Citat:
Ursprungligen postat av
FilosofensMamma
Kan man kalla sin kvinna för ens ägodel när man är tillsammans? Det tycker jag eftersom ens ägodelar kan man bestämma över, och kvinnan måste lyda mannen för att inte hamna i trubbel. Om kvinnan inte vill lyda mannen är hon sin egen entitet. Kvinnor fungerar inte och hade inte överlevt utan män, vilket då också borde implicera att kvinnor inte fungerar som egna entiteter. Om de inte fungerar som egna entiteter så drar jag slutsatsen att de måste vara ägda av en man?
Det måste betyda att alla kvinnor är och bör kallas ägodelar?
Kvinnan var mannens juridiska ägodel enligt svensk lag. När hon var ung, var hon faderns ägodel. När någon man kom till fadern och bad om dotterns hand, så var traditionen att ansvaret för den unga kvinnan skulle föras över på maken genom bröllop. Juridiskt sett var kvinnan då omyndigförklarad och mannens egendom, men också mannens ansvar. Dvs termer som "sexuellt våld inom äktenskapet" fanns inte. Mannen kunde göra i princip vad han ville, utan andra påföljder än att möjligen bekantskapskretsens män började knorra lite som social signal. Kvinnans juridiska makt var jämförbar med ett husdjur eller en häst.
Senast på 1800-talet kunde en- eller flera män förgripa sig på en kvinna, och sen - för att förhindra henne att rapportera det till Länsmannakontoret - så kunde någon av männen ta henne till hustru, gifta sig med henne. Då gällde inte hennes anmälningsmöjlighet längre. I värsta fall kunde han gifta sig med henne och sen röva med sig henne, i egenskap av make. Det fanns sällskap av män som ägnade sig åt sånt här på en smått systematisk skala.
Det var en tusenårig lång företeelse som har funnits såväl i Skandinavien som många andra platser på jorden. Kallas
brudrov, eller "enleveringar", och förekom en del. Finns mängder av folkberättelser om sånt här, finns tavlor målade, och Mozart skrev en världskänd opera på 1700-talet som heter just
Enleveringen ur seraljen, och innefattar bland annat en historia som involverar brudrov.
Den här traditionen började avskaffas på 1940-talet. 1961 så blev det till slut lagligt för en make att dömas för sexuellt våld eller otukt mot sin laga hustru. Det hade kvinnor inte fått hjälp med innan, och inte heller att skiljas från sin man. Dom sista spåren av den här traditionen försvann 1982 (tror jag det var) när kvinnan till slut - åtminstone i princip - ansågs vara en fristående individ, oberoende av mannen. Att "ett par" är två individer som väljer- eller inte väljer att gå genom tillvaron sida vid sida; oavsett vilka kön man har.
Jag tycker det är helt rätt väg att gå. Rent pragmatiskt finns det inga spår av att kvinnor inte klarar sig själva nästan bättre än män i många avseenden.