Javier Milei

postcovid-tillväxt räknas inte. 2020 minskade landet 8.28% för att växa just 5% och 2,9% nästkommande år.

Innan det växte Brasilien med 1-1,5% 2017-2019, minskade med 3,3% år 2016 och minskade 3,5% år 2015, växte 0,5% år 2014 och 3% 2013, 1,9% 2012. Totalt så får du i princip 0% tillväxt på 10 år, och då har befolkningen växt med 15 miljoner. Valutan har fallit pladask dessutom, från 2 reais per dollar till 5 reais per dollar. I Argentina ser utvecklingen ännu värre ut.

Jämför detta med Chile: 2022: 2,3%, 2021: 11,7%, 2020: -6%, 2019: 0,9%, 2018: 4%, 2014-2017: ca 2%, 2013: 3,3%, 2012: 6,2%

Snitt på ca 3% tillväxt per år.

Totalt har Brasilien och Argentina haft en katastrofal utveckling senaste decenniet i takt med att exporten och importen till Kina ökat exponentiellt.


https://qph.cf2.quoracdn.net/main-qi...9dc67560d-pjlq

Som du ser så har tillverkningsindustrins andel av ekonomin fallit pladask i Brasilien och Argentina, medan Mexikos håller sig starkt.

Kina har inte haft betydande effekt för att modernisera industrin i varesig Argentina eller Brasilien, däremot har importen av kinesiska industriprodukter ökat markant. Givetvis vill du ha ett land som Japan, Sydkorea, Tyskland eller USA ifall du vill modernisera industrin, då Kina fortfarande är specialister främst på att skapa lågkvalitativa industriprodukter och är en direkt konkurrent emot den lågkvalitativa industrin i Latinamerika. Arabländer som i princip helt saknar industrier kan säkert ha nytta av kinesisk kompetens när det gäller industriell produktion, liksom afrikanska länder som saknar infrastruktur, , men för latinamerikanska länder som industrialiserat sig sedan 80 år tillbaka så tror jag inte att Kina är mycket till hjälp.

Argentina måste befria sig från skuldberget först och främst ifall de vill vara självständiga, inte skapa alternativa skuldberg med Kina som alternativ. Stora försäljningen av offentliga bolag kan bli en del av steget mot att göra sig av med en del av dessa skulder. Produktionen av skifferolja i vaca muerta kommer vara fundamental också för att landet ska kunna betala av sin skuld, och där finns nog inget land som kan hjälpa landet lika mycket som USA (möjligen Kanada).

Du blåser upp det negativa med Brasilien och Argentina. Endast det senare landets utveckling kan beskrivas som ”katastrofal” och då handlar det främst om skuldberget. Om du inbillar dig att USA är till någon hjälp i det avseendet så kan jag bara garva åt din naivitet. Det är meddelst skuldsättning som USA snärjer andra länder. Naturligtvis är Kina ett alternativ till IMF-lån eftersom Kinas finansieringsupplägg är strukturerade på ett helt annat sätt. Dessutom har Kina redan initierat ett investeringsprogram i Argentina på över 20 miljarder USD. Något liknande skulle USA aldrig erbjuda.

Att växa 0% på tio år medan befolkningen växer, få valutan att förlora 70% av sitt värde och skuldbergen att öka från 40% till 80% är katastrofalt, men i latinamerika finns det givetvis flera gradskillnader i "katastrof":

Brasiliens utveckling=katastrof
Argentina=total katastrof
Venezuela=en katastrof bortom all rimlig logik

Jag är väldigt pragmatisk och studerar land för land dess specifika geopolitiska intressen, inkludera mig inte i grupper som antar att USA=bra och Kina=dåligt eller USA=dåligt och Kina=bra som universella principer.

För Afrika, Centralasien och arabvärlden är Kina antagligen på olika sätt bättre partners än USA. För Sydostasien, Indien och Latinamerika är USA/EU/Japan bättre partners då dessa länder är konkurrenter till Kina när det gäller lågkvalitativ industriproduktion.

Kina kan mycket riktigt ge billiga lån med förbehåll till Argentina, som landet tillslut inte har råd att betala tillbaka pga landets kulturella tendenser (som liknar sydeuropa), och som innebär tillslut att Kina kan äga hamnar och andra strategiskt viktiga resurser.

Argentina måste fokusera på att bli av med skulder, inte få fler skulder från annat håll. Industrin måste få nytt liv och då är Chile och Mexiko förebilden, inte Brasilien. Skifferoljan måste extraheras och då är inte Venezuela förebilden. Kina kommer fortsätta köpa massor av mineraler och jordbruksprodukter oavsett vad, så det är inte viktigt att man offrar sin industri genom frihandelsavtal med Kina som förintar landets redan krisande industri. Att bli Kinas nya bananland (i Argentinas fall nötköttland) är inget man ska ha som mål.

USA är det enskilt mest drivande landet bakom skuldfällor som Argentina jämte en rad andra länder hamnat i. Om du tycker att Brasiliens och Argentinas ekonomier är så tvärusla vill jag påminna om att det är USAs bakgård vi talar om. USA har alltsedan Monroedoktrinen haft ett enormt inflytande på Sydamerika och då inte minst ekonomiskt. Kina har precis börjat flytta fram positionerna i Sydamerika. Den typ av finansiering som Kina kan erbjuda kan t.o.m vara räntefri så det är oerhört mycket förmånligare än något IMF eller övriga väst har att komma med. Sen krävs även ett stålbad med stram finanspolitik om Argentina ska få bukt med sin skuldbörda. Givet det så är det extra viktigt att få in stora kinesiska investeringar.

Givetvis har USA haft enormt inflytande i Sydamerika, speciellt under kalla kriget och det är svårt att utvärdera ifall detta inflytande varit positivt eller negativt. Jag fastställer att Argentina har en befolkning av främst italiensk och spansk bakgrund, och vi ser hur liknande länder likaså har hamnat i skuldfällor genom att byta till euron och leva på tyska skulder. Liknande skuldfällor har inte Östeuropeiska länder hamnat i, trots liknande förutsättningar för att hamna där. Jag anser att det finns en kulturell dimension till att just hamna i sådana fällor. Sydeuropeer är livsnjutare som inte lever för morgondagen, och jag tror att kulturella tendenser är av större vikt för att analysera dessa problem än exempelvis politiska problem.

Milei kanske genomför en stålbad nu, och kanske det tar tid för förändringarna som genomförs att vända på utvecklingen i människors vardag. Om 4 år så kanske argentinarna har förlorat tålamodet med stålbadet och röstar på en än mer galen peronist, kanske en som liknar Chavez/Maduro i sin populism. Då är vi tillbaka till den negativa spiralen mot avgrunden.

Argentinarna är nu mycket mer välutbildade och har större diversitet än Venezuela i sin ekonomi, det borde gå att finna ett sätt ut ur eländet, men demokrati innebär att framtiden är väldigt oförutsägbar, till och med ifall Milei visar sig vara kompetent och mer än en populistisk showman.

Anledningen till att Chile fungerade var ju för att Pinochet hade god tid att konstruera sin samhällsmodell och vid kriser så hade han råd att vänta tills stormen hade lugnat ner sig. Tyvärr hade övriga latinamerikanska länder militärjuntor som var betydligt mer populistiska och drev på för både protektionism och att blåsa upp statsapparaten och inflationen istället för att ha tålamod med marknaden, tills den visar sig klara sig på egen hand.

Chile lever idag på främst investeringar från Nordamerika och Europa, jag tror att Kinas kompetens i mycket som måste moderniseras lätt kan överskattas. Lägg märke till hur Kina inte på något sätt kunnat fylla på tomrummet från USA i Venezuela. Det är enkelt att bygga infrastruktur i bananländer i Afrika, men att komma till ett medelinkomstland som Argentina som fortfarande idag har högre BNP per capita än Kina och som haft en hyfsad välutvecklad industri sedan tiden då Kina var ett land fylld med svältande bönder, det är en annan fråga. Jag vet inte ens ifall Kina har kompetens för att utnyttja skifferolja effektivt. Kina har ju själv en enorm mängd skifferolja inom sina gränser som den inte lyckas extrahera, de har till och med öppnat för utländska företag som ska investera i landet för att kunna utnyttja dessa resurser. USA producerar samtidigt 8 miljoner fat per dag av skifferolja och det finns inget land som ens kommer i närheten av dessa siffror.

Två saker kan vi i alla fall säga säkert. 1. Sydamerika generellt har under lång tid varit ett stort misslyckande och då inte minst ekonomiskt. 2. USA har minst lika länge utövat ett stort inflytande över Sydamerika. Det är knappast långsökt att USA för egna intressen på olika sätt utnyttjat de mer eller mindre korrumperade och svagsinta regimer som funnits i Sydamerika.

Chile är ett särfall och inget som Argentina kan jämföra sig med. Pinochet var något så ovanligt som en politisk ledare som faktiskt brydde sig om sitt land och sitt folk. USA surnade till rejält på Pinochet under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal när han gjorde slut på bankirkalaset.

Argentina är som sagt så djupt skuldsatt att det bara finns två alternativ. Endera blir Argentina USAs 51a delstat. Eller så satsar Argentina fullt ut på Kina och BRICs och bibehåller sin självständighet. Jag har följt hur Kina arbetat med FDI och BRI under många år i olika delar av världen och jag kan inte undgå att bli imponerad. Kineser resonerar väldigt långsiktigt, inte alls som kvartalskapitalistiska USA. Framförallt är det med Kina som huvudsaklig samarbetspartner möjligt att uppnå ekonomisk tillväxt utan skuldackumulation. Något väst inte lyckats med på närmare 50 år.

En valuta mindre tycker jag är bra. Hade gärna sett han legalisera kokain.

Han är för att legalisera alla droger, samt prostitution.

Grundproblemet är ju att den argentinska riksbanken har på order av genomkorrupta peronister misskött sitt arbete. Hade t.ex. räntan bibehållits för ca 6-8 år sedan så hade den kunnat bibehålla viss stabilitet. Men, då peronisterna i grunden har agerat som Venezuela och Maduro eller Grekland och Pasok så har ekonomin förstörts i grunden. T.ex. försökte peronisterna förbjuda landets jordbrukare från att sälja produkter på öppna marknaden för att tvinga dem att sälja med förlust i hemlandet för att säkra ständigt låga priser istället för att dra in kapital utomlands. Resultatet blir bara att bönderna blir tvungna att lägga ned produktion varvid det blir än värre.

Det politikerna bör ta till sig är tvenne saker, 1. det tar tid innan det blir bättre igen och 2. de måste hålla en stabil kurs, hålla räntan på rimlig nivå, ta hänsyn till inflationen, inte lägga sten på börda på producenterna.

Ja, redan nu kan alla fans av Milei inkassera sin första besvikelse.

”Argentina under incoming President Javier Milei will remain part of the Paris Agreement on climate change, the country’s new top climate diplomat told Reuters on Sunday, despite the leader’s past comments that global warming is a hoax.”

https://dailystormer.in/argentina-ne...-attacking-it/

Undrar om han anser att marknaden är ofelbar eller om legalisering bara helt enkelt är bättre?

Jag lyssnade på en pod med Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson.
Det är ju intressant när en marknadsivrare som Segerfeldt går igång och vill kapa det ena och det andra utan att ens nämna att det finns en funktion eller nytta med det vederbörande vill kapa i som det privata inte kommer ersätta utan reglering, då hörs det ingenting om det.

En opinionsbildare har väl som uppgift att spela tunnelseende, men det där tunnelseendet är ju mer en sorts populistisk retorik än det är en steelman för fri marknad.
Det är pinsamt faktiskt, och fler skulle nog vara för privatiseringar och avregleringar om det samtidigt uttrycktes farhågor och reglering för tygling där det skulle behövas.

För de som ville berika sig och betala sig till ett gott leverne för sig själva är det ju strålande men, det behövs granskande organ för det är så vi får ansvarsutkrävande, och ansvarutkrävande är ju vad samma personer tjatar om hela tiden när det gäller det offentliga.

En sann libertarian legaliserar inte, han avkriminaliserar, vilket jag antar att Milei vill göra.