inte gilla att vinna, och gör ingenting mer än nödvändigt för att skapa intresse. Det är svårt att tänka sig en sämre ambassadör för sin sport, men längdåkningen har nog ALDRIG haft en bra ambassadör. För "karaktärer" som Northug så är det vanligen stöddigheten som sticker ut. Man måste nog gå tillbaka till Elofsson för att hitta en världscupvinnare som inte är frånstötande. Johannes Thingnes Bö är raka motsatsen, och han är inte först.
Längdskidåkningen är b-sorteringen av moral och karaktär.
Hursomhelst så har argumentet två grova felslut:
1. Att valet mellan sporter görs uteslutande från åkkapacitet
- Det extra momentet gör skidskyttet svårare att begripa och ta till sig. Många som är bättre lämpade för skidskytte kommer troligen inte ens i kontakt med sporten.
- Vapnet i sig, man sätter inte gevär i händerna på åttaåringar hursomhelst.
- Ett extra moment att träna på från grunden, som dessutom ska samtrimmas med längdåkningen. Jämför med jönssporten nordisk kombination, där man tar ett lunchbreak mellan momenten, som inte har någonting med varandra.
- Färre anläggningar och utbildningsmöjligheter. Man kan träna längd överallt där man kan träna skidskytte, men inte vice versa.
Det är alltså en nödvändighet att man börjar med längdskidåkning, för att sedan eventuellt lägga till ett gevär och "byta sport". Sakens natur gör att man går från längd till skidskytte och inte tvärtom (och det verkar också vara i den riktningen bitterheten går...). En ärthjärna som Poromaa kan säkert få det till att det ligger ett "misslyckande" i grunden, men eftersom skidskyttar som regel utstrålar mer livsglädje än längdåkare, så krävs det nog några faktiska bevis för den tesen.
2. Att tävling på elitnivå är den enda motivationen att börja med en sport
- De flesta som börjar och fortsätter med en sport gör det för att det är roligt, inte för att de tror att de ska bli bäst i världen. Samtliga sporter vilar på en bred bas av "entusiaster" som är medvetna om att de inte tävlar, eller någonson kommer att tävla, på en nivå som betyder något för någon annan än de själva.
- Att lära sig skjuta är så pass svårt att man behöver ett stort driv för att elitsatsa. De som tävlar i skidskytte på hög nivå verkar genomgående tycka om vad de gör, och det gäller inte minst de bästa åkarna. Tror knappast att det är någon som ser sig själv som misslyckad längdskidåkare.
- Anekdotiskt, men det verkar finnas ett mycket större antal syskonpar som sysslar med skidskytte på tävlingsnivå, vilket tyder på intresse och tillgänglighet snarare än bristande prestation som längdåkare.
Summa summarum:
Skidskytte är glädje, folkfest och kärlek!
Längdskidåkning är depression, sodomi och hat.
__________________
Senast redigerad av Totentanz 2024-02-24 kl. 16:24.
Senast redigerad av Totentanz 2024-02-24 kl. 16:24.
Citat:
Att alla skidskyttar "börjar" som längdåkare är uppenbart. Sporten är bokstavligen längdskidåkning + skytte. Vad (vissa) längdfanatiker vill göra gällande är dock något helt annat, nämligen att skidskyttar utgör b-sorteringen. Om detta verkligen var fallet så skulle de knappast vara någon förlust för längdsporten på elitnivå. Det är sporten i sig de inte tål, eftersom den blivit mer populär än den "rena och ädla" skidåkningen. Som om inte all sport på tävlingsnivå är jippo och cirkus, underbyggd av sponsorpengar, med godtyckliga regler som inte har med sportens "renhet" att göra.
Innerst inne är de slitna mellan två skrämmande insikter. Den första är att den tradionella skidåkningen (vilken jag också föredrar), med intervallstarter, svåra banor, långa lopp och långa slingor med minimal hängåkning, inte är intressant för "en modern publik". Denna sorts skidåkning är exklusiv, inte lönsam eller internationellt gångbar. Det för med sig en gnagande skräck att sporten är så liten att segrar inte betyder något. Vem bryr sig om att Sverige är bäst i världen på innebandy, när så få länder utövar sporten?
Den andra insikten är att längdåkningen bara kommer att kunna hävda sig som nationell stolthet (delvis gentemot skidskyttet) genom att fortsätta urvattna sin själ med trams som masstarter, bonuspoäng, androgyna åklängder, sprint, lagsprint, stadsbanor, kvällslopp (fyrverkerierna syns bättre på kvällen), minitourer och skidbyten. Vilken väg man än väljer så ligger otillräcklighetskänslan där i botten och pyr.
Tror väl knappast det undgått någon hur mycket mer sympatiska skidskyttar är jämfört med längdåkare. Det är inom längdåkningen nationshatet frodas, och fansen är värst av alla. Ändlösa dopinganklagelser, hat på sociala medier, och ibland ren huliganism.
Det är inom längdåkningen utövarna knappt hejar på varandra. Man behöver bara jämföra träbocken Kläbo med JT Bö. Kläbo är alltid först ut ur målfållan, verkar inte gilla att vinna, och gör ingenting mer än nödvändigt för att skapa intresse. Det är svårt att tänka sig en sämre ambassadör för sin sport, men längdåkningen har nog ALDRIG haft en bra ambassadör. För "karaktärer" som Northug så är det vanligen stöddigheten som sticker ut. Man måste nog gå tillbaka till Elofsson för att hitta en världscupvinnare som inte är frånstötande. Johannes Thingnes Bö är raka motsatsen, och han är inte först.
Längdskidåkningen är b-sorteringen av moral och karaktär.
Hursomhelst så har argumentet två grova felslut:
1. Att valet mellan sporter görs uteslutande från åkkapacitet
- Det extra momentet gör skidskyttet svårare att begripa och ta till sig. Många som är bättre lämpade för skidskytte kommer troligen inte ens i kontakt med sporten.
- Vapnet i sig, man sätter inte gevär i händerna på åttaåringar hursomhelst.
- Ett extra moment att träna på från grunden, som dessutom ska samtrimmas med längdåkningen. Jämför med jönssporten nordisk kombination, där man tar ett lunchbreak mellan momenten, som inte har någonting med varandra.
- Färre anläggningar och utbildningsmöjligheter. Man kan träna längd överallt där man kan träna skidskytte, men inte vice versa.
Det är alltså en nödvändighet att man börjar med längdskidåkning, för att sedan eventuellt lägga till ett gevär och "byta sport". Sakens natur gör att man går från längd till skidskytte och inte tvärtom (och det verkar också vara i den riktningen bitterheten går...). En ärthjärna som Poromaa kan säkert få det till att det ligger ett "misslyckande" i grunden, men eftersom skidskyttar som regel utstrålar mer livsglädje än längdåkare, så krävs det nog några faktiska bevis för den tesen.
2. Att tävling på elitnivå är den enda motivationen att börja med en sport
- De flesta som börjar och fortsätter med en sport gör det för att det är roligt, inte för att de tror att de ska bli bäst i världen. Samtliga sporter vilar på en bred bas av "entusiaster" som är medvetna om att de inte tävlar, eller någonson kommer att tävla, på en nivå som betyder något för någon annan än de själva.
- Att lära sig skjuta är så pass svårt att man behöver ett stort driv för att elitsatsa. De som tävlar i skidskytte på hög nivå verkar genomgående tycka om vad de gör, och det gäller inte minst de bästa åkarna. Tror knappast att det är någon som ser sig själv som misslyckad längdskidåkare.
- Anekdotiskt, men det verkar finnas ett mycket större antal syskonpar som sysslar med skidskytte på tävlingsnivå, vilket tyder på intresse och tillgänglighet snarare än bristande prestation som längdåkare.
Summa summarum:
Skidskytte är glädje, folkfest och kärlek!
Längdskidåkning är depression, sodomi och hat.
Innerst inne är de slitna mellan två skrämmande insikter. Den första är att den tradionella skidåkningen (vilken jag också föredrar), med intervallstarter, svåra banor, långa lopp och långa slingor med minimal hängåkning, inte är intressant för "en modern publik". Denna sorts skidåkning är exklusiv, inte lönsam eller internationellt gångbar. Det för med sig en gnagande skräck att sporten är så liten att segrar inte betyder något. Vem bryr sig om att Sverige är bäst i världen på innebandy, när så få länder utövar sporten?
Den andra insikten är att längdåkningen bara kommer att kunna hävda sig som nationell stolthet (delvis gentemot skidskyttet) genom att fortsätta urvattna sin själ med trams som masstarter, bonuspoäng, androgyna åklängder, sprint, lagsprint, stadsbanor, kvällslopp (fyrverkerierna syns bättre på kvällen), minitourer och skidbyten. Vilken väg man än väljer så ligger otillräcklighetskänslan där i botten och pyr.
Tror väl knappast det undgått någon hur mycket mer sympatiska skidskyttar är jämfört med längdåkare. Det är inom längdåkningen nationshatet frodas, och fansen är värst av alla. Ändlösa dopinganklagelser, hat på sociala medier, och ibland ren huliganism.
Det är inom längdåkningen utövarna knappt hejar på varandra. Man behöver bara jämföra träbocken Kläbo med JT Bö. Kläbo är alltid först ut ur målfållan, verkar inte gilla att vinna, och gör ingenting mer än nödvändigt för att skapa intresse. Det är svårt att tänka sig en sämre ambassadör för sin sport, men längdåkningen har nog ALDRIG haft en bra ambassadör. För "karaktärer" som Northug så är det vanligen stöddigheten som sticker ut. Man måste nog gå tillbaka till Elofsson för att hitta en världscupvinnare som inte är frånstötande. Johannes Thingnes Bö är raka motsatsen, och han är inte först.
Längdskidåkningen är b-sorteringen av moral och karaktär.
Hursomhelst så har argumentet två grova felslut:
1. Att valet mellan sporter görs uteslutande från åkkapacitet
- Det extra momentet gör skidskyttet svårare att begripa och ta till sig. Många som är bättre lämpade för skidskytte kommer troligen inte ens i kontakt med sporten.
- Vapnet i sig, man sätter inte gevär i händerna på åttaåringar hursomhelst.
- Ett extra moment att träna på från grunden, som dessutom ska samtrimmas med längdåkningen. Jämför med jönssporten nordisk kombination, där man tar ett lunchbreak mellan momenten, som inte har någonting med varandra.
- Färre anläggningar och utbildningsmöjligheter. Man kan träna längd överallt där man kan träna skidskytte, men inte vice versa.
Det är alltså en nödvändighet att man börjar med längdskidåkning, för att sedan eventuellt lägga till ett gevär och "byta sport". Sakens natur gör att man går från längd till skidskytte och inte tvärtom (och det verkar också vara i den riktningen bitterheten går...). En ärthjärna som Poromaa kan säkert få det till att det ligger ett "misslyckande" i grunden, men eftersom skidskyttar som regel utstrålar mer livsglädje än längdåkare, så krävs det nog några faktiska bevis för den tesen.
2. Att tävling på elitnivå är den enda motivationen att börja med en sport
- De flesta som börjar och fortsätter med en sport gör det för att det är roligt, inte för att de tror att de ska bli bäst i världen. Samtliga sporter vilar på en bred bas av "entusiaster" som är medvetna om att de inte tävlar, eller någonson kommer att tävla, på en nivå som betyder något för någon annan än de själva.
- Att lära sig skjuta är så pass svårt att man behöver ett stort driv för att elitsatsa. De som tävlar i skidskytte på hög nivå verkar genomgående tycka om vad de gör, och det gäller inte minst de bästa åkarna. Tror knappast att det är någon som ser sig själv som misslyckad längdskidåkare.
- Anekdotiskt, men det verkar finnas ett mycket större antal syskonpar som sysslar med skidskytte på tävlingsnivå, vilket tyder på intresse och tillgänglighet snarare än bristande prestation som längdåkare.
Summa summarum:
Skidskytte är glädje, folkfest och kärlek!
Längdskidåkning är depression, sodomi och hat.
Ändå lite förvånande att du med din "renrasiga livsåskådning" föredrar något så tillrättalagt som skidskytte, som i sin utformning med sin inbyggda varians är som gjord för att lyfta fram medelmåttor.
__________________
Senast redigerad av MacReady 2024-02-24 kl. 17:07.
Senast redigerad av MacReady 2024-02-24 kl. 17:07.
__________________
Senast redigerad av Totentanz 2024-02-24 kl. 17:19.
Senast redigerad av Totentanz 2024-02-24 kl. 17:19.
__________________
Senast redigerad av pg46 2024-02-24 kl. 17:50.
Senast redigerad av pg46 2024-02-24 kl. 17:50.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
