Psykakuten - St: Görans

Här är en till från 2004 (har varit där många gånger senare, men alla besök har varit ungefär lika illa, dock ej orkat skriva längre pga att depressionen ökat)

[i]St. Görans

Jag hade ett av mina många sammanbrott för några dagar sen. Klockan var way past bedtime när jag sprang runt som en nackad höna i lägenheten. Jag kunde inte fokusera på annat än att må dåligt, och kroppen kunde inte utföra hjärnans kommandon.
Panikångest. Förstås. Lite starkare än vanligt dock, eftersom jag fick den ogeniala idén att börja skära mig igen, jag som hade varit ren i flera månader och allt.
Rusade in i badrummet, ryckte ut den lilla lådan i badrumsgarderoben, krafsade desperat runt bland mediciner, nagelsaxar och krämer innan jag fick tag på den ljusorangea osmidiga Bicen. Rakhyvlarnas Fiat. Satte den mot vänsterarmen, tittade upp i det vitkorniga taket med mina våta ögon, bet ihop tänderna och snittade. I början syntes ingenting. Nästan så att man trodde att det inte tog. Sedan ser man små röda bubblor titta fram och bilda ett långt tunt jack, tills tyngdlagen tar ut sin rätt och skickar en kall droppe nedför armen, som kör slalom mellan hårstråna.
Jag skar igen. Och igen och igen och igen. Kors och tvärs. Tills min arm såg ut som en skridskobana från helvetet.
När rakhyveln är full av skinnbitar faller jag ned till golvet av psykisk utmattning. Och hade jag haft ett uns IQ så hade jag legat kvar där och blödigt klart. Men nu är jag inte så jävla smart, och därför försöker jag lite senare på natten ringa till någon telefoncentral för akutpsychos.
En väldigt nervös brud svarade. Märktes på henne att hon inte kunnat jobba där länge. Om ens en full dag. Hon darrade på rösten och kunde vara tyst i flera minuter åt gången under vårt samtal. Frågorna hon ställde kom direkt från Hur-du-bäst-svarar-när-en-dåre-ringer-formulär-1A.
Härlig början för en rookie liksom. En Instinct på halsen. Jag körde över henne helt. Jag var totalt genomvittrad av ångest, frustration, galenskap, ilska och sorg, och vräkte hämningslöst ut alla mina förtryckta känslor som jag dämt upp under de senaste månaderna.
Riktade såklart inte agget mot henne personligen, men likväl fick hon höra en hel del som akutteamets sedvanliga klimakteriekunder aldrig skulle säga. Inte samma division riktigt.
Till slut blev det tyst. En stabil mansröst dök då raskt upp.
– Ja hallå? Hon fick ett annat samtal här och var tvungen att gå, men jag kan kanske hjälpa dig istället?
Yeah Right. Ett annat samtal my ass. Vilken dåre tar han mig för? Inte någon som kan passa in på 1A i alla fall. S376 kanske. Om han ska ljuga så kan han väl göra det så jag inte märker det? Jag skonar honom från min sarkasm, och låter han tro att han styr showen lite. Han frågar om jag har planer på att ta livet av mig.
– Hela tiden, varje dag, varje timma, svarar jag innan han ens hunnit avsluta frågan.
– Jaha. Och hur har du tänkt dig göra det då?
Va?
Spola tillbaka. Vad fan var det för jävla fråga?! Varför vill han veta det? Så jag inte ska hamstra piller? Varför tror han jag har något intresse av att delge med honom hur jag behagar dö i denna stund?
– Ja du, först ska jag ta min blänkande kockkniv ur knivstället, sen ska jag åka upp till Karolinska och ge mig på läkarna som sa att jag inte led av depression och nekade mig behandling för detta, och därefter ska jag sätta eggen mot mitt eget hjärta och springa in i en vägg, svarar jag i ren protest.
Han blir också tyst, precis som tjejen innan. Jag hatar sånt. Tills han tafatt säger:
– Jaha. Det var ju inte bra att du känner för att skada andra...
Wrong answer motherfucker! Jag har nyss skurit mig själv 17 gånger, och inte fått knulla på över ett år. Tror han - i egenskap av sjuksyster - att jag - i egenskap av legitimerad fullfjädrat psykfall - bryr mig om andra i just denna tidpunkt, då jag uttryckligen sagt att jag skadat mig själv? Jag ringde in för att få hjälp, inte leka 20 frågor och äta moralkakor över långsökta framtidsscenarion.
Jag börjar runda av samtalet, då jag nu anar att det inte finns någon hjälp att få. Och mycket riktigt.
– Vi kan inget göra ikväll, men kanske kan skicka ut ett akutteam till dig imorgon. Och blir det värre så är du välkommen att ringa 112…
Lägger på luren i örat på karlen. Slår 112 som han sa. För det är redan värre, något han hade fattat om han inte suttit och raggat på sin kvinnliga kollega hela dagen. En kille med len röst svarar.
– 112 vad är det som har inträffat?
– Jag skulle behöva komma in till psykakuten, mår inte riktigt bra. Kan du skicka hit en ambulans?
– Nej, det kan jag tyvärr inte, men det går väl bussar?
– Jo, men jag blöder en del, för jag har skurit mig själv 17 gånger…
Jag säger det lika lugnt som ”Attans då, vi fick visst regn idag”. Kan ana hur killen helt plötsligt inser allvaret i andra ändan.
– På så vis! Jag skickar ut en ambulans direkt!
20 minuter senare sitter jag fastspänd i baksätet på blingblingbussen och är på väg till St. Görans psykakut, med en rödhårig brud bredvid som frågar frågor.
– Vad är det som hänt? frågar hon bestämt och oempatiskt med blicken fäst överallt utom på mitt ansikte.
– Dålig dag, säger jag trött. Inget av svaren kan göra det bättre för någon av oss. Sen frågar hon inget mer.
Efter ytterligare 20 minuter intar jag St. Görans, med en svidande kladdig arm under skjortan. Det är onsdag natt, och jag är helt ensam på akuten. Bara tomma, tysta och kala korridorer i varje riktning. En sjuksköterska placerar mig i ett ännu kalare rum.
– Doktorn kommer strax, hon ska bara fika klart, säger han och går.
Vänta nu. Fika klart? Fika? Tror jag hamnat fel, jag skulle till psykakuten. Inte till psykdropin. Nåväl. Nu är jag här i alla fall, och kanske kan jag nu äntligen få hjälp, bara slynan fått tryckt i sig sitt muffins. Kanske är hon mot förmodan av den bra sorten. Nu ska de väl ändå fatta, när jag visar mina nya 17.
Efter 20 nya minuter kommer det in en späd, kort liten kvinna med glasögon. Men avsaknaden av fett väger hon upp med desto mer attityd.
– Du kan sätta dig i stolen där! säger hon påtagligt irriterat och pekar mot en obekväm liten sak i rummets hörn. Jag låg ner i sängen, och med tanke på att jag dansat med djävulen hela natten, så ansåg jag mig ha rätt till att få fortsätta ligga ner. Frågar därför med osäker röst om jag inte får ligga ner.
– Nej. Det skulle väl kännas väldigt konstigt, tycker du inte det?” Säger hon barskt och menande.
Jag sätter mig upp vid bordet mitt emot henne, och drar min livshistoria. Igen. Som jag berättat för ett 30-tal andra innan henne. Ja, det borde faktiskt vara min 30:e vitrock i ordningen. Jag säger inte detta till henne, men nämner som hastigast, att ”Jag har träffat en rad läkare innan som mer eller mindre varit idioter”. Detta sa jag inte för att få någon form av svar eller sympati, tvärtom, detta var bara en snabb parantes, och jag påbörjade genast vad jag egentligen skulle säga direkt efter, men hon avbryter mig här abrupt.
– Det där är din uppfattning…
– Jaha. Vad menar du med det? frågar jag förvånat.
– Jag tror knappast att de flesta läkare du träffat varit idioter, men det är en tolkning du gjort, och den får stå för dig…
– Hur fan vet du att de INTE har varit det då??! VA? Har DU träffat dem eller? säger jag upprört, och växlar från snäll och omtöcknad, till Instinct. Och medan jag har hatet färskt passar jag på att ifrågasätta hela hennes likgiltiga och föraktfulla ton som hon haft sedan hon äntrade rummet.
– Vad fan är ditt problem förövrigt??! Varför är du så nedlåtande? Har du haft en dålig dag eller?!!
– JA, DET HAR JAG! utbrister hon.
– Har DU det eller??!, fortsätter hon.
– JA DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG HAR! skriker jag tillbaka, reser mig upp, drar upp ärmen och nickar mot ärren.
– TROR DU JAG SKULLE HA SUTTIT MED DIG HÄR MITT I NATTEN OM JAG INTE HAFT DET? fortsätter jag.
Efter det ställer jag henne mot väggen utan omsvep. Är trött på allt inlindande nu.
– Hur kan du hjälpa mig? frågar jag trött.
– Det kan jag inte! säger hon kyligt utan vilja på att utveckla. Men tystnaden som följer blir för svår att värja sig emot.
– Jag kan bara remittera dig till din läkare som du redan träffar.
Jag blir chockad, och samtidigt uppgiven. Varför ville hon höra min livshistoria nyss, när hon ändå inte kan göra något? St. Görans ska ju vara psykakuternas psykakut. Hela skiten känns istället lika påkostad som en skolpjäs i Härnösand. Men jag tänker i alla fall fixa en sjukskrivning av fittan innan det är över.
– Det kan jag inte heller hjälpa dig med, säger hon när jag frågar. Jag vet att det är rent bullshit.
– Jag föreslår att du åker hem och tar en sömntablett…
Jag sitter helt apatisk, våldtagen av svensk psykvård 2004. Jag kan inte prata mer. Allting känns surrealistiskt. Som en konspiration mot mig. Hur ska man annars förklara att en läkare råder en psykiskt sjuk att ta en sömntablett, särskilt när man redan tagit tre.
Hon börjar inse att jag kan sitta där tyst tills himlen faller ner.
– Ska vi säga så? frågar hon otåligt.
Jag slussas därefter ut i kylan - i dubbel bemärkelse - och tar en taxi hem igen. Nästa dag dyker ”akutteamet” upp i form av en importerad ryska på 30+ med ett par brillor som upphäver tyngdlagen, och ett Fab 5-reject.
Jag släpper in dem, och ser att jag glömt brödkniven på vardagsrumsbordet. Jag bestämmer mig för att flytta den därifrån, eftersom det är i soffan vi skall sitta och prata, och jag vill ha det avplockat när jag har besök. Plus att en kniv kanske skulle vara olämpligt med tanke på gårdagen samtal.
Ryskan som ser mig ta upp kniven och gå mot dem hoppar högt, ända tills jag i nästa nanosekund viker av mot köket och lägger den på diskbänken. Hon säger inget. Men inombords ler jag lite åt det." forts ->

forts

Vi sätter oss ner och börjar prata. Jag drar återigen min livshistoria, komplett med mammas självmordsförsök, behandlingshemmet, rakbladen, sociala fobin, ätstörningarna, aggressionsutbrotten och föraktet för alla som är glada. Berättar till och med om Instinct. Berättar att jag vet vad folk tänker bara genom läsa i deras ansikten. De ser tvivlande på mig, och jag tar som exempel att hon själv trodde att jag skulle knivhugga henne för fem minuter sen (även om den var rätt enkel). Hon ler lite dumt, och säger inget mer om det, vilket bekräftar att jag hade rätt.
Efter det kommer de alltid lika roliga frågorna om jag hör röster, om jag tror jag har övermänskliga krafter och så vidare. Suck. En liten del inom mig trodde att jag fortfarande skulle få hjälp idag. Efter ett tag blir det ganska klart att det inte finns någon hjälp att få. Deras plan är enkel: fortsätt knapra piller, och fortsätt träffa din läkare. That’s it.
Det verkar på något vänster som om de vill att jag ska göra vågen för detta revolutionerande förslag. Jag gapar i några sekunder. Först inatt, och nu här, i min egen soffa. Det är inte roligt längre. Väntar bara på att en gubbe ska komma fram och säga att jag är med i Dolda Kameran. Jag faller återigen i trans av total depression där jag sitter i soffan. Har aldrig känt mig så låg, ensam och hjälplös som nu. Så trött. Så ignorerad. Som om jag skriker från botten av en låst och bortglömd källare. Inser att jag kommer dö på källargolvet.
Jag väcks snart ur transen, då gayen säger
– Ja du Marcus, jag ser tydligt på dig att du inte vill ha någon hjälp, så vi kanske ska gå...?
Jag säger inget. Jag har slut på ord. Och de går ut i hallen. Men bögen vänder sig i hallen och säger då förmanande
– Jo, en sak till Marcus. Det är inte lämpligt att du hotar vår personal som du gjorde igår. Det kan bli ännu svårare för dig att få folk som vill hjälpa dig då, säger snubben och syftar på telefonsamtalet.
”Hota”…? Han frågade mig ju hur jag skulle ta livet av mig. Om han inte gillar svaren så kanske han borde ändra frågorna.
Bögen och Svetlana lämnar Kärrdal, i tron om att de gjort en god gärning. Nu kan de sitta på krogen på fredag och berätta för sina ragg om hur upplyftande och tillfredställande det är att få hjälpa sämre lottade människor i sitt yrke.
Nästa gång kommer jag inte att ringa. Nästa gång tänker jag ligga kvar på badrumsgolvet och blöda färdigt. Sex kvadratmeter kakel är tio gånger bättre terapi än den svenska psykvården.

Jag var där en gång eftersom jag var på väg in i en "flipp" & hade svåra aggressioner. Bemötandet var ypperligt gott av en kvinnlig läkare. Hon tog sig verkligen tid & oroade sig för mig på ett så rart sätt.
Uppföljningen var god. Tjahapp så i stora drag har jag ett gott intryck av ST G´s psykoakut.
Iofs var det ca 4-6 år sedan så vet inte hur det är i numera.

Verkar vara lite av ett lotteri där, beroende på läkaren man får. En gång fick jag jättebra bemötande, det var en invandrare btw.

Dock var jag själv väldigt lugn, nästan lite skämtsam (och då hade jag ändå kollapsat på stan några timmar tidigare pga en psykos, och fick åka ambulans in).

Var jobbigt att sova där dock, en annan gång hörde jag hur en patient blev misshandlad från cellen bredvid min. Kul ljudkuliss att försöka somna in till ...

Jag har varit där flera gånger mellan -98-04, jag minns inte så mkt av nån av gångerna, jag blev inlagd nästan alla gånger över natten för att senare bli vidare transporterad ut till förorten och den lokala avdelningen.

Det jag minns är att jag aldrig setat i den första vänthallen, sen minns jag att det var lång väntetid, en gång fick jag gå ner en trapp, det var när jag hade druckit en hel massa och skurit mig. Där nere var det misär, usch...

Jag har nästan alltid fått lugnande(benzo), men det kan bero på hur jag mått när jag kommit in... Jag har alltid varit i riktigt dåligt skick när jag kommit in.

Kollapsat pga en en psykos?

Fick något psykiskt hjärnsläpp som slog ut alla system i kroppen. Blev sittandes på arslet i en galleria tills någon ringde ambulansen.

Om du haft ätstörningar så kanske det var näringsbristen som kickade in. Jag är inte så säker på att man kan få en flyktig psykos bara sådär och sen kunna prata normalt några timmar senare. För övrigt är jag inte heller säker på att du kan dö av en vanlig rakhyvel, brukar krävas att man kan skära djupare än så och alltså använda ett rakblad utan tillhörande handtag. Har själv testat ett par gånger och jag kom inte så mycket längre än att det sved, det kom lite blod och sen koagulerade det.

Möjligt att jag använder fel ord för situationen, och att det inte var en psykos. Vet dock inte vad man ska kalla det annars, psykos känns som närmast och bäst ord. Skitsaksamma, summan av kardemumman var att jag ballade ur psykiskt och fysiskt. Ingen näringsbrist, bara extrema nivåer av ångest.

Skulle vara "kul" om man kunde föra över den känslan man haft i alla lägen då man gått under i skallen till alla som inte kan sätta sig in i känslan och tror att det bara rör sig om olika smärttrösklar.

Nej, jag tror inte heller man kan dö av en vanlig rakhyvel.

Kan inte fler människor berätta om när dom sökte till akuten på St: Görans?

Detta är ett allvarligt problem för psykiatrin idag, speciellt sedan 80-talisterna kom in i rätt ålder, men delvis också 70-talisterna. Livet består av händelser som är svåra, pojkvänner gör slut, vänner och föräldrar dör och man drabbas av sorg. Dagens unga söker sig till psykakuten när något sånt här inträffat, en naturlig sorgereaktion som man normalt inte behöver en inläggning för.
Detta har ökat lavinartat de senaste åren och är ett stort problem för psykiatrin.

Jo. Det finns många stackars doktorer som ändå måste sitta och lyssna på dessa historier. Akuta stressreaktioner botas inte, de läker av sig själva. Tänk om 40% av alla som sökte på somatiska akuten gjorde det för skrapsår och förkylning.