Den 23 februari 2021 hade dokumentärserien Jag var en lägre ras premiär på SVT. I dokumentären intervjuas, bland annat, tre äldre tornedalska män som berättar om att de som barn i början på 1950-talet utsattes för något som i dokumentären beskrivs som rasbiologiska undersökningar. Det främst första halvan av dokumentärseriens andra del som ägnas åt detta. Avsnittet kan fortfarande ses på SVT Play.
Det finns rent absurda inslag i avsnittet. Bland annat har produktionsteamet med sig ett mätinstrument av det slag som den ökände rasbiologen Herman Lundborg använde när han rasbestämde människor på 1920- och 30-talen. När en av männen ges mätinstrumentet så protesterar han och säger att instrumentet som han undersöktes med var en manick som skruvades på huvudet. Redan här borde ett antal varningsklockor ha ringt. Det gjorde det tyvärr inte. Istället filmades mannen när han mätte sitt eget huvud! ”Det här blir bra teve”, tänkte säkert producenten Kirsi Vanttaja.
För researchen i avsnittet står bland annat historikern Curt Persson. Han är biträdande universitetslektor i ämnet vid Luleå tekniska universitet. Förutom att medverka i SVT-dokumentärer har Persson även varit aktiv inom den Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som regeringen tillsatt. Han har bland annat skrivit ett avsnitt om rasbiologi i kommissionens delbetänkande, Då människovärdet mättes (SOU 2022:32), som presenterades förra året.
På sidan 99 i delbetänkandet skriver Persson följande:
Ingenting av detta nämns i SVT-dokumentären.
Det som Curt Persson syftar på är den forskning om kusingiften och ärftlighet som Jan Arvid Böök bedrev i Tornedalen från andra halvan av 1940-talet och framåt. Bööks forskning fick en hel del uppmärksamhet i pressen vid tidpunkten. Följande kunde läsas i en artikel i Dagens Nyheter den 13 augusti 1949:
Böök fortsatte sin forskning även efter att han knöts till Rasbiologiska institutet. Ur en artikel i Dagens Nyheter den 20 juli 1953:
Förutom undersökningen om kusingiften gjorde Jan Arvid Böök även en omfattande undersökning om psykisk ohälsa och ärftlighet. I den studien ingick, mig veterligen, inga barn. Han gjorde därtill mindre studier, bland annat kartlade han en släkt där det förekom en form av ärftlig klumpfot. Det finns dock inga rasteorier överhuvudtaget i Bööks forskning. Han var dessutom gift med en kvinna från Tornedalen (mer om henne senare i tråden).
I undersökningen om äktenskap mellan kusiner undersökte Böök ett par hundra barn. Det var en av världens dittills största studier av det här slaget. Notera att alla barn som undersöktes inte var ”kusinbarn”, det fanns också en kontrollgrupp med barn vars föräldrar inte var släkt med varandra. När Böök valde ut barn att undersöka så utgick han från kyrkoböckerna i socknarna Pajala, Junosuando och distriktet Muodoslompolo.
Här är en karta över området:
Karta över Norrbotten
Platserna där SVT-dokumentärens ”skallmätningar” genomfördes, Mertajärvi, Parkalombolo och Karungi, är utmärkta med rött. Det gula fältet är området vars kyrkobokföring Böök utgick ifrån. Som vi kan se så ligger Parkalombolo precis i det området, de två övriga platserna ligger en bit utanför. Var även dessa en del av Bööks undersökning bör de undersökta barnen ha släkt i det gulmarkerade området.
Varför nämns ingenting om Bööks forskning om kusingiften i SVT-dokumentären? Tror ni att någon av de äldre tornedalingarna ställt upp i dokumentären om de vetat att det fanns minsta lilla risk för det de upplevde som barn var en del av en ”inavelsstudie”? Om historikern Curt Persson inte kände till Bööks forskning när SVT-dokumentären gjordes, varför har han då inte informerat SVT om saken när han, senast i samband med att han skrev delbetänkande, upptäckte Böök? SVT hade ju med lätthet kunnat avpublicera eller redigera dokumentären.
Jag tror att samtliga barn i dokumentären undersöktes av Böök. Han är nämligen den ende som bevisligen utförde icke-medicinskt motiverade undersökningar av barn i Tornedalen i början av 1950-talet. Men det räcker faktiskt med att bara ett av fallen ingick i Bööks studie för att SVT-dokumentären ska vara ett av de värsta publicistiska haverierna någonsin.
Det finns rent absurda inslag i avsnittet. Bland annat har produktionsteamet med sig ett mätinstrument av det slag som den ökände rasbiologen Herman Lundborg använde när han rasbestämde människor på 1920- och 30-talen. När en av männen ges mätinstrumentet så protesterar han och säger att instrumentet som han undersöktes med var en manick som skruvades på huvudet. Redan här borde ett antal varningsklockor ha ringt. Det gjorde det tyvärr inte. Istället filmades mannen när han mätte sitt eget huvud! ”Det här blir bra teve”, tänkte säkert producenten Kirsi Vanttaja.
För researchen i avsnittet står bland annat historikern Curt Persson. Han är biträdande universitetslektor i ämnet vid Luleå tekniska universitet. Förutom att medverka i SVT-dokumentärer har Persson även varit aktiv inom den Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, som regeringen tillsatt. Han har bland annat skrivit ett avsnitt om rasbiologi i kommissionens delbetänkande, Då människovärdet mättes (SOU 2022:32), som presenterades förra året.
På sidan 99 i delbetänkandet skriver Persson följande:
Citat:
Ursprungligen postat av Curt Persson
Rasbiologiska institutets siste chef, genetikern Jan Böök, ledde verksamheten fram till 1958. Då ägnade sig institutet åt mer vetenskapligt underbyggd forskning inom genetik. Böök genomförde bl.a. omfattande studier i Tornedalen, där studierna ingick i ett större projekt som syftade till att belysa eventuella effekter av nära giftermål inom släkt. Förmodligen uppfattades dessa undersökningar som en rasbiologisk studie av dem som blev undersökta.
Ingenting av detta nämns i SVT-dokumentären.
Det som Curt Persson syftar på är den forskning om kusingiften och ärftlighet som Jan Arvid Böök bedrev i Tornedalen från andra halvan av 1940-talet och framåt. Bööks forskning fick en hel del uppmärksamhet i pressen vid tidpunkten. Följande kunde läsas i en artikel i Dagens Nyheter den 13 augusti 1949:
Citat:
Ursprungligen postat av Dagens Nyheter
Dr. Böök, som är knuten till Lundauniversitetets institution för ärftlighetsforskning, har länge sysslat med förarbetena för denna undersökning. I sommar har han tagit vikariat som provinsialläkare i Pajala - enda möjligheten i brist på tillräckliga forskningsanslag - för att på plats studera dels de psykiska sjukdomarnas utbredning, dels undersöka alla äktenskap mellan kusiner. De berörda socknarna är Pajala, Junosuando och Muodoslompolo, vilka på grund av tidigare isolering haft en relativt stationär befolkning och är trakter där folk trots avstånden väl känner till varandra, sina egna och varandras släktförhållanden. Det är två fördelar för ärftlighetsforskaren. En tredje fördel i dessa trakter är det stora barnantalet. En fjärde och väsentlig är dr Bööks maka, statsvetare i Lund, som har sitt föräldrahem i Junosuando och är tvåspråkig som befolkningen här uppe. Hon är närmaste forskningsassistent när det gäller det sociologiska materialet.
Böök fortsatte sin forskning även efter att han knöts till Rasbiologiska institutet. Ur en artikel i Dagens Nyheter den 20 juli 1953:
Citat:
Ursprungligen postat av Dagens Nyheter
De risker som ett äktenskap mellan kusiner kan medföra för deras barn har tidigare endast beräknats teoretiskt. Men nu har dr Jan Arvid Böök vid statens rasbiologiska institut i Uppsala gått igenom befolkningen i en trakt i Norrbotten vid finska gränsen, plockat ut alla kusinäktenskap och undersökt barnen för att få reda på eventuella kroppsliga och själsliga defekter.
Förutom undersökningen om kusingiften gjorde Jan Arvid Böök även en omfattande undersökning om psykisk ohälsa och ärftlighet. I den studien ingick, mig veterligen, inga barn. Han gjorde därtill mindre studier, bland annat kartlade han en släkt där det förekom en form av ärftlig klumpfot. Det finns dock inga rasteorier överhuvudtaget i Bööks forskning. Han var dessutom gift med en kvinna från Tornedalen (mer om henne senare i tråden).
I undersökningen om äktenskap mellan kusiner undersökte Böök ett par hundra barn. Det var en av världens dittills största studier av det här slaget. Notera att alla barn som undersöktes inte var ”kusinbarn”, det fanns också en kontrollgrupp med barn vars föräldrar inte var släkt med varandra. När Böök valde ut barn att undersöka så utgick han från kyrkoböckerna i socknarna Pajala, Junosuando och distriktet Muodoslompolo.
Här är en karta över området:
Karta över Norrbotten
Platserna där SVT-dokumentärens ”skallmätningar” genomfördes, Mertajärvi, Parkalombolo och Karungi, är utmärkta med rött. Det gula fältet är området vars kyrkobokföring Böök utgick ifrån. Som vi kan se så ligger Parkalombolo precis i det området, de två övriga platserna ligger en bit utanför. Var även dessa en del av Bööks undersökning bör de undersökta barnen ha släkt i det gulmarkerade området.
Varför nämns ingenting om Bööks forskning om kusingiften i SVT-dokumentären? Tror ni att någon av de äldre tornedalingarna ställt upp i dokumentären om de vetat att det fanns minsta lilla risk för det de upplevde som barn var en del av en ”inavelsstudie”? Om historikern Curt Persson inte kände till Bööks forskning när SVT-dokumentären gjordes, varför har han då inte informerat SVT om saken när han, senast i samband med att han skrev delbetänkande, upptäckte Böök? SVT hade ju med lätthet kunnat avpublicera eller redigera dokumentären.
Jag tror att samtliga barn i dokumentären undersöktes av Böök. Han är nämligen den ende som bevisligen utförde icke-medicinskt motiverade undersökningar av barn i Tornedalen i början av 1950-talet. Men det räcker faktiskt med att bara ett av fallen ingick i Bööks studie för att SVT-dokumentären ska vara ett av de värsta publicistiska haverierna någonsin.
