Varför jobba hårdare bara för att det saknas folk?

Så är det. Det är ett symptom hos svensk medelklass idag. Alla vill känna sig bättre än någon annan. Man intalar sig att man själv är speciell och att alla under är smuts.

Tror denna frånvaro av ansvarskänsla som man ser mer och mer av är en starkt drivande orsak till polariseringen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsgivare tycker att arbetstagare är idioter som knappt förtjänar nån lön öht, och arbetstagare tycker att arbetsgivarna är idioter som bara håvar in pengar och lever lyxliv på arbetstagarnas bekostnad.

Sanningen är att båda sidorna har fel!

Synd att inte båda sidor kan se att de faktiskt behöver varandra, och att många företag behövs för att samhället i stort ska fungera.

Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare.

Problemet är ju att många arbetsgivare aldrig blir nöjda. Arbetstagare har ökat produktiviteten enormt sedan 50-talet medan reallönerna inte ökat nämnvärt. Ändå ska det ständigt skäras ner, omorganiseras, nya mellanchefer kommer och vill visa fina siffror så de avskedar några och låter de som är kvar jobba hårdare och snabbare och så håller det på. Företagsägarna måste ju finansiera sina instagrambarns lyxresor till Seychellerna, LV bags, lyxvåningar och annat Bianca Ingrosso-krafs, och för att hålla uppe den livsstilen piskar de sina anställda. De tar gärna in billig desperat arbetskraft från typ Indien och Ukraina också för att kunna sänka lönerna och öka kraven ännu mer.

Jag hade en gång en situation där jag fick säga till min arbetskamrat ett antal gånger för att han jobbade så slött och detta gjorde då att min arbetsbelastning blev mycket större. Hans försvar till detta var ungefär som Ts frågeställning, företaget var konstant underbemannat och det var inte hans problem att de inte kunde ha tillräckligt med personal för att få jobbet utfört. Problemet med den retoriken var mest att JAG kunde få jobbet utfört med den tiden JAG hade att tillgå, det var bara det att han tyckte att han inte hann med.
Givetvis kan man ha situationer där någon är sjuk eller borta och ofta kommer då någon mellanchef och säger att nu måste vi ta i, men det gör man ju inte. Man gör sitt jobb så gott man kan, inte mer. Men heller inte, som det tyvärr ofta är, inte mindre.

Jag läser och hör rätt ofta om anställda som frivilligt jobbar mycket hårdare om det saknas folk på dennes avdelning. Det kan exempelvis gälla om någon/några är sjuka.

Jag kan på sätt och vis förstå resonemanget om man jobbar på ett litet familjeägt företag. Då kan det ju vara otroligt viktigt att en order kan levereras i rätt tid. Då kanske arbetsgivaren dessutom belönar de anställda som ger järnet för att täcka upp.

Men varför man jobbar halvt ihjäl sig om man jobbar på ett medelstort eller stort företag förstår jag inte. Särskilt inte om man har en lägre position på företaget.

Jag jobbar själv som kontorsvaktmästare på ett stort företag. Det sker ingen fysisk produktion på detta företag utan alla anställda är tjänstemän. Om någon är sjuk i min arbetsgrupp så skulle jag aldrig drömma om att kompensera för detta genom att jobba i ett högre tempo än vad jag finner vara behagligt. Visst, det leder till att vissa saker inte blir gjorda. Men jag kan omöjligt se att det är mitt problem. Jag tycker inte att jag har något personligt ansvar för att saker inte blir gjorda bara för att några är frånvarande. Arbetsgivare betalar anställda för att dessa ska jobba. Om det saknas folk så är det upp till arbetsgivaren att lösa detta.

Jag har en bekant som är tjänsteman på samma företag. Han berättar ofta om hur de på hans grupp tvingas jobba häcken av sig för att täcka upp vid andras frånvaro. Jag fattar inte varför de ställer upp på detta. De får ju ingen kompensation alls.

Visst, skulle arbetsgivaren beordra mig att jobba övertid så skulle jag naturligtvis göra detta. Då får jag ju i alla fall betalt för det extra slitet. Detta sker dock väldigt sällan.

Hur ser ni andra på detta?

Problemet med den retoriken var mest att JAG kunde få jobbet utfört med den tiden JAG hade att tillgå, det var bara det att han tyckte att han inte hann med.

Tror denna frånvaro av ansvarskänsla som man ser mer och mer av är en starkt drivande orsak till polariseringen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsgivare tycker att arbetstagare är idioter som knappt förtjänar nån lön öht, och arbetstagare tycker att arbetsgivarna är idioter som bara håvar in pengar och lever lyxliv på arbetstagarnas bekostnad.

Sanningen är att båda sidorna har fel!

Synd att inte båda sidor kan se att de faktiskt behöver varandra, och att många företag behövs för att samhället i stort ska fungera.

Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare.

Kan kanske ha med ålder och erfarenhet att göra. Jag är 63 år och har haft samma jobb sedan 1978. När jag var betydligt yngre så ifrågasatte jag inte så mycket alls. Sa chefen att jag skulle jobba dubbelt så fort så försökte jag göra detta.

Idag tänker jag mer på sådana här saker. Företaget jag jobbar på gör flera miljarder i vinst varje år. Jag tjänar drygt 27 000 kr/månad. Är det verkligen min sak att jobba ihjäl mig när jag inte får en krona för det? Jag tycker faktiskt inte det. Företaget har definitivt råd att ta in den personal som behövs.